Att ta emot

Jag sitter just nu och låter ett par tårar se dagens ljus.
Jag fick ett snällt mejl från min handledare,
som jag skäms inför
för att jag aldrig vågar höra av mig när jag känner mig prestations-dålig.
Det är oärligt och opålitligt.
Det är inte vad jag vill vara.

Jag känner mig så oändligt ensam i det här uppsatsarbetet.
Har ni chansen att välja så skriv aldrig d-uppsats på halvfart distans,

det är inte nog med den vanliga uppsatsångesten utan det är också korta mejl istället för en stund med genomgripande handledning på banan, det finns få kurskamrater och de jag har kontakt med har alla sina egna förutsättningar och tider att jobba med detta. En himla skillnad mot när man visste att hela klassen satt samtidigt och ingick i ett sammanhang tillsammans.

Förra sommaren gjorde jag en jätteansats för att bli klar med 6 veckors tjänstledighet, men vad spelade det för roll när handledaren var på semester och jag famlade.

Jag bara famlar och famlar
och jag vill bara finna en hamn och en famn.
Och hela uppsatsångesten blir till jakt efter tillfredsställelse,
jag vill bli jättefull, jag vill äta tills jag spyr,
jag vill nå bortom alla gränser.

Jag vill försvinna.
Eller känna att jag lever. Känna NÅGOT.

Och så kommer det där mejlet som en liten viskning
och handtryckning.

En förlösning.

Men till vad.