12 veckor och dags att prata?

Min 20poängsuppsats har nämnts här tidigare, mest i termer av ångest och stress. Man har hört liknelser om uppsatser, skapandeprocesser och "kill your darlings" och "det blir som ett barn"...

Kanske har jag nu snart jobbat med den motsvarande 12 veckor för det känns liksom som om den landat nog för att vara över den kristiska punkten, som om det snart går att prata om den - berätta.

Det är som om det är något som skall födas och jag bävar och längtar efter den plågsamma födsloprocessen vars datum man aldrig riktigt kan ha kontroll över: Uppsatsseminariet/förlossningen, hur viktig stämningen just där och då är för min upplevelse av hela alltet.

Jag har provat och ifrågasatt allt, skall man ge sitt barn ett par extra armar när man nu har chansen att själv forma från skratsch? Och om man kör med två som alla andra hur gör man då just dessa till det bästa de kan vara, och hur är det med ögonen, benen, frågeställningen, metodavsnittet, urvalet och avgränsningarna.

Snart är formen klar.
Snart har det satt sig.

Snart kommer kanske den dagen då den omtänksamma frågan "Hur går det med pluggandet?" inte förvandlar mig till en kvidande mask, eller som nån uppfattade det i veckan, som ett stort stopptecken a la "Talk to the hand".

Snart...

Och när denna uppsats väl är född skall den adopteras bort så fort som möjligt. Kan nån annan ha glädje av den så... Men ännu är den en del av mig, min kropp, min själ, mitt liv, min vardag.