March 2005 Archives

Som en tussilago

| | Comments (0)

Vår på lunchpromenaden.
Blå himmel utan ett moln
Porlande bäckar längs grusade stråk

Som en tussilago kände jag mig.
Brun och bastant kropp fäst mot jorden
Och ansiktet brett guldglatt sol-vänt

Nerver av sparris

| | Comments (0)

Aldrig förr har jag så tydligt insett hur starkt mitt behov av kontroll är.
Det får mig verkligen att stressa upp mig och må dåligt
Oftast i onödan
Men vad gör man? det enda är väl snarast att acceptera sin läggning och att försöka ha lite distans till den så att den inte riktigt lyckas koppla greppet.

Nu är min text ivägsänd för ett etappseminarie.
Den är inte perfekt (don efter person).
Men den kommer att läsas av fler än mig själv.
Och jag kommer att få svara för mina tankar i den
som visserligen landat betydligt, men som liksom emellanåt ändå slinker emellan fingrarna när jag försöker fånga och formulera den.

Jag är nervös.
En jobbarkompis skickade iväg sin avhandling i dagarna.
Jag vågar inte ens tänka på hur mina nerver skulle må i den situationen. Jag har nog inte nerver nog för att komma så långt inom den akademiska världen.
Men det imponerar
och är så storslaget
att jag gärna hade velat erövra det själv.

Kysste mitt ex

| | Comments (0)

Drömde att jag mötte mitt ex på en refug på en trafikerad väg. Vi blev strandsatta där och han hann berätta att han var singel igen. Han gav mig försiktigt en frågande kyss och jag kysstes tillbaka helt lätt. Jag var helt inställd att gå vidare åt mitt håll när trafiken tillät det, men kände mig ändå itusliten av det där mötet. Nu skulle det vara JAG som gick och det var skönt, men samtidigt undrade jag om jag inte var skyldig exxet något. Medan jag höll på att vakna undrade jag om det inte var nu det var min tur att säga att visst kan det bli bra mellan oss igen, men jag kan inte ge det en 100%-ig chans, för nu finns mitt liv och mina känslor någon annanstans.

Vaknade vid pågavännens hud och smekningar.
Det malde i mig - varför kysste jag exet tillbaka.

Man kan ju inte rå för vad man drömmer.
Men man kan ändå ha dåligt samvete och skuldkänslor för det
- jag lovar!

Det är stort med alla tuppar i samma låda

| | Comments (0)

Strax lämnar pågavännen Stockholm.
- Är det OK att jag packar ner allt påskpynt i samma låda sen, sa han innan jag gick till jobbet imorses.
- Ja, sa jag.

Det betyder att allt jag hade med mig till honom förra helgen kommer att få vara kvar där. Och att vi räknar med att påskpynta ett gemensamt hem även nästa år, ÄNNU MER GEMENSAMT nästa år.

Det känns stort.

Att vara elak- bara på skoj

| | Comments (0)

Satt igår och pratade namn tillsammans med ett par goda vänner som väntar tillökning. I ett nummer av tidskriften MAMA för småbarnsföräldrar hade de ett reportage om vad olika kändisar kallar sina barn och det var allt från Pilot Inspector och Apple till Tristan From Avalon.

Och någon sa appropå något namn:
- Men då BER man ju om att få sitt barn mobbat!

Och jag tycker att det visserligen är märkligt att vilja ge sitt barn ett namn som inte är ett namn, men att det oftast när det kommer till udda (men traditionella) förnamn är så att man efter något år verkligen tycker att ett namn ÄR rätt namn på en person och inte kan tänka sig att personen skulle kunna heta något annat. Och att den stora risken för mobbning ligger i att andra föräldrar sitter och tycker att ett namn är en något sånär befogad anledning till mobbning.

- Men barn kan vara så elaka. Klimatet i skolorna är så hårt.

Hörde på p1 imorses om mobbning om att man nu upptäckt att det inte bara är genomonda bråkiga barn som mobbar utan lika mycket kan vara roliga och duktiga barn som gör det. Förvånande? Kanske inte, men det försvårar ju ändå vår bild av verkligheten, helst vill vi ju att det skall vara i Disneyfilmerna, de onda är svartmuskiga och man kan se på dem att de inte går att lita på. I verkligheten kan det vara leende blonda människor som sviker och man kan aldrig veta vem man kan lita på. I vilket fall som helst så sades det att det är den våldsamma mobbingen som är lättast att upptäcka medan allt det andra, tystnaden, utfrysandet och det där att göra sig rolig på någon annans bekostnad är svårare för vuxenvärlden att se och råda bot på. Kanske för att vi gör likadant själva och inte vill se det som något illa.

Tanken går till melodifestivalomgången med Henrik Schyffert och Erik Haag. Jag antar att man skall tycka att de är roliga, (likaväl som att man skall tycka att Rolf Nygård var det). Men det är en märklig humor ändå. Att direktsändning hoppa på och utelämna en artist, en människa och att beskriva röstförfarandet med avslutningen det där är så enkelt att det fattar ju alla, kanske till och med du.

Det är inte trevligt helt enkelt. Och varför har trivsel blivit så eländes fult att man till och med pratar om trivselfascister när det kommer till människor som värnar om en go stämning?

Jag kan själv skratta åt elakhet.
Att det går över gränser, provocerar så att jag ramlar av stolen och/eller kommer så oväntat att det liksom blir ett skratt i ren förbluffning.

Men någonstans ändå så är det inte roligt.
För jag skulle aldrig vilja att det drabbade mig.

Det är roligt att skratta med andra - befriande, närmande, gemenskapande.
Det är inte roligt att skratta åt andra - avfjärmande, låsande, avskiljande.

Det är viktigt att vi tänker till lite och är försiktiga med våra ord
och med varandra.
Kanske illustreras det bäst av den historia som cirkulerade i mejl för något år sedan och gick ungefär så här:

Det var en gång en liten pojke som lätt blev arg. Hans pappa gav honom
en näve full med spik och sa till honom att varje gång han blir arg ska
han gå bakom huset och slå i en spik i staketet.

Första dagen slog pojken in 37 spikar. Efter några veckor lärde han sig
kontrollera sin vrede och antalet islagna spikar minskade hela tiden.
Han märkte att det är lättare att behärska sin vrede än att slå in
spikar i ett staket.

Slutligen kom den dagen då pojken inte blev arg en enda gång. Han sa
det till sin pappa och denne föreslog honom att dra ut en spik från
staketet varje dag han inte blir arg alls. Dagarna gick och efter en tid
kundepojken tala om för sin pappa att det inte fanns en enda spik kvar
i staketet. Då tog pappan pojkens hand och ledde honom till staketet.
Där sa han till honom:

Det var bra gjort, min gosse, men titta på alla dessa hål. Det här
staketet blir aldrig mera som det har varit. När du säger något i
vredesmod lämnar det just sådana här ärr. Som om du skulle sticka in
en knivi en människaoch dra ut den igen. Det spelar ingen roll hur
många gånger du ber omförlåtelse, skadan är redan skedd. En skada
orsakad av ett ovänligt ordgör lika ont som ett fysiskt slag.

Drömmar om and och fiskenätstunna

| | Comments (0)

Den senaste tiden har jag drömt otroligt mycket på nätterna och kanske är det att jag fått in en vana att ligga en blundande stund innan jag tar itu med dagen som gör att jag också kommer ihåg mer än vanligt. Ett par bilder har etsat sig kvar från drömmarna...

Inatt var det t.ex. en and som landade och hade and-anpassad takbox med sitt bo i. Hon la sig i boet men konstaterade att det ännu inte var sommar och att hon flyttat för tidigt och fick stänga sin takbox igen och flyga tillbaka.

Igår natt drömde jag att jag kom hem och pågavännen hade hunnit ordna och packa in mina böcker i huset. Han hade lagt alla böcker i sådana där blå tunnor som han har sina fiskenät i. Man skulle kunnat tänka sig att bibliotekarien i mig skulle gå i taket över denna opraktiska osorterade lösning. Men det gjorde jag inte, istället tyckte jag att det var ett intressant grepp, inte minst ur ett kunskapsteoretiskt perspektiv. Alltså att det är ju vi människor som sorterar upp verkligheten i olika fack för att få grepp och kontroll över den. I själva verket så stämde detta att lägga allt i samma tunna bättre med hur jag uppfattar att det EGENTLIGEN är: en helhet som vi med våra uppdelningar och sorteringar många gånger har skymt sikten för. I mötet med pågavännens syn på den bokliga kunskapen skulle sanningen kunna få en ny chans.

Lite känsloporr

| | Comments (0)

Idag har jag för första gången på 3 år tittat på Ricky Lake.
(Jag slutade när mitt eget liv förvandlades till en episod)

Naturligtvis grät jag framför tv'n precis som jag brukade då, satte mig in i alla personers utgångspunkter och smärtades av vilka murar vi kan resa mot våra medmänniskor även då (eller särskilt då) vi egentligen bara vill få vara dem nära.

Nu skall jag vänta tre år till nästa gång igen.

Tänk att mitt liv kunde ha fortsatt där,
passivt mitt i alla andras känslor.

Det positiva med att fastna i dagsåpsträsket och i en ricky-show som nu är att det verkligen får mig att känna mig som en student igen. Det negativa är att jag inte längre pluggar på heltid utan jag har bara denna vecka, nästa vecka jobbar jag och det är NU som jag skall få saker gjorda.

Tvåsamheten

| | Comments (1)

Jag har aldrig upplevt detta förut.
Inte i uppväxtåren och inte i någon av de förhållanden jag försökt mig på.

Det är som att vara nyfrälst,
jag bara går omkring här med ett invärtes bubblande ja.
JA!

Men den där frågan är inte ställd.

Jag är inte rädd för någonting.
Allt som händer kan jag dela.

Ensamheten som tyngt mig i många tvåsamheter finns inte.
Innerlig närhet
bara
som smeker fram alla prestigefyllda stoltheter och försvarsställningar i dagsljuset så att de spricker.

Allt är möjligt.
Tillsammans.
Kan vi både stryka drömmar, förverkliga dem och skapa nya.
Samtalen går följsamt över stock och sten, genom skrämmande skogar och över vidder av oändligt ljus. Gränserna går där vi kan våga sätta dem.

- Du ser ut som att du är i sjunde himmelen!
- Om det räcker, sa jag


Detta är det mest fantastiska jag någonsin upplevt.
Min själ, kropp och ande bara bubblar av sprudel.
Det är så stort att det inte får plats inombords.

Vart skall man ta vägen när man är på så rätt plats?

Annorlunda känslor

| | Comments (1)

- Du har så annorlunda känslor, sa pågavännen igår, jag är mer "Jag är glad" medan du ... ja du blir...
... som en känslornas Bengt Grive i utläggandet av den exakta nyansen.


- Du har en helt ljuvlig formuleringsförmåga, skrattade jag innerligt.
- Kommer detta hamna på bloggen imorgon?
- Det kan du lita på.

Idag har jag suttit ute på balkongen och fikat med svärmor.
Där det är lä var det så varmt att jag inte kunde ha jacka på mig.
Färgen är blå blå blå, på både himmel och hav.

Jag har pluggat LITE idag också, jag har rätt lång startsträcka att komma igång ... NU börjar jag få fart, men tyvärr tyvärr nu är det dags att hoppa in i duschen för snart kommer en nyduschad pågavän hem från arbetsdag med påföljande badminton. Det är en vecka av vardag, som vi skall ha här hemma i det gemensamma.

Inte känns det mindre hemma nu efter att jag vinkade av mina föräldrar och min bror med sambo vid lunchtid. De har varit på besök och sovit över och det har varit roligt, mysigt och gott.

Nu är jag faktiskt mogen att ta steget att flytta hit.
Nu är det inget stort steg längre.

Detta är ju redan mitt hemma.

Visst är jag översvallande kär, men inte behöver det väl vara en nackdel?

Jag har faktiskt aldrig,
ens i de mest okära tider,
kunnat bruka mina sinnen bättre än så här,
så det är bara att anta att detta är deras fulla bruk...

Ännu ett ord i förrådet

| | Comments (0)

Fick ett för mig nytt ord via radio härom dagen, nu gäller det bara att använda det så mycket som möjligt för att få in det i det aktiva ordförrådet.

Det idrottsrelaterade ordet är: Errektionshockey
och handlar om när spelet går ut på att hålla stånd mot motståndarna.

Jag tyckte att det var kul, men det har hittills under helgen varit mycket svårt att smyga in i mina konversationer.

12 veckor och dags att prata?

| | Comments (1)

Min 20poängsuppsats har nämnts här tidigare, mest i termer av ångest och stress. Man har hört liknelser om uppsatser, skapandeprocesser och "kill your darlings" och "det blir som ett barn"...

Kanske har jag nu snart jobbat med den motsvarande 12 veckor för det känns liksom som om den landat nog för att vara över den kristiska punkten, som om det snart går att prata om den - berätta.

Det är som om det är något som skall födas och jag bävar och längtar efter den plågsamma födsloprocessen vars datum man aldrig riktigt kan ha kontroll över: Uppsatsseminariet/förlossningen, hur viktig stämningen just där och då är för min upplevelse av hela alltet.

Jag har provat och ifrågasatt allt, skall man ge sitt barn ett par extra armar när man nu har chansen att själv forma från skratsch? Och om man kör med två som alla andra hur gör man då just dessa till det bästa de kan vara, och hur är det med ögonen, benen, frågeställningen, metodavsnittet, urvalet och avgränsningarna.

Snart är formen klar.
Snart har det satt sig.

Snart kommer kanske den dagen då den omtänksamma frågan "Hur går det med pluggandet?" inte förvandlar mig till en kvidande mask, eller som nån uppfattade det i veckan, som ett stort stopptecken a la "Talk to the hand".

Snart...

Och när denna uppsats väl är född skall den adopteras bort så fort som möjligt. Kan nån annan ha glädje av den så... Men ännu är den en del av mig, min kropp, min själ, mitt liv, min vardag.

Hört från en bibliotekshylla

| | Comments (2)

"Den här boken är bra. Hade alla böcker varit sådana, så hade man förstått världen"

åååå vad jag blev nyfiken...

Huvudstupa men långsamt

| | Comments (0)

Härom veckan när jag och en väninna hobbypsykologiserade över en kopp te fick jag analysen att jag behöver trygghet, men att jag också behöver känna att möjligheten till äventyret alltid finns där.

Det tar en viss sträcka för mig både att bromsa och att vända.
Jag tar stort intryck som behöver landa i flerstegsanalys- och grubbelprocesser till delar av mig. Ibland tolkar jag detta som att jag är osedvanligt trög, ibland till att jag är osedvanligt rädd och behöver osedvanligt mycket kontroll över sakernas tillstånd. Ibland får jag storhetsvansinne och tolkar det som att jag är den ende som gör information till kunskap, som bygger bildning och vishet på det där gamla hederliga sättet i en annars snabb, ytlig och förflackad värld. Den mest intressanta teorin jag har är att det är för att jag är så tjock som mina signalsubstanser har så lång väg att färdas innan jag uppfattar läget och kan reagera på det.

Men vad jag än tolkar in i det så är det bara så att sträckorna är långa för mig.

Tydligt har det blivit nu i veckan när jag insåg att min framflyttade Skåneflytt innebär att jag flyttar ner 2 år efter att jag träffade pågavännen första gången. TVÅ ÅR!! Det låter ju typ som en lång och seriös relation!!!!!!!!!!!!

Jag går ju fortfarande runt och lallar i tanken att jag är wooho typ jättecrazy som bara så där huvudstupa kastar mig iväg till Skåne, vill ju inte göra nått förhastat så jag håller mig i hampan men e ju RIKTIGT illa ute som gör något så här stort, så här plötsligt, impulsivt.

Och därnere - in the home to be - hade han besök av en kompis i veckan, som beskådade och beundrade våra renoveringar, nyheter och ommöbleringar. Kompisen hade sagt något om min förestående flytt, att det väl borde vara dags snart, det är ju inte så nytt längre!

Pågavännen skrattade när vi pratade om det.
- Det är väl typiskt oss!

Och minsann om det inte är så. Vi gör nog inte sådana här saker så oövervägt. Men det vi gör må vara hur genomtänkt, sammanvävt och välplanerat som helst och ta hur lång tid som helst. Det killar ändå i magen inför den här framtiden!

Blunda och försök själv att i ett djupt andetag innefatta tvåsamhetens storhet, värme och sårbara avgrund och gränsförtydligande närhet för att inse att ögonblicken av äkta möte aldrig kan sluta äventyrspirra, hur långsamt man än för det framåt så blir tanken ändå en smekning som lockar fram ett bubblande leende över milsväga avstånd, nedanför den skärmsläckta blicken som speglas i rusningstidens tunnelbanefönster.

En smula underhållande e OK

| | Comments (0)

Måndag förmiddag

| | Comments (0)

- Jag får inget gjort idag! sa jobbarkompisen uppgivet.
- Inte så konstigt, sa jag, du är ju så störd!

*tystnad*

...eh, ja, av mig alltså!

Jag har såå fel

| | Comments (0)

Jag har en tro att om jag bara vet att något blir jobbigt så skall det inte bli det på riktigt. Som om jag skulle få en starkare rustning bara jag är mentalt förberedd. Men hittills har det aldrig funkat så.

Hittills har det bara lett mig att gå in i strider som jag inte riktigt är kvinnan att föra.

Någon gång skall jag lära mig det där.
Och ta en genväg, på soligare stigar.

Men tills dess vadar jag i snåriga träsk, med ständiga hot om att falla, stilla sjunka och bli ett mysterie för arkeologer om 500 år eller så. Och hur romantiskt skimmer jag än lyckas anamma kring mig själv som nått slags Bockstens-mysterie-lik så har ändå livets NU en tjusning som skimrar mer.

Någon gång skall jag ta till mig det där.
Välja lyckan ända in i min hjärtas slag
för deras takt är till för lite afrikansk dans,
inte som stadigt hetsande trumma på slagfältet.

Men inte nu.
Nu skall jag klara att göra precis allt ett tag.

Det närmaste halvåret är min tanke att jag skall klara att vara på två ställen samtidigt, fördjupa mig på två håll, vara delaktig och engagerad. Men hotet om att jag kommer splittra mig tills jag steglas mellan mina olika ambitioner är verkligt.

Och jag vill att Gudarna skall viska varmt i örat på de krafter som sliter mig i stycken att se mig med kärlek, men jag viskar sällan ord om kärlek till mig själv. Och det gör mig till ett viljelöst offer.

Oftast är det just det där formulerandet av en riktning som ger mark under fötterna och kraft att vara människa.

När det uteblir finns intet.

(I begynnelsen fanns ordet? Du måste inse för att kunna förändra. You have to name it to claim it)

Om drömmar

| | Comments (0)

Läste en artikel om drömmar i dagens DN. Att man behöver drömma för att städa bland alla intryck man får under en dag och att man kan använda dem för att lära känna sig själv. Men det som gick rakt in i mig var tanken att allt man drömmer om är olika aspekter av sig själv.

Jag har nog alltid trott att det även varit så att ens bild av andra förmedlas genom drömmen. Ibland har jag plötsligt blivit lite kär i nån jag aldrig riktigt sett förut efter att ha drömt något rart (som till exempel i Ica-Roger för något år sedan efter den kyssen han gav) och otaliga är de gånger då stackars pojkvänner fått stå till svars för vad de ställt till med medan jag sovit. Nu senast i veckan till exempel när jag plötsligt fick veta (i drömmen) att pågavännens badmintonspelande 2ggr/vecka inkluderade att han duschar med sin kvinnliga motspelare. Det var inte helt lätt att ta den diskussionen även om han i drömmen hävdade att de bara var vänner och att det inte fanns något för mig att oroa mig för.

Jag var bara tvungen att dubbelkolla på morgonen hur det låg till med det där. Men hans badmintonspelande polare är alla män så det var inte många rätt.

Egentligen skulle man då - enligt drömexperten - se aspekter av sig själv i alla roller i drömmen.

Min tolkning skulle då bli att jag kanske inte riktigt ljuger för mig själv, men undanhåller sådant som jag vet att jag inte riktigt kan hantera på ett bra sätt. Att jag söker, men inte kan hantera det jag finner med den reson som jag själv tror mig om, utan övertolkar nästan som om jag ville göra mig själv en otjänst. Jag tror mig också om att behöva möta allt med större fattning än jag är kapabel till.

Ja, det där var ett tydligt budskap från mitt inre va?!!

Enligt drömexperten finns det inget så personligt som drömmar, inget som säger så mycket om vem man är och hur man känner, tänker och fungerar så därför skall man egentligen inte berätta om sina drömmar för vem som helst.

Ooops! To Late!

Dementi

| | Comments (0)

Obemärkt rebell

| | Comments (0)

Jag har länge haft en stark aversion mot att dela upp saker i manligt och kvinnligt beteende, men allteftersom åren går och jag kanske vet lite mer vem jag själv är i världen så har det blivit allt roligare att leka med fördomarna, att liksom hårddra för att förtydliga.

Allt gäller givetvis inte alla, man kan aldrig generalisera så. Jag tror alltid att det finns något litet undantag som en tuva som stjälper hela lasset när man försöker skapa för tydliga principer eller för enkla förklaringar i stora frågor.

Ändock undrar jag efter min märkliga morgon om detta är något som också händer män eller om det är rätt att fortsätta att klassa det som ett typiskt kvinnligt beteende:

Pågavännen skulle ringa vid 10-snåret (efter sin fisketur).

Jag gav mig hemifrån 10 i för att vädret var så strålande och jag var så pipig efter att inte ha varit utanför dörren på hela helgen och behövde komma ut och rastas.

Jag tog med mobilen. Tänkte att han ringer väl dit när det inte blir svar hemma.
Jag stoppade inte ner mobilen i fickan för då är det inte alltid som jag hör den utan gick med den i handen. Tittade på den gång på gång så att jag inte missat något.

Ingen ringde.

Mina tankar cirkulerade kring att jag ville att han skulle ringa för jag kunde inte tänka mig nått mysigare än att gå där kisande mot ljusreflexerna i den nyfallna snön blickande över den skidspårsprydda vidd som sjön är så här års. Det var vackert - så ring då!!!!!!!!!

Tankarna vältrade sig vidare till att bli arg, arg på honom förstås, för att han inte ringde så att jag kunde få njuta av min promenad.

E han så dum så att han inte ringer till mobilen utan tänker att jag fått andra planer och att vi hörs senare? Tja, det är ju ingen omöjlighet. Det är inte ens säkert att det är att anse om särskilt dumt att tänka så.

Jag drog på munnen där jag gick för detta kändes klart befängt. Min promenad var min, jag ägde den upplevelsen och borde alltså ha ett val att njuta av den oavsett sällskap eller accompanjemanget av kärleks-kutter.

Men även om jag inte uppslukades av ilskan eller de befängda tankarna utan kunde betrakta dem med viss distans, så lyckades jag inte bli av med dem. Jag tänkte på hans situation, inte så självklart att gå ifrån och ringa mig om de är ett galonklätt gäng som börjar rensa fisk. Jag vet ju själv med mig att jag inte tänker på honom när jag är uppe i något och tiden var inte så där stenaxakt menad och jag vet också att någon kan komma förbi och småprata när man kommit in med båten och då blir man fördröjd.

Jag vet allt det där. Men trots detta resonnemang med mig själv så slutade det med att jag ändå gled i mål med tanken att han inte ringt för att han inte tycker om mig. Och så började anledningarna till att jag inte duger att rasa som en lavin i hjärnbalken. Plötsligt kom bara gnolandet:

"Kommer du i håg mig
Kommer du i håg mig än
Tänker du också på mig ibland
"

Sedan fick jag skoskav och tog mig hem.

Detta att sätta sitt liv på vänt utan att någon önskat det.
Att anpassa in sig till hans intressen och tider.
Och som nu idag: skuldkänslor och försvarsställning, när jag faktiskt INTE anpassade ihjäl mig utan gick på den där promenaden.
Sedan att det blev mer av en skuldtyngd obemärkt rebell än en njutbar upplevelse - är det en annan femma?

Siesta eller olivolja

| | Comments (0)

Läste om olika avstressningsmetoder i ett nummer av tidskriften I form, sömn kom som nummer ett. Naturligtvis bekräftar det ju det jag kommit fram till om mig själv, nämligen att om jag ger mig ordentligt med nattsömn så fungerar jag bra mycket bättre på alla områden i livet. Jag blir mer skärpt och kan fatta vettigare beslut och vara mer närvarande och medveten i nuet, det som kallas karaktär och harmoni antar jag.

Det intressanta var att den sydeuropeiska traditionen med Siesta, en tupplur på eftermiddagen, även nämndes som en riktig hälsokur. Kanske är det den (snarare än det hyllade användandet av olivolja) som förklarar varför en del sjukdomar är mer sällsynta i medelhavstrakten än på våra breddgrader.

Knäpp upp, relax, koppla av

| | Comments (0)

Det finns så mycket hopp för min nystart i livet.
Imorses såg jag en annons i City som sa att:
Farsta är som Skåne. Nära till allt.

Mycket betryggande,
i praktiken är jag alltså redan på plats.


Det som oroar är annars språket, särskilt när jag vill jobba på bibliotek för där är språket viktigt för att kunna ge bra service. När det gäller privata situationer kan man mer skratta åt missförstånden, men i arbetslivet vill man bättre och skånskan ÄR inte en helt lätt dialekt - i alla fall inte för mig. Men så fann jag just på hopp och råd:


"Skånska för invandrare
eller konsten i att förstå
en skåning...

Det är kanske inte alltid så lätt att
förstå och kommunicera med skåningar.
Det kan naturligtvis bero på
många orsaker men vanligtvis är det
dialekten som försvårar.
Invandrare från alla väderstreck,
smålänningar, stockholmare,
somalier, danskar, libaneser,
norrlänningar etc., kan nu äntligen
få kunskap om detta ädla tungomål
i vår sydliga provins.
Omfattning: 20 studietimmar.
Avgift: 535:-
"

Kvinnodagen

| | Comments (0)

Apropå kvinnodagen så kanske man skall göra ett kvinnoinlägg.
Men vad skall man skriva, vad har människor som är kvinnor gemensamt?

Att vi har bröst?
I så fall, slutar man vara kvinna om man opererar bort dem?

Att vi kan bli gravida och föda barn?
I så fall slutar vi vara kvinnor om vi inte kan få barn?

Att vi är underordnade männen?
I så fall, slutar vi att vara kvinnor om vi blir chef över en man?

Att vi är annorlunda än männen?
I så fall, slutar vi att vara kvinnor om vi finner likheter?

En del anser förstås nånstans i botten att det är ja-svar på dessa frågor. Är inte just sin kvinnlighet som ifrågasätts om man är järnlady, spelar fotboll eller som man själv måste förhålla sig till när barnlösheten uppenbaras eller bröstcancern kräver sina åtgärder?

När man ser kvinnor bli frågade på stan om jämlikhet så finns hela skalan, de som tycker att den är obefintlig och de som tycker att den är välutvecklad.

Finns det några sanningar här?

För min del har det handlat en del om ålder.

Först när jag kom i puberteten uppstod krisen, killarna fortsatte att vara som vanligt och min kropp förändrades och jag ville inte det, jag ville fortsätta leka. Brösten hängde där de gjorde och de syntes och det kändes som att jag ville gömma hela mig för jag ville inte att de skulle skymma MIG, människan. Jag ville bli kille. Det var bökigt med mens, det var konstigt att tänka sig att killarna kunde fortsätta springa runt i skogarna och leka medan jag var rädd för mörka passager för att få min kropp, sexualitet och person kränkt. Jag ville inte bli mindre, jag ville inte bli offer. Jag var i försvarsställning. Jag var arg.

Sedan i 20-års-åldern lekte jag. Hade lärt mig hantera menseriet och utnyttja attributen. Jag kämpade för att vara ett subjekt och kände ett slags individuellt ansvar för att inte vara offer utan istället stark och ta plats på arenan som sparringpartner till vilken man som helst. Och jag är så glad att inte dokusåporna fanns på min tid, för jag hade velat vara med. Under den glättiga ytan fanns hela behovet av att visa och duga kompletterat av livs- och experimentlust och på osäkerheten pålagd leklust. Att skapa mig en roll i verkligheten var allt, och jag trodde att det var upp till mig att skapa den exakt som jag ville ha den.

Nu är jag 30+, folk runt mig har börjat bilda familj. Killens chef är inte van vid pappaledighet och förlägger sådana samtal ihop med lönesamtalem, killen är egen företagare och kan inte ta ledigt hur som helst, killens arbete kräver ihärdighet och kontinuitet personlig kontakt med kunder tål inte ett halvårs frånvaro. Rekryterare förvånas över frågan om hur företaget ser på pappaledighet. Tjejens arbete är lättare att ta ledigt från, men det sliter hårt att komma hem vid 6-tiden och ha 1,5 timmes umgängestid fram till läggdags vid 7.30 och att gå till jobbet efter att ha lämnat ett barn på dagis som tycker att mamma är borta för mycket och veta att det är sant. Det är inte en fråga om kvinnor eller män, det är en fråga om att vårt samhälle inte är gjort för barn. Nån behöver ha möjlighet att snabbt ta sig hem om barnet är sjukt för inte vill dagis ta emot sjuka barn som smittar de andra...

Och samtidigt som nån skall kunna rycka in och finnas där för hemma-arenans alla krav och förväntningar så skall alla jobba, inte minst för att förändra samhället. Som om kvinnokampen skall betalas av barnen.

Ekonomin, amningsförmågan och gamla strukturer styr, kvinnan är oftast hemma. På nära håll ser jag nu det som statistiken tidigare sagt mig, det jämställda förhållandet är klurigare att uppnå när barnen kommer.

Men jag vet inte om jag skall bli arg. Om jag skall spela med i detta spel, eller om jag helt enkelt skall hoppa av. Om jag nu kan få barn och får barn nångång så kanske man skulle göra som mamma gjorde - vara hemma. När hon var hemma på 70-talet fick hon höra att hon var en parasit på sin man. Tillhör våra familjelösningar samhället fortfarande? Hon var inte parasit, hon var lycklig att kunna följa mig och min bror, men hon får naturligtvis betala för det med sina pensionspoäng. Mina föräldrar har hållt ihop och pappa ser till att det vägs upp i olika sparanden nu när mamma jobbar igen och ekonomin börjat tillåta det, men den livslånga familjesamordningen gäller inte alla. Läste nånstans rådet att inte skaffa barn om man inte var beredd att bära lasset själv.

Jag kan undra ibland varför man bildar familj om den skall vara splittrad större delen av tiden, om det är andra som skall se de första stegen, höra de första orden och föra de första samtalen.

Tillbaka till spisen, är inte min paroll, jag har aldrig trott att jag skulle må så bra av det livet i längden, men jag hörde inlägget i debatten att kvinnor idag får barn senare och att många då faktiskt tycker att det kan vara mysigt att vara hemma ett tag. Och jag kan själv se nyheterna och dra slutsatsen att samhällets ansvar både för barn och gamla brister. Visst skall vi alla kunna förvärvsarbeta, men lösningen på vem som skall göra resten är ännu inte löst på ett fullgott sätt. Är jag beredd att offra mina närmaste för kvinnokampen? Gör det mig lycklig?

Och är argumentet mot att göra det bara att jag inte gör det för att jag tycker att nån man borde offra sig istället. Om inte han gör det så skall inte jag göra det?

Och behöver det nödvändigtvis vara att offra sig?

Kanske är det bättre för mig och mina närmaste att jag inser mig slagen, inrättar mig i det urgamla kvinnoledet och tar hand om familjen som det sammanhållande och kulturbärande kitt som kvinnor i alla tider varit.

Det är väl inte fel att vara kvinna på det sättet?
Det är i den rollen lika mycket som i de förvärvsarbetande pionjärerna som vi finner förebilder, styrka och kvinnor att beundra och älska.

Saken är väl helt enkelt bara den (så här i kvinnoparti-pratar-dagar) att jag inte kan prata för alla kvinnor, lika lite som någon annan kan göra det.

Huvudsaken är att alla får möjlighet att bli salig på sin tro, att leva och verka på det sätt som de känner sig trygga, tillfredsställda och lyckliga med. Hur det sedan ser ut måste kunna vara öppet för individuella lösningar annars förtrycker vi varandra lika mycket som män förtrycker oss. Och är det någonstans man verkligen kan känna trycket så är det från andra kvinnor.

Oftast vill vi ha bekräftelsen från varandra att vi gör rätt, som om alla livsval är ett konsensus i kollektivet. Skall jag som kvinna få lov att vara människa bland människor så måste det fria valet även välja mig, även om det inte passar in i systemen.

Suck,
frågan är för komplex för ett blogginlägg egentligen
så jag avslutar det här i ett helt olöst skick.

Sjukt!

| | Comments (0)

Tror ni inte att jag gått och åkt på någon ny mystisk sjukdom idag

denna yttrar sig som först huvudvärk av det grövre slaget då jag vaknade
till halv 5, jag gick upp tog tablett och drack vatten och somnade om.

Och sedan när jag skulle resa mig ur sängen vid 06.45 så börjar hela
rummet snurra och efter det så funkar inte några avståndsbedömningar,
jag raglar runt och går in i dörrkarmar och kan inte ställa ner saker
på bordet för jag tror att det är längre än vad det är och liksom
drämmer ner allt. Och hela detta yrselpaket alstrar ett ljuvt
illamående. Jag har också lärt mig vad som menas med en huvudvärk som gör att man ser blixtar.

Spännande va?

Nä, mest blä faktiskt.

Försökte ta mig iväg till jobbet vid lunch för att det kändes bättre, men det var snedsteg längs promenaden och väl på plats vid t-banestationen mådde jag illa och kände att det vore sjukt att åka till jobbet när man är så här konstig.

Sov sedan mellan 12-18 och efter det har det känts rätt bra, lite huvudvärk i bakgrunden men ok, tills plötsligt mitt när jag låg på soffan en yrsel drog igång igen och jag känner mig vimmelkantig.

Mys för själen

| | Comments (0)

Två vänner har denna vecka påtalat behovet av att göra något för själen. Därför har jag stundtals under dagen varvat studierna med en stund på soffan med en blarra, ett tänt stearinljus, Roibus-te och skånepepparkaka.

Och själen är belåten.

Harmoniska drömmar?

| | Comments (0)

Efter redogörelsen imorses över vad som hänt i mig under natten, så frågade pågavännen som själv aldrig minns en dröm, om jag aldrig drömmer något harmoniskt och lyckligt, det är alltid konstigheter och kämpanden och saker jag inte förmår eller förstår, situationer där jag behöver försvara och förklara.

Och jag kunde inte dra mig till minnes en enda dröm med en avslappnad paraplydrink och god bok, sol och lycka. I alla fall ingen där det sedan händer något i stil med att en mobb dyker upp och vill döda mig för att jag tagit mig rätten till den stunden. Eller det visar sig när jag går därifrån att det kostade 20 000 att sitta där och jag inte kan fixa fram pengarna utan hamnar i en svettiga diskussion om tidsfrister, avbetalningar och förtvivlade vädjanden om förståelse och nåd.

Är det så att drömmar inte kan vara harmoniska för att de bearbetar olika konflikter eller är det så att det säger en hel del om mig som person och min icke-harmoni.

Bara att bli lycklig

| | Comments (0)

Har tänkt mycket på kommentaren som jag fick av NJ härom dagen kring om mina föräldrar vill att jag skall vara så duktig.

Berättade om svimningsepisoden för min väninna ikväll och hon tyckte att det var självklar situation att svimma i och hade svårt att förstå att jag över huvud taget kunde berätta om den så lugnt som jag gjorde. Själv använde hon ord som chock och trodde att hon mycket möjligt bara skulle skrikit rakt ut i panik. En sådan extremsituation är inte tillämplig på om vi kan ta hand om våra föräldrar eller inte, det kommer snarare att handla om betydligt vardagligare saker menade hon, som att handla åt dem osv.

Saken är att den enda dotter med en äldre mor som jag skådat är min egen mamma. Hon är sjuksköterska. Hon har kunnat hålla konstruktiva uppföljande samtal med alla som vårdade mormor och som nu vårdar mormors syster. Hon har kunnat hjälpa, konsultera andra läkare på jobbet för att få tips och råd om mediciner och annat att tänka på. Och hon har kunskapen, professionen och läggningen för att gripa in i första-förbands-situationer. Min kunskap, profession och läggning är en helt annan och att den kan bidra med något blev jag faktiskt inte medveten om förrän ikväll.

Nå, så angående funderingen angående huruvida mina föräldrar vill att jag skall vara så duktig. Jag vet inte riktigt. Deras förväntningar på mig har varit så luddiga sa jag till väninnan ikväll. De har velat att jag skall bli lycklig, men det är inte uttalat att jag skall bli något särskilt yrke eller ställa upp på något särskilt sätt.
- Det hade varit lättare om de pekat med hela handen, sa jag och insåg att förväntan på att bli lycklig troligen är den svåraste att bära, den går knappt ens att revoltera mot.
- Det är lättare att bli läkare än att bli lycklig, nickade väninnan.

Jag vet att deras förväntan är att jag skall göra MITT bästa, men att jag alltid tolkat det som att jag skall göra DET BÄSTA. Och den stora ångesten är den jag lever i, den som avslöjar sanningen; mitt bästa är inte det bästa som jag kan tänka mig, min förmåga når aldrig så långt.

Jag tror att jag är duktig i fall att. Jag har nämligen blandat ihop det lyckliga med det perfekta och det perfekta kan man väl inte uppnå utan en rejäl dos redighet?

Så målet återstår;
det är bara att bli lycklig nu

Apropå hela Sverige

| | Comments (2)

Hörde igår På Centralen angående att flytta ut statliga verk.

Naturligtvis skall man kunna decentralisera och låta hela Sverige känna delaktighet i nationella verksamheter. Jag är ingen förespråkare av att allt skall ligga i Stockholm enbart på grunden att det är huvudstad. Men jag tycker att det är konstigt att man flyttar ut saker främst med argumentet att kompensera regementesjobb. Det krävs andra argument än dessa bland annat eftersom det inte är självklart att det är samma personer som kan övergå till annan statlig tjänst, utan nya personer som skall flytta dit. Som om anledningen är att liksom öka totalantalet boende i en bygd så att andelen arbetslösa i procent hålls på samma nivå.

Men förstås finns också alla de omtalade argumenten med att det finns en kompetens idag som kanske inte kan flytta med och sådant är ett verkligt slöseri med resurser som känns märkligt att vi har råd att unna oss när allt annat handlar om effektivisering.

Människor är inte heller riktigt så möblerbara som man tror när man pratar om fri rörlighet av varor och tjänster. Många människor är mer än flyttbara öar, vi lever i sociala sammanhang

I radioprogrammet framfördes åsikten att istället flytta riksdagen. Det är en verksamhet där ledamöterna ändå förväntas ha kvar sin förankring på annan ort i Stockholm och dessutom är tillsatta på 4-årsperioder. Det skulle spara pengar åt staten och ge många nya arbetstillfällen eftersom de alla skall bo och äta nånstans och eftersom det är ett hel cirkus runt omkring med de journalister som skall bevaka på plats osv. Det är en verksamhet som lätt skulle kunna utlokaliseras och som plats för utlokaliseringen föreslogs Bengtsfors som ju är en ort som varit väldigt drabbad av nedläggningar de senaste åren.

I mitt stilla sinne jublade jag.
Och lite egenintresse finns där.
Bengtsfors är en mysig stad som ligger oerhört vackert.
Det är min mammas uppväxtort och vi har haft sommarställe ett par mil därifrån som gör att alla mina lyckliga barndomssommarminnen är rotade i denna del av landet.

Men bortsett från att själva platsen för förslaget rörde mitt hjärta, så kändes det också nyskapande och konstruktivt. Tänk om riksdagen åter igen skulle besluta om nån förändring som faktiskt gör skillnad.

Risken är förstås att förslagets genomförande mest skulle bli ett synliggörande manifest för det som hänt de senaste decenierna, att makten redan ligger utanför riksdagen. Det positiva med ett sådant medvetandegörande kanske skulle vara att folket börjar sträva efter att ta tillbaka den.

Det bara är

| | Comments (0)

Fråga mig inte varför,
för det har jag redan gjort
utan att ha funnit svar.

Men det har vänt.
Jag är inte riktigt redo att säga det högt för det känns lite skört,
men jag är rätt glad idag

Nånstans där igår kväll när jag hade pratade med pågavännen och han fann rätt nivå att bemöta min BLÄIGhet på dess 10:e dag i rad så hände det. Tårarna rann och jag berättade om dagens vedermödor som inte var så farliga men som kändes som en häcklöpningsbana i ulterapid med en kropp där varje led vrider sig åt ett annat håll än man tänkt sig och han sa, men är det inte lite ljummiga tårar ändå? lite glädje finns det allt i dem om du känner efter?

Och jag kände efter.
Och lite ljummiga var de.
Men jag tyckte om att han gick med på tonfallet och var lugn och tålmodig och gullig och jag var trulig och miserabel, men fnissade motvilligt men förtjust när han tröstade överdrivet - men ingen av oss låtsades om att jag just verkat öppna för ljuset.

There's a crack in everything, that's how the light gets in

Sedan hittade jag en bra väg att gå med en del av uppsatsarbetet och kom i säng tidigt. Drömde visserligen att jag höll på att bli dödad av nyfödda underlater, men kämpade tappert och känner ändå att det var rätt sida jag vaknade på. Var till och med lite vacker framför spegeln i morses.

Och väl på jobbet så inser jag att det uppgivna småduttandet som jag ägnat mig åt faktiskt inneburit att mina högar på arbetsbordet försvunnit den här veckan.

Någonstans finns ett ljus.
Lite bra är jag.

Pay back time som aldrig kommer

| | Comments (1)

Under många många år har jag varit mina föräldrars barn.
Förmodligen är det något man alltid är så länge man lever.

De har offrat
och inte bara det där som jag alltid tyckte var så stort
med att mamma och pappa kunde avstå om det bara var två chokladbitar kvar på kakan och de lät mig och brorsan få dem,
utan betydligt mer än så.

Visst har man hört att detta med barn är något som berikar,
men det gäller väl knappast plånboken.
Och visst har man väl själv tänkt på barn som något man skaffar för att inte vara ensam när man blir gammal,
trots att man vet att det inte är nån som har tid för de äldre längre.

När mammas barnlösa moster och morbror bidde skrutt med så kändes det också tydligt att man behöver ha barn när man blir gammal, att det inte finns nån annan som kämpar om vårdplatser eller kan kliva in och ta beslut när man själv inte längre helt är vid sina sinnens fulla bruk eller bara har lite svårt att erkänna att man behöver hjälp för att klara sin vardag.

Naturligtvis behöver föräldrar sedan barnbarn som hämnare för allt de behövt stå ut med. Men mycket mycket har mina tankar kretsat i att jag vill finnas för mina föräldrar så som de alltid finns för mig och det kan jag inte göra 50 mil bort särskilt länge till. Det är i vardagen man kan göra skillnad, inte vid julbordet.

Det är mitt i alla de där tankarna som det plötsligt händer.
Jag blir liggande med 39 graders feber i mitt föräldrahem.
Och inget får mig tryggare än mammas oroliga blick från sängkanten där hon baddar min panna. Och pappas kolla-till-mig-men-ändå-hålla-distans-för-att-inte-bli-smittad ögonblick som nästan bara anas,
han finns där.

Så började hans hosta, så kom hans feber.
Och jag har inte ens märkt att jag varit sjuk efter det.
För det spelar ingen roll om jag dör, men dör han så vill jag inte leva,
kan inte tänka mig att leva utan honom,
hur överlever man en förälders död?
det är ju såååå naturligt att göra det,
men ändå...
Hur gör man när man föralltid kommer känna att något fattas?

Jag har alltid varit rädd att han skall dö,
ända sedan han själv hade sin noja när han fyllt 40
och började närma sig den åldern som farfar dog i.

Pappa är inte längre rädd,
han överlevde där farfar dog

efter alla hjärtoperationer och alla elkonverteringar så är han inte orolig,
han tror att det blir skönt,
bara det att han vill mycket i livet fortfarande
han är inte redo
han har mer han vill göra.

En natt i Göteborg förra veckan hörs dunsen.
Det var inte jag.
Mamma som lagt sig i sovrummet bredvid mitt (för att kanske undgå influensaviruset i deras gemensamma sovrum) rusade in.
- Det var inte jag! sa jag som höll på att rafsa ihop mitt täcke för att kunna vira det om mig och gå upp.

För mig fanns bara skräcken.
Nu händer det.
Det är pappa.

På toaletten låg pappa.

Hämta kudde, sa mamma
Jag hämtade kudde

På ingen tid alls hann mamma bulla upp kuddar, släpa ut en madrass om pappa behövde ligga kvar i närheten, hämta vatten och en handduk att badda hans panna med.

Jag skall finnas tillhands
tänkte jag
såg hans vita ansikte
han var medveten igen efter svimningen
men mycket medtagen

Jag skall finnas till hands
tänkte jag
om min axel kan vara till hjälp då han vill tillbaka till sovrummet.

Gå ni och lägg er
sa pappa
så fort han orkade börja prata
*tänk inte på mig*

Klart att jag inte lägger mig, när du ligger här
sa mamma

stark, beundransvärd, fantastisk, lugn, älskad

Då svimmade jag i hallen.
Mamma hämtade en stol att lägga min ben på och stoppade om mig där jag låg.

Hon fick pendla mellan mig och pappafar där i hallen vid 4-tiden på morgonen.

Och jag kände mig värdelös.
Omtöcknad förstås,
men mest

värde-lös

Jag är verkligen inte till någon hjälp
Jag har inte en vårdande ådra någonstans i min kropp.
Jag är totalt oförmögen att ge dem det de förtjänar.

Visst har man hört om föräldrar som känner sig otillräckliga,
men nu har ni även fått höra om ett otillräckligt barn.
Ett barn som inte blir vuxen.
Ett barn som aldrig kommer kunna ta hand om dem.

Ett barn som inte längre kan kalla sig barn och ändå likfullt inte heller har rätt att kalla sig något annat.

Att inte kunna återgällda känns inte bra.
Jag tror att de vet att jag älskar dem,
jag säger det ofta,

men det räcker inte.
ord utan handling är skit.

Jag vill i vanlig ordning mer
Mer än jag förmår.
Jag förmår fanimej ingenting

ps
Pappas svimning visade sig inte ha med hjärtat att göra
utan handlade om en stark hostmedicin som han sedan hållt sig borta från.
ds

Förälder som vet på råd?

| | Comments (0)

Tänk er följande bild.

Ett barn, kanske 3-6 år något sådant.
Röd om kinderna och snorig om näsan,
med luva och hjälm ner i ögonen och skridskor med slitet innanläder så att skenorna sticker ut åt sidorna. Vantar som hänger i små hängslen från overallen och hon skriker eller kanske gråter och hänger bara som en klase druvor när föräldern försöker lyfta upp henne.

Barnet vill egentligen att det skall vara mysigt och gott att man skall sätta sig vid sidan av banan, tätt tillsammans och dricka varm choklad. Men det är inte det som utstrålas och barnet förstår inte hur det skall kunna skapa den stämningen eller medverka till att få det så.

Föräldern tycker att det är besvärande och jobbigt att ungen inte kan åka där runt runt på banan och vara glad. Och få känna att det lossnar att det är kul och frihet att kunna åka skridskor.

Barnet tycker att det är jobbigt att inte kunna leva upp till förväntningarna.

Någon av dem som går förbi säger att barnet är övertrött.
Föräldern blir argare och mer frustrerad
Barnet mer och mer inne på att en bestraffning för sin jobbighet är relevant.

Hur löser man den här situationen?

Svara till mig som just nu har just den här striden inombords med mitt inre barn.

Att ta emot

| | Comments (0)

Jag sitter just nu och låter ett par tårar se dagens ljus.
Jag fick ett snällt mejl från min handledare,
som jag skäms inför
för att jag aldrig vågar höra av mig när jag känner mig prestations-dålig.
Det är oärligt och opålitligt.
Det är inte vad jag vill vara.

Jag känner mig så oändligt ensam i det här uppsatsarbetet.
Har ni chansen att välja så skriv aldrig d-uppsats på halvfart distans,

det är inte nog med den vanliga uppsatsångesten utan det är också korta mejl istället för en stund med genomgripande handledning på banan, det finns få kurskamrater och de jag har kontakt med har alla sina egna förutsättningar och tider att jobba med detta. En himla skillnad mot när man visste att hela klassen satt samtidigt och ingick i ett sammanhang tillsammans.

Förra sommaren gjorde jag en jätteansats för att bli klar med 6 veckors tjänstledighet, men vad spelade det för roll när handledaren var på semester och jag famlade.

Jag bara famlar och famlar
och jag vill bara finna en hamn och en famn.
Och hela uppsatsångesten blir till jakt efter tillfredsställelse,
jag vill bli jättefull, jag vill äta tills jag spyr,
jag vill nå bortom alla gränser.

Jag vill försvinna.
Eller känna att jag lever. Känna NÅGOT.

Och så kommer det där mejlet som en liten viskning
och handtryckning.

En förlösning.

Men till vad.

Flyttledigt

| | Comments (0)

Jag har hört att man kan ta en ledig dag för att flytta.
men tydligen har den informationen inte nått mitt undermedvetna,
för innan jag vaknade imorses så drömde jag att det kom ett par goda vänner med en lastbil för att hämta saker och jag var inte riktigt förberedd så vi fick packa saker och flytta samtidigt. Det tog tid.

Och jag skulle ju ha pass i bibliotekets disk på morgonen och tiden bara skenade iväg och jag hittade presenter som jag glömt att ge bort och det kom andra gamla bekanta som trodde att jag fyllde år och hade med vackra blombuketter coh några kom med blommor som flyttpresent och det var väldigt mycket buketter och vi skulle fika och klockan gick, och hur skulle vi hinna.

När jag vaknade ville jag inte röra mig.
Det är så där ibland som om hjärnan inte fattar hur den skall få kroppen att röra sig över huvud taget. Jag var helt slut, hade stressat så - och ändå hade det blivit pannkaka av allt, jag kom aldrig till jobbet och flyttlasset blev aldrig färdigt för avfärd.

I verkligheten kom jag till jobbet hyfsat i tid, men känner mig ändå kass kass kass just nu.

Survival of the fittest

| | Comments (0)

Någonstans i evolutionen måste nån ha gjort nått felslut
för annars skulle jag inte vara här.
Jag har ingen som helst överlevnadsinstinkt.

Hela vägen till jobbet idag t.ex. jag klarar inte det här!
Och allt känns omöjligt.
Och jag vill inte ens, hittar ingen glöd.
Allt jag vill är att antingen vara hysteriskt allert och världens mest brinnande eldsjäl för ALLT
eller lägga mig ner och dö.

Inget av det låter sig göras så enkelt.
Så jag mest bara går omkring utan att vara till nån glädje för nån.

Jag är beredd att förneka mig om och om igen
och tuppen bara gal och gal precis som för Petrus den där natten
men jag kommer ändå inte till sans och balans.

Jag vill inte se Lilja forever

| | Comments (1)

Jag vill inte veta att det finns en hemsk handel med människor och att vissa tar sig rätten att behandla andra med inte bara respektlöshet utan ren (?) sadistisk kränkning.

Men det är ett hårt jobb att blunda för detta.
Det låter sig inte göras.

Vilka är alla dessa män som utnyttjar?
Eftersom det kan bli sådan jätteindustri i vårt land så måste det ju vara en massa av de "vanliga" män som finns runt oss hela dagarna, på polisstationen, i domstolar, på journalisthak, i riksdagen, i affären, i läkarkorridorerna och som en främling på gatan. Är det är mannen som man tror sig trygg hos om natten, som väninnan är lycklig med. Män som är med och sätter dagordningen, som förespråkar tryggare parker och ljusare gångtunnlar för att skydda sina döttrar.

Det känns obehagligt att det kan finnas människor som tänker och agerar saker i ens närhet om dagen för att sedan avreagera sig mot en värnlös om natten eller på lunchrasten.

Vem i hela världen kan man lita på?