Statistik bygger detta land
En gång för ganska många år sedan nu,
gick jag till arbetsförmedlingen.
Jag gick dit i tron att det var en förmedling,
dumma godtrogna jag trodde att jag skulle kunna säga vem jag är till en som vet nått om hur arbetsmarknaden är och att vi skulle kunna matcha ihop det så att min nisch skulle bli tydligare och nästa karriärsteg självklarare, istället mötte jag en beige uppgiven man som klickade på och skrev ut platsannonser åt mig alltmedan han konstaterade att det inte fanns något behov av mig och att jag inte skulle tro eller känna förhoppning om att få jobba med något där jag kommer till min rätt, i bästa fall kunde jag få jobba med något där jag inte passar eller kan göra ett bra jobb.
Det var ingen förmedling, det var en registrering.
En pinne i statistiken flyttades från sysselsatt till öppet arbetslös.
Idag tillhör min pappa den där kategorin människor som försäkringskassans personal får bonus för att flytta om i statistiken. Han skall flytta från sjuk till pensionär, inte för att det inte finns hopp om att han i alla fall delvis skall kunna komma tillbaka. Utan för att han kostar pengar. Istället för att gradera sjukersättningarna så byter man namn på förtidspensioneringen som ju över huvud taget egentligen inte är relevant i frågan.
Men statistiken ser annorlunda ut. Ett annat konto belastas.
Så sysselsätter vi dem vi sysselsätter med att flytta folk mellan kolumner och konton så att vi på något sätt skall få ihop en ekvation utan att ta itu med dess verklighet.
Så att siffror skall visa saker som nån kan dänga i huvudet på motståndaren i nästa valdebatt. Till dess och även då - när valet närmar sig - är vi alla siffror i statistiken och hur du än ålar dig så kommer du aldrig undan. Du skall in i en kolumn, så är det inte som moderat eller sosse så är det väl som valskolkare. Man slipper inte undan.
En medborgare är en medborgare inte för att den tillför något,
eller spelar någon som helst roll
utan för att den är med i statistiken
och det är statitiskt sett som vi alla hör ihop och bygger ett land.
Pappas lösning på sitt problem är lysande;
han tänkte fråga om de inte helt enkelt kan stryka honom ur folkbokföringen, för det skulle ju bli så mycket enklare då.
Kanske är det även en lösning för mig när mitt vikariat går ut i maj?
Men du skulle ju få förlängt till hösten?! Välkommen tillbaka till Stockholm föresten! Saknar dig! *kram*
Jag påmindes om dina ord när jag läste en gammal tidning imorse, där stod det om en kvinna som istället för att acceptera att hon inte längre kunde arbeta som städare eftersom hon slitit ut kroppen sökte in till en utbildning, som hon knappt klarar att gå klart eftersom hon inte får studiemedel längre (hon har passerat 50-strecket) och några andra instanser kan inte hjälpa henne eftersom hon studerar. Jag blir så ledsen, dels av din beskrivning och så av berättelsen om den här kvinnan. Det är ett systemfel!!! Det är alltid risken med regelstyrda samhällen, att reglerna inte blir till hjälp utan till stjälp. Jag fick frågan, på personlighets testen, om jag skulle bryta en regel om jag hade argument för att göra det och det svarar jag tveklöst JAAAA!!! på. Vi har en tendens att sluta se människan och bara regeln. "Ja vi vill att du jobbar, men vi tänker inte hjälpa dig att komma dit, för här jobbar vi efter REGLER och de säger att...". Så var det på mitt förra jobb också. REGELN säger att spårprojektörer inte får sitta hemma och jobba, trots att de då kan få det som vi kräver ska bli gjort gjort där till skillnad från här. Men REGELN hoppade tydligen över Webansvariga som fick jobba från Spaninen i ett halvår... *morrar och tuggar fradga*
Vi borde bli politiker Linda, att lägga till andra andra måsten och bör vi känner sedan tidigare. Så strunta i sista meningen!
KRAM på dig
Det är en så stor kontrast när jag sitter med gamla idrottsböcker från 30-50-talen. Där är hälsa, sundhet och friskhet inte bara en fråga om karaktär utan ett ansvar. Som om det man som individ gör spelar roll, det spelar roll för sin egen del, för ens familj och ens land. Man ingår i ett sammanhang där man behövs och tillför och det är en självklarhet att alla behöver bidra för att det skall bli gott.
Vad hände med sådana tankegångar?
Och vad skall man göra när inget längre spelar någon roll och man inte längre känner att man spelar någon roll för någon?
Det är när man är som svagast i vårt samhälle som man måste vara som starkast för att tro på det ingen annan kan se, att varje enskild människa är viktig och värdefull. Att fortsätta tro det är totalt avgörande för hur vi alla kan fortleva tillsammans och alla tecken på att den tanken är klart konkurrensutsatt är olycksbådande, sorgliga och skrämmande. Ett samhälle är aldrig starkare än dess svagaste länk, hur mycket BNP än kan höjas på ett år.
Artikeln som Kerstin rekommenderade: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=384535&maNo=-1