Grattis! Surkärring som kvitto

I helgen så var livet fantastiskt.
Både jag och pågavännen toppade varandras förväntningar. Kände oss älskande och älskade. Lyckliga. Förväntansfulla. Stolta över allt det vi skapar och bygger upp i skapandet av vårt gemensamma hem. Vi målar om och flyttar möbler och skurar lister och golv och formar fram det som skall vara vår bas i livet. Och det blir fint. Det blir så där gudomligt upplyftande att vi bara går runt och tindrar och suckar lyckligt. Vi pratar om hur man kan få hans att ändå kännas vårt, något vi försöker finna fram och som vi tycker är viktigt, men som vi inte vet hur. Hur skapar man en känsla? Samtidigt smyger den sig på....

Så rusig såg vår torsdag ut.
På fredagen var det födelsedag.
Vi hade lite presentstund efter midnatt och sedan låg vi och lyssnade på hur hans vänner busade med huset. På morgonen såg vi fisknäten, toapappret, skyltarna, flaggorna, ballongerna och snösprejen på fönstren som ombad förbipasserande att tuta.

Jag hade sagt innan att jag inte uppskattar sådana här upptåg så mycket, att jag helt enkelt inte finner dem roliga. Jag bad honom vidarebefodra det, men förstod under helgen att han formulerat det som att jag inte var VAN vid sådana upptåg. Det är en viss skillnad. Jag önskade så där på fredagsmorgonen att jag kunde dela pågavännens glädje och jag såg på honom att han kände sig firad och tyckte att det var kul. Och ju mer jag såg på huset under dagen (när vi väl tagit oss ut genom fiskenäten) desto mer förstod jag att detta verkligen var ett sätt att lyfta fram ett födelsedagsbarn (eller födelsegris som pågavännen kallar det). Alla visste och alla kunde gratta!! Under eftermiddagen kände jag mig så lycklig för jag kände att det drog lite i mina mungipor och jag tänkte att kanske ändå. Kanske ändå att jag kan dela glädjen i detta. Kanske kan jag slippa vara surkärring.

Festen drog igång. Och visst var det pågavännen som var festföremål, men han och jag gick bortanför bordsplaceringslekarna och hade en särskild plats vid honnörsbordet. I sånghäftena som hans syster och kompisar gjort fanns en fejkad förlovningsannons och talen innehöll en del ordvitsar där jag var inblandad. Det var VI, det var vår fest. Det kändes som om det varit vår bröllopsfest - så när som på att det saknades vänner och släktingar från min sida - och det var helt helt fantastiskt.

När det var dags för kaffe så hade vi glömt mjölk.
Jag gick hem för att hämta och min kompis (hon som sammanförde oss) följde med. Nyfiken som hon var på våra möbleringsprojekt. Och jag var pirrigt lycklig över att äntligen få visa upp hemmet. Allt är ju inte klart, men jag är som sagt på bristningsgränsen av stolthet och glädje.

Vi tråcklade oss förbi fisknäten med klackarna och gick in.
Där låg nån slags packnings-skumkorvar på golven
inte så mycket
men dock.
Någon hade varit där.

En trappa upp fanns det mer och i sovrummet var det överfullt och i vardagsrummet likaså. Jag ville visa känslan i huset och allt man såg var dessa gråa korvar i storlek med vinkorkar.

Och jag blev så ledsen.
Vi gick tillbaka med mjölken.
Jag försökte hålla god min.
Eftersom jag inte vet eller förstår hur det här fungerar så vet jag inte heller hur det är meningen att man skall reagera. Jag får väl reagera som jag vill, men... Skulle jag behålla överraskningen för pågavännen?

Nu är jag inte den som riktigt klarar att lägga locket på.
Jag kände darret på underläppen.
Fientlighet mot alla som hade roligt
och tårarna brännandes i sina kanaler.
Det fanns inget alternativ för mig. Jag var tvungen att gå hem och gråta.
Och jag ville verkligen inte att det skulle se ut sådär i vårat sovrum.

Så jag gick hem. Med pågavännen vetandes.
- OK sa han, jag säger att du mår dåligt.
- Säg du som det är, tyckte jag.
- Vi kan väl hjälpas åt att städa, stå inte med det.
- Sovrummet kan inte se ut så.
- Ok, men ta bara sovrummet då, så gör vi resten tillsammans imorgon.

Så var jag plötsligt hemma igen.
Låg på alla fyra,
plockade skumkorvar och grät så sminkningen förvandlades till nått screem-mask/halloweenliknande.
Och visste att detta var så fel reaktion.
Fel mot vad som avsetts och fel mot vad som förväntats.
Jag försökte ändå bejaka känslan av att jag hade rätt till min reaktion.
Min känsla.
Men skämdes.
Och sökte ord för att förklara och försvara min känsla.
Kände mig kränkt.
Tänkte mycket på all energi jag lagt ner på att försöka bygga upp ett nytt liv. Ett nytt hem, en ny trygghet, en ny kärlek. Kände mig kränkt. Kände mig missunnad lyckan. Och jag reste murar av hat inom mig. I orden jag sökte förstärktes kränkningen ytterligare. Det var som om jag legat och plockat bajskorvar. Hur beskriver man en kränkningskänsla där man känner att någon klampat in på sådant som känns heligt för en? Som om all vår förväntan och uppbyggnad för min flytt är som en graviditets väntan på ett nytt liv. Och att detta därför är som att sparka en gravid i magen?

Jag återvände lite lugnare till festen. Vännen som följt med och sett hemmet gav en kram. Sa att pågavännen hållt skenet uppe, men att det synts att han var ledsen.

Ljög en av dem som jag innerligt gärna vill bli nära väninna med rakt upp i ansiktet och sa att allt var bra när hon frågade. Det var inte läge att öppna mig för jag visste inte vart det kunde sluta och det var kanske vare sig rätt tid eller plats för att komma varandra så nära som bara ett tårkalas kan. Istället svepte jag två starka rom-o-cola och lyckades spela med i lyckliga gatan.

Och HADE faktiskt trevligt.

Men det fanns kvar där. Och behövde ältas ett par vändor under helgen.

Pågavännen tyckte att jag använde hårda liknelser.
Jag blev som ett jagat djur.
Förstå mig!!!!!
Och om det nu är så att ni tror att det är jag som är fel så skall ni ha jävligt klart för er att det är ni som är helt körda allihopa.
Ja ni hör. Det var en tungvrickande balansgång med en massa virrvarrande känslor som jag febrilt försökte förstå, formulera och förmedla.
Allt medan han tyckte att vi kunde gå vidare nu och lämna det bakom oss. Att vi får forma oss efter varandra i detta. Att han ligger lägre med att busa med andra så att vi kan gå fria nu när han vet att jag inte tål skämt (sic!).

OK jag får gilla läget.
Jag är en surkärring nu.
En som inte har humor.
Fast jag vet att jag har en humor - bara inte just denna

A. Jag blev ledsen för att det sabbade det vi bygger upp. Och städningen stjäl tid från allt vi vill hinna med under de alltför korta helger som vi har tillsammans.
B. Jag är rädd för att jag inte vet hur andra reagerar på att jag blev ledsen.

I skumbadet tillbaka i Stockholm föll det på plats.
På A svarar jag: Den biten KAN jag lämna bakom mig.
På B svarar jag: Det är detta jag inte kan släppa riktigt förrän jag vet och får klarhet.

Som tur var ringde pågavännen just då. Och jag kunde strukturera upp det.
Och jag sa att jag nog behövde höra att han på något sätt tyckte om att jag reagerat som jag gjort.

Och han sa att det ju egentligen är ett kvitto på att vi lyckats.
Lyckats att få hemmet att kännas som vårt.