Älta i dagar...

I dagar har jag nu ältat det som hände i fredags natt. Pågavännen har fått svara för det han inte kan svara för. Men mycket har formulerats och kommit till ytan genom detta.

Dels vad som var ömma punkter för mig och dels vad han har gjort för att förändra sitt liv till att bli VÅRT. Jag inser att en del har med mina rädslor att göra och en del med mina ärr från tidigare (för det är som att ett ärr fått en törn och det bara varar och varar och jag vet inte hur länge det kommer vara).

Ju fler jag pratar med desto fler bekräftelser får jag på att jag inte är den enda som skulle tagit illa vid mig av det som hände. Det var riktat MOT pågavännen (hade inte med mig att göra alls) och det var inte en allmän kotym utan snarare en vendetta som han och systern ägnat sig åt de senaste 20 åren när någon av dem fyllt jämnt. Men det känns tungt att jag inte ens tagits i beaktande när det ändå handlade om det som allt mer är vårt hem och var en av våra alltför sällsynta helger/träffar. Jag tycker att det var elakt mot oss, mot mig. han förtjänade det, men jag gjorde det inte. Och det känns som en ny sida av honom att han kan tycka att det är så roligt att bete sig så illa.

Han tycker också att det gått överstyr. Men han har större förståelse för avsikten, medan jag rent känslomässigt inte kan ta in avsikten eftersom jag är blockerad av min känsla kring vart det landade i mig.

För mig förstördes hela helgen.
För mig förstördes hela den starka starka känsla som fanns av tilltro för framtiden.

Andra minnen väcktes. Känslan sitter nästan som ett minne i kroppen och hela kroppen är lamslagen av påminnelsen, (är det därav som nackspärren kom i fredagsnatt?) Känslan av stor lycka i att allt nu är påväg att ta fart i den lyckligaste av riktningar. Känslan av förväntan och dansande glitter. Känslan av totalt utplåning när det slås i spillror. Känslan av att en som kommit emellan och förstört vill bli förlåten och över huvud taget inte tagit in att jag såras. Känslan av att inte hänga ihop med sin tillvaro. Och jag vet att allt det där nog är lite starkt i proportion till det som inträffade nu i helgen. Men nu är den känslan där och jag vet inte hur jag blir av med den. Är ungefär hur ledsen som helst.

Han minns fortfarande hur helgen började. Hur underbart allt var. Och han vill behålla de varma och vackra minnena kring sin 40-årsdag.

Och jag hör nästan hur hans hjärta slår genom telefonledningarna när han drar sig till minnes hur vi skruvade upp bokhyllor i torsdags och "Bibliotekarien kom fram i Linda och du stod där så vacker och sken och satte upp böcker lite sexigt sådär" och jag vill inte falla för det, men jag gör det. Detta är en man som älskar vardagen, som älskar och vill älska mig i vardagen, alltid och föralltid.

Det är rätt oemotståndligt, eller borde jag veta bättre?

Just nu är jag kanske mest långsint för att jag vill markera att jag inte tar lätt på det? Jag vet inte. Jag har ärligt talat inte en aning om varför jag inte kan bli på bättre humör snart...

60 mil är för långt just nu, kan vi verkligen vänta tre veckor på att ses och få känna att detta reds upp/ut?