February 2005 Archives

Statistik bygger detta land

| | Comments (4)

En gång för ganska många år sedan nu,
gick jag till arbetsförmedlingen.
Jag gick dit i tron att det var en förmedling,
dumma godtrogna jag trodde att jag skulle kunna säga vem jag är till en som vet nått om hur arbetsmarknaden är och att vi skulle kunna matcha ihop det så att min nisch skulle bli tydligare och nästa karriärsteg självklarare, istället mötte jag en beige uppgiven man som klickade på och skrev ut platsannonser åt mig alltmedan han konstaterade att det inte fanns något behov av mig och att jag inte skulle tro eller känna förhoppning om att få jobba med något där jag kommer till min rätt, i bästa fall kunde jag få jobba med något där jag inte passar eller kan göra ett bra jobb.

Det var ingen förmedling, det var en registrering.
En pinne i statistiken flyttades från sysselsatt till öppet arbetslös.

Idag tillhör min pappa den där kategorin människor som försäkringskassans personal får bonus för att flytta om i statistiken. Han skall flytta från sjuk till pensionär, inte för att det inte finns hopp om att han i alla fall delvis skall kunna komma tillbaka. Utan för att han kostar pengar. Istället för att gradera sjukersättningarna så byter man namn på förtidspensioneringen som ju över huvud taget egentligen inte är relevant i frågan.

Men statistiken ser annorlunda ut. Ett annat konto belastas.

Så sysselsätter vi dem vi sysselsätter med att flytta folk mellan kolumner och konton så att vi på något sätt skall få ihop en ekvation utan att ta itu med dess verklighet.

Så att siffror skall visa saker som nån kan dänga i huvudet på motståndaren i nästa valdebatt. Till dess och även då - när valet närmar sig - är vi alla siffror i statistiken och hur du än ålar dig så kommer du aldrig undan. Du skall in i en kolumn, så är det inte som moderat eller sosse så är det väl som valskolkare. Man slipper inte undan.

En medborgare är en medborgare inte för att den tillför något,
eller spelar någon som helst roll
utan för att den är med i statistiken
och det är statitiskt sett som vi alla hör ihop och bygger ett land.

Pappas lösning på sitt problem är lysande;
han tänkte fråga om de inte helt enkelt kan stryka honom ur folkbokföringen, för det skulle ju bli så mycket enklare då.

Kanske är det även en lösning för mig när mitt vikariat går ut i maj?

Tillbaka

| | Comments (1)

Som om jag åter öppnat Narnia-dörren
och inget har hänt

så är det nu när flunsa-dimmorna släppt mig ur sitt grepp
och jag återvänt till Stockholm en vecka senare än beräknat.

Jag som inte ens ville tillbaka
kan bara konstatera att Stockholm är vitare och vackrare än någonsin.

Detta med geografi är verkligen en konflikt i mig.
jag vill kunna både beama och klona mig för att kunna vara med överallt,
men inget av det är möjligt.

Och det är rätt gott att bara kunna vara frisk

Vilken är din favorittext?

| | Comments (3)

Min favorittext är:

Farsta Strand 1 minut

Under

| | Comments (1)

Det är ett under om jag inte går under under det här uppsatsarbetet.
Det kommer vara som ett under när det är över.

ta hand om

| | Comments (0)

Nackorörligheten har mildrats sedan förra fredagen
och det känns bra att det blir bättre, men ännu inte bra.

Det är ju en och en halv vecka sedan det kom
och det har varit 1,5 vecka av huvudvärk som inte velat ge sig.

Det har haft det fördelen att jag kommit i säng på kvällarna
(och därmed upp på mornarna)
men annars har jag svårt att relatera till det här.

Jag orkar heller inte söka mig till nån sjukvård för att bota det,
för jag känner mig bara vakuumförpackad i hjärnan.
Stel och grinig och omöjlig.

Jag vill just i denna stund bara gråta och bryta ihop.
Men jag har svårt att tillåta mig det.

Jag vet helt enkelt inte hur jag skall ta hand om mig.

Motto

| | Comments (0)

Ju mer slumpen gagnar dina göranden,
desto säkrare kan du vara att du är på rätt väg!

Ur:
Matti Bergström: Hjärnans resurser - en bok om idéernas uppkomst

Puckon utan puck

| | Comments (3)

Angående de tre fd landslagsspelarna i Tre kronor:

Varför går de ut till pressen för att be om ursäkt när de över huvud taget inte fattar vad det är de skall be om ursäkt för?

Kunde ingen avrått dem?
eller ännu hellre:
lärt dem vad som är upprörande med det som hände.

Ingen överraskning väntar

| | Comments (0)

Var hemma och försökte kurera min nacke/huvud/mag-konstighet i helgen.
Pratade med pågavännen om att jag inte skulle komma iväg att skicka iväg något till honom inför alla hjärtans dag, men att vi väl kan fira lite romantiskt när vi ses på torsdag.

Helt ok för honom, sa han som ju blev lite nyfiken dock på vad jag tänkt skicka.

En stund senare ringde de från blomsteraffären.
- Vi skall leverera blommor till dej imorgon och undrar om du kommer vara hemma!

Överraskningen avslöjad alltså. Det tänker man inte på när man bokar bud, men så funkar det alltså (var samma förra året).

Behöver jag säga att jag pallrade mig ut i snörusket trots allt...?
Eller att jag längtar hem nu...?

Får jag gå hem nu?

| | Comments (1)

Nu har jag kommit till jobbet.
Det är måndag.
Det är morgon
Och det är en väg till jobbet som vid upprepade tillfällen inneburit vadande genom 40cm snö.
Jag är varm
Jag är svett
Jag är slut.

Och nu börjar arbetsdagen.

Handsfree?

| | Comments (0)

Läste löpsedlarna när jag gav mig ut i snörusket.
Tydligen finns det de som tror att det var brösten som gjorde att Shirley Clamps låt gick vidare i melodifestivalen.

Men jag undrar jag...
De som bidde betuttade av brösten hade väl ingen hand ledig att ringa och rösta med. Eller hade de handsfree?

Själv försökte jag ignorera det bjussiga dekoltaget och insåg att den bruden bara behöver en 20 år till innan hon kan ta över rollen som Sally Spectra i Glamour

Frihet

| | Comments (0)

Det är inte frihet att välja jag vill ha.
Inte friheten att lyckas - om jag bara väljer rätt.
Den situationen är en fångenskap.

Det är frihet att vara
Frihet att växa
Frihet att leva ut
Ta ut svängarna
Utrymme att misslyckas
Det är frihet i form av ständigt nya chanser och nya skepp jag önskar mig.

En frihet som kräver att andra vågar tro
vågar försöka förstå utifrån fler perspektiv
Som kräver ett sammanhang av kärlek, respekt och ömsesidighet.

Är det den friheten som gynnas av marknadskrafterna?
Är det den friheten som Bush talar om? Göran P? Reinfeldt?
Jag skall fråga dem nästa gång jag ser dem;
finns frihet att välja om om jag valt fel?

Om jag inte tänkte på min pension förrän det året jag skall pensioneras? Om livet inte lät sig planeras sådär fulländat som jag önskat? Om jag slet för att öka BNP-tillväxten till den grad att hela min egen tillvaro krympte och jag inte hann välja vilka kriterier jag skall välja teleoperatör och elbolag utifrån?

Vad finns det för mig då?
Finns det något mer än friheten att skylla sig själv?

Ett andetag av väntan

| | Comments (0)

Så är det beslutat att min flytt till Skåne får vänta till i höst.
Men jag kommer att flytta ner alla saker i sommar så att beslutet är taget och jag har någonstans att kalla hemma för det här mittimellan-läget är jobbigt, bättre då att vara "typ veckopendlare".

Det var lite tungt att den här diskussionen om uppskjutning av flytt kom just denna vecka när vi haft så många tunga samtal ändå. Men det har gått bra. Han säger att han är stolt över hur bra vi kunnat prata om svåra saker. Och jag säger att jag nog kan behöva gå igenom det igen när vi har varandra öga mot öga lajv bara för att känna och landa i att det är gott. Han har ju inte riktigt samma behov som mej av att plana ut sådant som hänt. Han har lättare att stryka streck och gå vidare, men ändå säger han:
- Det är bara att bjuda upp, så dansar vi!

Och den repliken i just det här sammanhanget av trasslig dans vill jag alltid minnas. Den hjälper mig att känna mig trygg.

Och på torsdag skall det dansas!
Hoppas bara min nackkonstighet är bortaffirmerad tills dess! ;)

Diagnos: tjurskallig

| | Comments (0)

Plockade fram en Hay-bok i hyllan som handlar om att läka sin kropp. Olika kroppsbesvär är listade och dess orsaker och affirmationerna som krävs för att bota dem.

Om min nacke stod det att det tydde på tjurskallighet och affirmationen var något i stil med:
"Jag känner mig trygg när jag möter andra livsinställningar"

Jag fnissade lite för mig själv. För visst var det i ett sådant möte som min nacke bara la av. Smärtar och har stelnat till alldeles förfärligt och nu har jag gått så här i en vecka utan att det blir bättre istället ger det mig ett allmänkymigt tillstånd av stelhet, huvudvärk och lätt illamående.

Och jag kan ju erkänna att när jag börjar affirmera så spänner jag mig ännu mer. Kroppen vägrar tro på att jag kan vara trygg i sådana möten.

Haha, det skall jag minsann affirmera bort. För det låter rätt gott ändå, om livet var som den där affirmationen...

Om intelligens

| | Comments (0)

"Intelligens karaktäriseras av en naturlig brist på förmåga att förstå livet."
Henry Bergson

Hötapparna och åsnan

| | Comments (0)

Jag fick just veta att jag inte alls behöver sluta här i maj. Tvärtom vill min chef GÄRNA att jag är kvar i höst också. Och jag som har en arbetsplats som är i det närmaste ett himmelrike på jorden säger förstås inte nej till det.

Men hur gör man när allt man egentligen vill är att både äta kakan och ha den kvar? längtar längtar längtar efter att se mina möbler på plats i vårt hem, 60 mil bort....

Kan jag inte bara få ALLT helt enkelt? undrar jag innan jag besinnar mig och inser att det är just det jag fått och när nu inte livet väljer åt mig så måste jag ta de besluten själv...

Landat

| | Comments (0)

Nu tror jag att jag vet. Nu tror jag att jag landat i allt som yrt runt i skalpen på mig de senaste dagarna. Och hur bedrövligt det än varit och hur mycket dynga som än skopats runt så är det ofrånkomligt att vi har lärt oss massor. Viktiga saker.

Tack till alla som ställt frågor som öppnat för tankar som fört den här processen framåt.

Älta i dagar...

| | Comments (0)

I dagar har jag nu ältat det som hände i fredags natt. Pågavännen har fått svara för det han inte kan svara för. Men mycket har formulerats och kommit till ytan genom detta.

Dels vad som var ömma punkter för mig och dels vad han har gjort för att förändra sitt liv till att bli VÅRT. Jag inser att en del har med mina rädslor att göra och en del med mina ärr från tidigare (för det är som att ett ärr fått en törn och det bara varar och varar och jag vet inte hur länge det kommer vara).

Ju fler jag pratar med desto fler bekräftelser får jag på att jag inte är den enda som skulle tagit illa vid mig av det som hände. Det var riktat MOT pågavännen (hade inte med mig att göra alls) och det var inte en allmän kotym utan snarare en vendetta som han och systern ägnat sig åt de senaste 20 åren när någon av dem fyllt jämnt. Men det känns tungt att jag inte ens tagits i beaktande när det ändå handlade om det som allt mer är vårt hem och var en av våra alltför sällsynta helger/träffar. Jag tycker att det var elakt mot oss, mot mig. han förtjänade det, men jag gjorde det inte. Och det känns som en ny sida av honom att han kan tycka att det är så roligt att bete sig så illa.

Han tycker också att det gått överstyr. Men han har större förståelse för avsikten, medan jag rent känslomässigt inte kan ta in avsikten eftersom jag är blockerad av min känsla kring vart det landade i mig.

För mig förstördes hela helgen.
För mig förstördes hela den starka starka känsla som fanns av tilltro för framtiden.

Andra minnen väcktes. Känslan sitter nästan som ett minne i kroppen och hela kroppen är lamslagen av påminnelsen, (är det därav som nackspärren kom i fredagsnatt?) Känslan av stor lycka i att allt nu är påväg att ta fart i den lyckligaste av riktningar. Känslan av förväntan och dansande glitter. Känslan av totalt utplåning när det slås i spillror. Känslan av att en som kommit emellan och förstört vill bli förlåten och över huvud taget inte tagit in att jag såras. Känslan av att inte hänga ihop med sin tillvaro. Och jag vet att allt det där nog är lite starkt i proportion till det som inträffade nu i helgen. Men nu är den känslan där och jag vet inte hur jag blir av med den. Är ungefär hur ledsen som helst.

Han minns fortfarande hur helgen började. Hur underbart allt var. Och han vill behålla de varma och vackra minnena kring sin 40-årsdag.

Och jag hör nästan hur hans hjärta slår genom telefonledningarna när han drar sig till minnes hur vi skruvade upp bokhyllor i torsdags och "Bibliotekarien kom fram i Linda och du stod där så vacker och sken och satte upp böcker lite sexigt sådär" och jag vill inte falla för det, men jag gör det. Detta är en man som älskar vardagen, som älskar och vill älska mig i vardagen, alltid och föralltid.

Det är rätt oemotståndligt, eller borde jag veta bättre?

Just nu är jag kanske mest långsint för att jag vill markera att jag inte tar lätt på det? Jag vet inte. Jag har ärligt talat inte en aning om varför jag inte kan bli på bättre humör snart...

60 mil är för långt just nu, kan vi verkligen vänta tre veckor på att ses och få känna att detta reds upp/ut?

Sista tröskeln

| | Comments (1)

Hjulen snurrar fortare

och samtidigt ifrågasätter jag just nu allt.

Skall jag verkligen flytta?, tänker jag tvekande och motspjärnande, samtidigt som hela den vägen bara planar ut för mina fötter.

Man måste inte fullfölja sin känsla av attraktion. Ibland räcker det helt enkelt inte att man är kär/attraherad av någon för att inleda eller fördjupa en relation.

Och det må vara sant. Men det är också sant att förälskelsen är den kraft som gör att man vågar ta steg som man annars inte skulle våga - på ont och på gott.

Förnuftet har godkänt utvecklinegn så här långt. Kan jag fortsätta att tillåta mig att hänge mig utan kontroll över allt det kan leda till, medföra och innebära? Vågar jag svepas med även över den sista tröskeln?

Behöver vara skamlös

| | Comments (1)

Att kunna ta emot hjälp är svårt för den som inte kan förmå sig att visa att hon behöver den. Att leva öppet, sant och fritt kräver att man inte skäms för något av det man är eller har.

Jag vill leva så.
Men skamen bakbinder mig.

Jag ser hur den utsträckta handen finns där och det gör ont att inte våga ta den.

Grattis! Surkärring som kvitto

| | Comments (3)

I helgen så var livet fantastiskt.
Både jag och pågavännen toppade varandras förväntningar. Kände oss älskande och älskade. Lyckliga. Förväntansfulla. Stolta över allt det vi skapar och bygger upp i skapandet av vårt gemensamma hem. Vi målar om och flyttar möbler och skurar lister och golv och formar fram det som skall vara vår bas i livet. Och det blir fint. Det blir så där gudomligt upplyftande att vi bara går runt och tindrar och suckar lyckligt. Vi pratar om hur man kan få hans att ändå kännas vårt, något vi försöker finna fram och som vi tycker är viktigt, men som vi inte vet hur. Hur skapar man en känsla? Samtidigt smyger den sig på....

Så rusig såg vår torsdag ut.
På fredagen var det födelsedag.
Vi hade lite presentstund efter midnatt och sedan låg vi och lyssnade på hur hans vänner busade med huset. På morgonen såg vi fisknäten, toapappret, skyltarna, flaggorna, ballongerna och snösprejen på fönstren som ombad förbipasserande att tuta.

Jag hade sagt innan att jag inte uppskattar sådana här upptåg så mycket, att jag helt enkelt inte finner dem roliga. Jag bad honom vidarebefodra det, men förstod under helgen att han formulerat det som att jag inte var VAN vid sådana upptåg. Det är en viss skillnad. Jag önskade så där på fredagsmorgonen att jag kunde dela pågavännens glädje och jag såg på honom att han kände sig firad och tyckte att det var kul. Och ju mer jag såg på huset under dagen (när vi väl tagit oss ut genom fiskenäten) desto mer förstod jag att detta verkligen var ett sätt att lyfta fram ett födelsedagsbarn (eller födelsegris som pågavännen kallar det). Alla visste och alla kunde gratta!! Under eftermiddagen kände jag mig så lycklig för jag kände att det drog lite i mina mungipor och jag tänkte att kanske ändå. Kanske ändå att jag kan dela glädjen i detta. Kanske kan jag slippa vara surkärring.

Festen drog igång. Och visst var det pågavännen som var festföremål, men han och jag gick bortanför bordsplaceringslekarna och hade en särskild plats vid honnörsbordet. I sånghäftena som hans syster och kompisar gjort fanns en fejkad förlovningsannons och talen innehöll en del ordvitsar där jag var inblandad. Det var VI, det var vår fest. Det kändes som om det varit vår bröllopsfest - så när som på att det saknades vänner och släktingar från min sida - och det var helt helt fantastiskt.

När det var dags för kaffe så hade vi glömt mjölk.
Jag gick hem för att hämta och min kompis (hon som sammanförde oss) följde med. Nyfiken som hon var på våra möbleringsprojekt. Och jag var pirrigt lycklig över att äntligen få visa upp hemmet. Allt är ju inte klart, men jag är som sagt på bristningsgränsen av stolthet och glädje.

Vi tråcklade oss förbi fisknäten med klackarna och gick in.
Där låg nån slags packnings-skumkorvar på golven
inte så mycket
men dock.
Någon hade varit där.

En trappa upp fanns det mer och i sovrummet var det överfullt och i vardagsrummet likaså. Jag ville visa känslan i huset och allt man såg var dessa gråa korvar i storlek med vinkorkar.

Och jag blev så ledsen.
Vi gick tillbaka med mjölken.
Jag försökte hålla god min.
Eftersom jag inte vet eller förstår hur det här fungerar så vet jag inte heller hur det är meningen att man skall reagera. Jag får väl reagera som jag vill, men... Skulle jag behålla överraskningen för pågavännen?

Nu är jag inte den som riktigt klarar att lägga locket på.
Jag kände darret på underläppen.
Fientlighet mot alla som hade roligt
och tårarna brännandes i sina kanaler.
Det fanns inget alternativ för mig. Jag var tvungen att gå hem och gråta.
Och jag ville verkligen inte att det skulle se ut sådär i vårat sovrum.

Så jag gick hem. Med pågavännen vetandes.
- OK sa han, jag säger att du mår dåligt.
- Säg du som det är, tyckte jag.
- Vi kan väl hjälpas åt att städa, stå inte med det.
- Sovrummet kan inte se ut så.
- Ok, men ta bara sovrummet då, så gör vi resten tillsammans imorgon.

Så var jag plötsligt hemma igen.
Låg på alla fyra,
plockade skumkorvar och grät så sminkningen förvandlades till nått screem-mask/halloweenliknande.
Och visste att detta var så fel reaktion.
Fel mot vad som avsetts och fel mot vad som förväntats.
Jag försökte ändå bejaka känslan av att jag hade rätt till min reaktion.
Min känsla.
Men skämdes.
Och sökte ord för att förklara och försvara min känsla.
Kände mig kränkt.
Tänkte mycket på all energi jag lagt ner på att försöka bygga upp ett nytt liv. Ett nytt hem, en ny trygghet, en ny kärlek. Kände mig kränkt. Kände mig missunnad lyckan. Och jag reste murar av hat inom mig. I orden jag sökte förstärktes kränkningen ytterligare. Det var som om jag legat och plockat bajskorvar. Hur beskriver man en kränkningskänsla där man känner att någon klampat in på sådant som känns heligt för en? Som om all vår förväntan och uppbyggnad för min flytt är som en graviditets väntan på ett nytt liv. Och att detta därför är som att sparka en gravid i magen?

Jag återvände lite lugnare till festen. Vännen som följt med och sett hemmet gav en kram. Sa att pågavännen hållt skenet uppe, men att det synts att han var ledsen.

Ljög en av dem som jag innerligt gärna vill bli nära väninna med rakt upp i ansiktet och sa att allt var bra när hon frågade. Det var inte läge att öppna mig för jag visste inte vart det kunde sluta och det var kanske vare sig rätt tid eller plats för att komma varandra så nära som bara ett tårkalas kan. Istället svepte jag två starka rom-o-cola och lyckades spela med i lyckliga gatan.

Och HADE faktiskt trevligt.

Men det fanns kvar där. Och behövde ältas ett par vändor under helgen.

Pågavännen tyckte att jag använde hårda liknelser.
Jag blev som ett jagat djur.
Förstå mig!!!!!
Och om det nu är så att ni tror att det är jag som är fel så skall ni ha jävligt klart för er att det är ni som är helt körda allihopa.
Ja ni hör. Det var en tungvrickande balansgång med en massa virrvarrande känslor som jag febrilt försökte förstå, formulera och förmedla.
Allt medan han tyckte att vi kunde gå vidare nu och lämna det bakom oss. Att vi får forma oss efter varandra i detta. Att han ligger lägre med att busa med andra så att vi kan gå fria nu när han vet att jag inte tål skämt (sic!).

OK jag får gilla läget.
Jag är en surkärring nu.
En som inte har humor.
Fast jag vet att jag har en humor - bara inte just denna

A. Jag blev ledsen för att det sabbade det vi bygger upp. Och städningen stjäl tid från allt vi vill hinna med under de alltför korta helger som vi har tillsammans.
B. Jag är rädd för att jag inte vet hur andra reagerar på att jag blev ledsen.

I skumbadet tillbaka i Stockholm föll det på plats.
På A svarar jag: Den biten KAN jag lämna bakom mig.
På B svarar jag: Det är detta jag inte kan släppa riktigt förrän jag vet och får klarhet.

Som tur var ringde pågavännen just då. Och jag kunde strukturera upp det.
Och jag sa att jag nog behövde höra att han på något sätt tyckte om att jag reagerat som jag gjort.

Och han sa att det ju egentligen är ett kvitto på att vi lyckats.
Lyckats att få hemmet att kännas som vårt.

Knullvagn

| | Comments (1)

- Vi kan ju ta ner de här gamla hyllplanen till boden, sa jag. Du har ju en pirra i trädgårn!
- Pirra? sa pågavännen förvånat, men med glimt.

Det visar sig att att pirra i dessa trakter betyder att: idka älskog. Så jag fick poängtera att detta är ett substantiv och inte ett verb och pågavännen sa att det annars gick bra att kalla det säckakärra så som man gör på dessa breddgrader.

Någon dag senare, så kom den på tal igen i vårt möbleringsarbete:
- Skall vi använda knullvagnen? undrade han

Och möttes av en förvånad blick .

- Vad var det du kallade den då? *uppgivet*

Veckovill

| | Comments (0)

Jaha, så har jag sagt fredagens öppettider till folk och nån undrade över morgondagens och det var då jag kom på migsjälv...
Det ÄR ju inte fredag idag!

Hur kan det komma sig att man är så där säker på något som är totalt fel? Hur kan KÄNSLAN att det är en viss dag komma sig? Och vilken dag skulle det kännas som att det var om man inte hade någon kalender? Skulle man likt Robinsin - orginalet - försöka ha kontroll och hålla räkningen på dagar, veckor och månader och upprätta olika rutiner olika dagar då. Eller skulle man ha lördag hela veckan?