Telefonfegis

Jag har just ringt ett telefonsamtal.
Inget som helst märkligt
Men jag hann ändå bygga upp en spärr där.
Jag fattar inte vad det där handlar om egentligen.
Jag kan skjuta på samtal så länge att de blir omöjliga att göra.
Som om jag gillade att stressa och plåga mig själv.

Jag menar
i ärlighetens namn
jag har varit växeltelefonist
jag har ringt folk mitt i natten
jag har kopplat fel
jag har sagt fel
jag har hört fel
jag har varit fel person på fel plats vid fel tillfälle
jag har pratat med hotellportier och å andras vägnar bokat biljetter till länder jag inte kan uttala och
en gång ringde jag tillbaka till en som ringt upp för att prata om kvinnomisshandel bara för att mötas av en barsk man som sa att det minsann inte ringt nån från det numret, eller hur (vänd mot en kvinna i bakgrunden som också nekade). Jag har pratat ut på mobiltelefon på offentliga platser. Jag har ringt upp en jag bara kysst på ett dansgolv. Jag har ringt upp pågavännen många gånger innan han började ringa tillbaka till mig.

Jag har liksom så många andra som överlevt sina tonår ägnat timmar och åter timmar i telefon.

Men ändå
Kan det vara så långt till att ringa upp.
Särskilt som när det i det här fallet var till en halvbekant som jag hade en lite hake att meddela.

Jag provocerar min rädsla när jag måste.
Kanske är alltihop bara positivt.