Straffande Guden och min uppsats

Pratade just med en go go go vän.
Jag pratade om min känsla av misslyckande efter att två år i rad haft samma målsättningar, men inte uppnått dem. En av dem handlar om att bli klar med min utbildning.

- Hur många poäng är uppsatsen på? frågade hon resolut
- 20
- En termin alltså, hur mycket har du lagt ner på den?
- Tja, 2 och en halv månad blir det nog ungefär
- Jaha, ja men då är den ju klar lagom till påsk. Det blir en glad påsk det. Då får du ta dej en nubbe.
- Ja, släpade jag mig osäkert, det skulle ju vara roligt om det vore så. Men du får inte bli arg om den inte är klar då.
- Nej, om du inte är klar veckan efter påsk så skall jag inte bli arg, men om du inte är klar veckan efter det så kommer den straffande Guden.
- Men jag har kommit på att jag inte tror på den straffande Guden! sa jag
- Nå, men då får du ge honom fingret när han dyker upp. Det brukar funka!

Och jag måste säga att detta samtal lyfte mig.
Hon har känt mig sedan gymnasietiden och hon peppade mig i att vara en ångvält nu och ro detta i land. Trots allt är den en uppsats som bara betyder något för att visa en examen, den har inget annat syfte. Och jag MÅSTE inte sträva efter ett amerikanskt slut på den här uppsatshistorien, ni vet så där med konfetti och flaggor och presidenten ringer och säger att det är världens hittills bäst skrivna uppsats och jag får blomsterbuketter av små nigande klänningar med hulda flickebarn i och halva kungariket överlämnas i en rulla från en snygg tindrande riddare som visar sig vara prins av universum och dyrkat marken jag går på redan efter att ha läst abstractet.

Nu skall jag göra fingret åt den straffande guden och bara ro detta i land så att jag kan göra något annat sedan. Viktiga saker som att titta på moln, läsa det jag vill läsa, umgås, älska, släktforska och leva.