Sockertorsk

Dilemma vid lunchtid:
En liten lunchstund kvar. Lunchpromenad eller tårtbit?
Jag valde lunchpromenad. Även om jag vet att den där tårtbiten kommer skava i mig hela dagen. Som ett begär. Som en otillfredsställelse. Som en chans jag inte tog när jag hade den. Ibland KAN det kännas gott att ha valt det rätta, men ibland är det som att det inte ger mig sinnesfrid, som om tårtan ropar till mig och vill ha min bekräftselse, du är go, du är älskad.

Vid eftermiddagsfikat hade jag så kort tid på mig.
Så kort att när tårtorna kom fram ur kylen så hade jag inte tid.
Då dök ett kakfat upp, med morotskaka på.
Kaka från ett möte som inte krävt så mycket kaka som beräknat.
Jag fick raskt med mig en bit.

Frågan är nu:
Är jag lycklig för att ha fått en andra chans?
Och märkligt nog känns det inte så.

Morotskakan ligger i en servett på arbetsrummet
och jag äcklas nästan vid tanken på den.

Men samtidigt är jag övertygad.
Jag kommer sluta den mellan mina läppar innan jag går hem idag.
Oavsett om det är i vällust eller om det är ett sätt att gömma den i panik över vad den gör i mitt liv.

Tanken slår mig att den skulle kunna få liksom råka ramla i papperskorgen.
Så att jag slipper gestalta en papperskorg själv.
Men den tanken smärtar för mycket.

Och så vet jag att det kommer att skava i mig inatt.
Den där kakan jag aldrig åt. Vad hände med den?
Vilket öde.