Sista ordet

Är det viktigt att få sista ordet?

Jag skulle svara nej, för det där med sista ordet ger en sådan där näbbig association till dräpande slutkläm innan dörren dräms igen. Det där som väller ut och aldrig kan bli osagt. Och som dessutom är onödigt eftersom tystnad innan dörren slår igen TAR hårdare eftersom motparten inte vet om man "bara" är uppriven eller har fattat något livsavgörande beslut.

Men om man bortser från den associationen. Och söker en helt annan. Den där det handlar om vem som räcker ut en hand till vem. Och vem som först gett upp om en vänskap, en historia, en relation. Så inser jag att det där är något inte bara viktigt, utan också känsligt och laddat för mig.

Kanske också ihop med att jag blir så glad för en utsträckt hand själv och gärna skulle vilja kasta ut dem till när och fjärran själv om det kan ge samma glädje till andra. Men kastar man ut en hand vill man också ha något att ge. kan jag ringa nån jag inte ringt på länge om jag inte har tänkt ut när jag kan se i kalendern att en helg skulle passa?

Hemma ligger nu ett par julkort. Julkort från sådana som jag inte skickade till för jag skickade så oerhört få julkort iår eftersom jag inte var hemma. De enda kort som kom iväg var de som jag och pågavännen skrev tillsammans. Nu är det för sent för god-fortsättning-hälsning...

Sedan finns det människor som jag inte vet vad jag skall göra med. Iår fyller både min föredetta svägerska och min föredetta svärmor jämna födelsedagar. Det är liksom människor som jag varit familj med, men som jag inte hållt kontakten med. Inte för att jag inte tänker på dem. Inte för att jag inte undrar hur de har det och bryr mig om. Men lite för att ge alla frihet att gå vidare. För dem att släppa in den nya i en ytterst obekväm situation och för min egen del för att jag inte har någon aning om hur jag skall hantera situationen.

I somras tänkte jag hela fd svärfaderns 60-årsdag att jag skulle ringa. Men kunde inte förmå mig. Jag var i Skåne och skulle ha ringt från nya pojkvännens telefon i så fall och det kändes bara för fucked-up alltihopa. Hur gör jag när jag får en ny chans iår.

Det vore gott om jag bara kunde släppa en del kontakter och samveten.
Men det är så oerhört svårt när jag känner att jag är ett "höra av mig" skyldig. Det är mycket lättare om jag är den sista som ringt/skrivit. Då blir det som att jag har ryggen fri. Som att ingen i alla fall kan säga att jag varit kass.

Sanningen är att jag faktiskt kan vara rätt kass.