Rädd

Jag är rädd.
Jag vet att det är nu jag skall räcka ut en hand.
Men jag vill inte oroa.

Bättre att bita ihop? Jag vet inte.
Jag vet bara att det är så vi gör i min familj.
Pappa kan ha legat inne för elkonvertering
och moster kan ha opererat bort en cancersvulst.
Först när det är klart får jag veta: "Ville inte oroa dej i onödan".

Men hur vet man när det är i nödan?
Jag är allvarligt oroad för mitt hälsotillstånd.
Men om jag ringer någon kommer jag att börja gråta
och vem skall fånga upp det?
Det bästa är att ringa något sjukvårdsproffs förstås.
Och mamma som är sjuksköterska ligger sååå nära till hands.
Men mamma är inte bara sjuksköterska, hon är också kvinnan som blir förtvivlad om inte hennes barns liv ständigt är en dans på rosor.

Jag vill inte ha en förtvivlad mamma
Jag vill bara ha nån att hålla i handen just nu.

Vaknade inatt mitt i en dröm där jag höll alla min bröstkorgs inälvor i mina händer, de här fungerar inte längre, jag behöver nya.
Vaknade av att det smärtade inuti benet. Är det så en blodpropp känns undrade jag. Funderade på om jag skulle röra på benet för att liksom få smärtan att lossna. Men så kom jag på att om det är en blodpropp och den lossnar så kan den ju sätta sig på värre ställen. Bättre då att jag får amputera benet eller vad som nu kan hända. Lyckades somna om.

På t-banan kom samma smärta fast innanför bröstkorgen på höger sida. Är det där hjärtat sitter? Det sitter fortfarande i så här en dryg halvtimme senare. Jag borde läsa på anatomi...

Kanske kan jag finna min åkomma under rubriken Hypokondriker?
Men hur skall jag veta?

Jag sitter i en riktigt ond cirkel just nu.
Och jag behöver en hand att hålla i för att ta mig ur den.
En hand som kan lugna istället för att trissa upp mig.
Som kan se mig, men göra det utifrån den distans som en egen kunskap ger.

Husläkaren är på semester åter imorgon.
Det ordnar sig förstås
Men jag skulle bli himla lessen om jag dog just nu
för det finns en framtid som levande som väntar på mig.
Och andra som är beroende av att jag finns där för det som de ser som sin framtid.

Dessutom är jag för tung för att någon skulle kunna ta hand om min kropp om jag segnade ner på jobbet. Och det skulle kännas försmädligt, pinsamt att lämna in på det sättet, lite som Gilbert Grapes mamma ni vet.