Jämförelsens fördärv

I tisdags simmade jag, igår styrketränade jag.

Det kändes gott. Ovant. Duktigt. Rätt och gav mersmak.

Simningen har nu löpt över 9 veckor (med undantag av min ledighet då jag inte var i stan) och det andra kändes som en liten terminsstart, med en onsdagsmorgon-plan för terminen. Och det kändes lite fart och jag kände mig lite sugen på mer. Med andra ord har jag lyckats bra för det är en konst att gå ut lugnt när man vill mycket.

Inneboenden Mia var med på träningen igår morse.
Idag frågade hon om jag skulle iväg och träna idag också.
- Nä
- Nähä, för hon hängde gärna på i så fall... när tränar du nästa gång?
- Om en vecka, sa jag
- Det vore bättre med två gånger i veckan, sa hon, i egenintresse förstås men sedan är hon ju också utbildad i folkhälsa.

Dessutom VET jag att det ger mer att styrketräna 2ggr/vecka,
men jag är på nybörjarnivå ALLTSÅ så mycket nybörjare att det är en träning i sig bara att komma iväg på en träning.

Mia däremot är van maratonlöperska.
Och jag KAN inte jämföra mig.
Skall inte jämföra mig.

Och trots alla dessa klokskaper kring att inte jämföra mig
så känner jag mig sur och chokladsugen efter den där morgondiskussionen.

Jag hoppas jag kan lägga om spår i hjärnbalken
för det ÄR en himla fördel att nån kan knuffa på lite i rätt riktning.
Vore dumt att använda en fördel som ett hinder när det egentligen inte är det...