Hur jag tänker
Sitter och pluggar.
Har träffat min uppsatsälskande jobbarkompis. Hon tycker att det är få saker man kan göra som ger en en så stor inblick i hur man själv tänker.
Och jag inser att det som ger mig ångest är att jag inser att jag tänker så långsamt, så sökande till roten, omständigt och spretigt.
Hantverket är intressant, fortsatte hon, att se hur det växer fram från ax till limpa!
Eller från läsandet av en text till att den blir en integrerad del av en helhet som man kan kalla sin egen kunskap formulerad med egna ord. Jag tycker också att den processen är intressant - men mest i teorin. I praktiken är det en plågsam process, med många omstarter, omvärderingar, insedda brister längs vägen att fylla i och en hel del tillkortakommanden att förlika sig med i slutänden.
Som livet självt.
Kanske skall jag betrakta det med större glimt och distans.
Allt skapande är lidande. Själv sitter jag och har en deadline på måndag och ska skriva fyra artiklar tills dess. Samtidigt - det här är det bästa jag vet, trots att det är lidande och "jobbigt". Antagligen det som är det fina i skaparprocessen.
Ja, det är ju värt det när man ser resultatet förstås, om det nu blir något att bli stolt över. Fast gör man någonsin det med en magister- eller kandidatuppsats? Det är ju alltid så mycket som kunde vara mer och bättre.
Ändå... jag har svårt att tänka mig ett liv där jag inte plågar mig åtminstonne lite på det här sättet!! :)