Hjärna? Ja tack!

Hörde igår om en kvinna som varit utbränd i 1,5 år.
Blivit sämre igen. Kom inte upp ur sängen.
Läkarna konstaterade att blodkärl i hjärnan gått sönder.
De kan tydligen återskapas på sikt, men under tiden blir varje "gå ut med soporna"-uppgift oöverstiglig.

Såg bilder på bokmässan i Göteborg för två år sedan just på sådana blodkärl. Hur de liksom hade snörpts åt i kroppen. Som om även de höll andan och bävade för vad man skulle utsätta sig för härnäst.

Jag tänker på det när jag känner snörpet innanför bröstbenet när jag plockar kalendern för att sätta deadlines för uppsatsarbetet. Inser att jag liksom inte KAN göra det. Jag får ta ett spadtag i taget utan överblicken när gropen kan bli klar. Det känns som enda möjligheten att över huvud taget kunna göra det. Hur gjorde jag för att bli så här känslig. Jag var ju en stark tjej. Jag var ju den som drog ALLAS snowracrar upp för backen för att de skulle tycka att jag i alla fall var bra att ha till nått. Är det det konceptet som gjort att jag sitter här idag?

Känner det nu när jag sitter och pluggar att så fort det blir att hålla text i huvudet och flytta stycken mer än en sida när jag redigerar om och förtydligar så är jag på bristningsgränsen intellektuellt. Jag har ändå lagt ALLT åt sidan en månad nu och jag VILL. Så min tanke är att allt skall kunna gå igång nu med uppkavlade ärmar. Men det går inte att kavla upp ärmarna när man iklätt sig en kropp som är som en riddarrustning. Det är inte smidigt utan stappligt och min riddarförtjusning för mig bara ner i skumma källare där åderlåtning och kvacksalveri återstår för att lösa den förbannelse som min självdestruktiva prioriteringsoförmögna vilja har uttalat över min kropp. Ni skulle bara veta vem jag är under stel-rustningen, jag är en timotejflicka som springer i ulterapid över sommarängar. Jag önskar så att jag kommer att släppa fram den sidan. Någon gång innan det är försent. Det vore skönt och vackert att se.