Get it
DrPhil brukar alltid ta fram detta som en grundtes:
Antingen fattar du eller så fattar du inte. Se till att bli en sådan som fattar!
Att förstå läget handlar inte om att kunna analysera det i detalj eller att att förstå varför läget är som det är. Det handlar ännu mindre om att tycka om eller inte tycka om. Men någonstans måste man se läget, inse läget för att få något att över huvud taget ta avstamp i/från.
Min Etiopienresa raserade mycket av de "bara man vill så kan man"-tankar som vår american-way-inspirerade kultur innehåller. Det kanske gäller mig, men det är ingen allmängiltig regel.
Hur vi hänger ihop med varandra är svårt att riktigt få kläm på. Är jag ansvarig för någon annan än mig själv? Förmodligen inte men jag skapar ändå den jag är i det som jag gör med min tid här i världen. Och jag kan skapa en bortvänd blick eller den där extra uppmuntrande nicken som någon kanske behöver.
Har ägnat dagen åt att lyssna lite p1. Det är mumma det!
Där berättades det att de med buddistisk tro är fostrade i att inget är beständigt. Att det alltid kan vara jag nästa gång något händer. Att det inte är någon Guds straff, att det inte är händelser att finna någon mening i, utan bara SÅ DET ÄR att leva. På ett sätt låter det befriande för att det alltid fångar människan där hon ytterst är, i det utelämnade tillstånd som vi kan göra det bästa i.
På ett annat sätt låter det så hemskt, kanske just för att jag är beredd att göra rätt så mycket för att inte känna mig utelämnad. För att tro mig bygga upp och ha kontroll. På att skapa något bestående, bli besviken och så återskapa med ytterligare garderingar. Kanske är det det där frenetiska försöket att hålla fast som skapar mest elände i världen. Allt levande består av rörelse, det som är fast är dött. Så det jag strävar efter kanske i grunden är att vara något så statiskt som att vara DÖD. Och fördelen med det är ju att jag en dag kommer att uppnå mitt mål. Nackdelen är att det blir en rätt spänd neurotisk väg dit.
Jag behöver fatta något annat
Något annat än det jag hittills fattat.
Det är svårt nog att vara sig själv. Vem är jag själv?
Pratade med en vän i nyår, en kille som är betydligt mer insatt i Buddhismen än jag själv. Jag beklagade mig över folk som gör dumheter i skydd av sin yrkesroll, saker som de i och för sig inte vill stå för privat. Han svarade då att en buddhist inte anser att det finns en inre kärna som är "jag själv". Istället är jag summan av alla de ytor som uppstår i möten med andra människor. Det ytliga är det enda sanna i detta livet, innanför ytorna finns helt enkelt tomrummet (=Nirvana antar jag).
Jag tycker det är en fascinerande tanke, även om den inte stämmer helt med min känsla.
Jag har å andra sidan också mycket kvar att fatta.
Det där skall jag citera på nån anställningsintervju. Jag tycker alltid att det är lika svårt - ja näst intill obehagligt - att presentera mig själv. Jag skulle finna ett par image-schabloner att slänga ur mig i sådana sammanhang. Men det känns som att det är fel, det blir antingen oärligt eller misstolkat. En person traskar ju inte runt som en kontaktannonspresentation.
Jag vill det bästa, men gör det inte alltid i praktiken. Jag är engagerad men orkar inte alltid engagera mig. Jag bryr mig, men kanske inte i rätt omfattning eftersom det stör alla fokus och all koncentration. Jag är känslokall och ser inte alltid den som behöver mig. Jag är glad och positiv och vill bara dra nått gammalt över mig och gråta. Jag är allt och ingenting, det beror helt på dagsform och sammanhang.
Jag kan vara den du vill att jag skall vara (och är nästan beroende av att förstå vilka förväntningarna på mig är), men kan jag vara den JAG vill att jag skall vara (de förväntningarna är så skyhöga att jag behöver dö och komma till himlen innan jag når upp till dem)?
Här brukar väl nått nyårslöfte presenteras.
En plan för förändring. Ett delmål.
Mitt är ännu oformulerat, just för att jag inte lyckas begränsa det, hoppas bara att jag efter 2005 inte är så missnöjd med mig som jag är efter 2004.
Fast Linda, om buddisterna har rätt i det de säger (som Håkan skrev) "att det inte finns en inre kärna som är 'jag själv'. Istället är jag summan av alla de ytor som uppstår i möten med andra människor" så behöver du inte vara orolig för att du (precis som jag, för den delen) försöker vara det som andra förväntar sig! Det är ju det naturliga i så fall. Det är du som gör rätt och "alla andra" som inte kommit till insikt ännu. Det skulle innebära att du kunde sänka dina krav och njuta mer av att bara vara och bli det som uppstår i mötet med andra människor.
Jag tror att det är samma process som kristna talar om när de säger att de när de sökt sig själva har de hittat Gud. För jag tror att alla människor har Gud i sig och om jag spinner på bilden som Håkan gav oss så skulle jag tro att det är mötet mellan dessa Gud delar som skapar kontaktytorna som blir "jag".
Vad tror du om det? Låter det inte befriande? Det tyckte jag när jag kom på det alldeles nyss :-)
KRAM och välkommen tillbaka från stormen och Etiopien, det är skönt att ha dig "hemma" igen!
Hälsar Kerstin
Tack. Gott att vara tillbaka!! :)
Och: Jo det är befriande.
Det gör liksom att man skulle kunna släppa alla behov av att frigöra sig från andra för att markera sig själv och bara låta vara i allt avvikande eller gemensamt utan att den där gränsen skulle behöva bli så laddad.
Jag tänker mycket på det när jag är i Skåne. Det är ett litet samhälle och en tajt familj. Och så är det jag. Och jag hör ihop i den familjen nu. Alla skulle ställa upp för mig. Alla hälsar mig välkommen hem när jag kommer. Det är helt enkelt en otrolig famn i hela pågavännens vänkrets.
Men så sitter jag nästan alltid där och inte vill träffa nån. Känner mig dum som en gås (eller nått) och vet bara att jag inte klarar av att uppslukas att jag inte kan bli så nära för då kanske jag försvinner. Jag vet inte vad jag är rädd för riktigt, men jag kände igen mig i MASJÄVLAR-bruden som inte heller riktigt klarade att passa in och slappna av i sig själv i det enda sammanhang i världen där man kanske inte helt syns men helt älskas - familjen. Kanske är man rädd att bli älskad för något man inte är, eller dömd för något som är rätt i ett annat sammanhang men fel i detta. Det finns så mycket som är svårt att förklara och försvara med det man är, gör, var, vill bli och har gjort.