Anledningar till att jag förlåter mig själv

Jag har blivit en sån där överliggare. En person som har saker hängande efter mig och inte blivit klar med min utbildning i tid.

De där sakerna jag har hängande efter mig känns som fotbojor och är tyngre än den elektroniska varianten även om de även har en elstötsfunktion som stöter in skuld så fort jag gör något av mer privat nöjeskarraktär.

När man har en fotboja kan man antingen som bröderna Dalton börja fila för att bli fri eller så kan man tycka att den är befogad och släpa den med sig och efter tag blir den en del av en själv som man nästan lutar sin identitet mot. Så långt vill jag inte att det skall gå och gränsen går ungefär här och nu.

Jag kan inte fila av fotbojan för jag jag vill uppnå det jag uppnår om jag avtjänar den här utbildningen. Men jag kan intebära den hur länge som helst heller för den börjar etsa sig fast på mitt psyke. Så för att inte föralltid döma ut mig som looser så skriver jag detta inlägg i förlåtelsens tecken.

Utbildningen som inte är klar påbörjades januari 2000 och skulle ha varit klar i januari 2004 om jag följt den rådande tidtabellen.

År 2000 var jag lyckligt nygift och började planera för familjebildning. Utbildningen var ett sätt att sätta rosett på allt jag tidigare läst och ge mig en biljett in till ett arbete som mer motsvarade och utmanar det jag kan användas till.

År 2000 var året då jag började arbeta natt för att få ekvationen försörjning+utbildning att gå ihop.

År 2001 var året då jag fick veta att jag har lite svårare med fertiliteten. Jag fick veta det av en rätt okänslig läkare som inte beskrev möjligheterna utan mer sa att "om det nu överhuvud taget går". Jag var chockad. Ledsen. Och det tog mycket kraft det året. Året då många av mina vänner blev gravida och fick barn.

År 2002 var året då min man lämnade för en väninna. Att det kändes och krävde mycket av mig för att bygga tillbaka min värld har redan avhandlats tillräckligt på den här bloggen.

År 2003 minns jag inget av. Jag försökte landa antar jag. Dejtade mycket. Sökte. Inväntade inspiration och kraft och att min uppsatskamrat skulle hinna ikapp sig också eftersom hon råkat ut för samma chock-skilsmässa som jag med ett halvårs eftersläpning och ett barn med i bilden.

År 2004 var ansatsen för att avsluta utbildningen hög. I mars drog sig min uppsatskamrat ur och hoppade av utbildningen. Min handledare tog semester när jag satt som mest och på hösten fick jag en ny handledare. I slutet av året tog jag åter tjänstledigt för att plugga men då behövde hjärnan semester och jag kunde inte tänka klart eller hålla en tråd i huvudet i mer än ett textstycke i taget. Detta år började jag också bygga upp en relation igen. Det har krävt tid, det har krävt mod, engagemang och att jag tagit i det av det förflutna som dykt upp för att bearbetas.

Nu är det 2005.
Nu står jag lika stabilt som när jag hissade mina segel år 2000.
Jag förlåter mig själv för att resan är försenad.
När det stormar så måste man söka lä.
När seglen revats så måste de lagas.

Havet ligger lugnt med en lätt medvind.
Som om inget av det andra funnits.
Nu Linda, nu är du fri och stark att avsluta den här resan.

Nå en ny strand och rida upp i den mot solnedgången sjungandes "I'm a poor lonesome cowboy" och vara redo för allt vad världen kan erbjuda mig av nya erfarenheter och projekt. Möten och byggen.