January 2005 Archives

Allätare del 2 el. vem ÄR DU?

| | Comments (4)

Blandatskivan ja...

Pågavännen: Men 800grader... den är ju inte så lätt att dansa till?
Jag: Va? Den kan man väl hoppa runt och skråla till, varför inte?
Pågavännen: Ja men sådär när man skall bjuda upp...

tystnad

Jag: Bjuda upp? Dansar ni styrdans alltså?
Han: Styrdans? Ja det kanske man kan kalla det.
Jag: Med steg och sån't
Han: Tja, parvis i alla fall.
Jag: ... men... *kippar efter luft och trampar febrilt vatten eftersom jag ser typ världens stelaste fest framför mig* Hur gammal är du egentligen?

- - - - -

Han: Hur dansar ni då?
Jag: Man står i en klunga med och dansar och har kul med sina kompisar och sen kommer en annan klunga och infiltrerar sig i den klungan och plötsligt hånglar man med nån...

tystnad

Han: Nej, det har aldrig hänt mig

tystnad

Jag: Nähä...

Allätare

| | Comments (2)

Satt igårkväll och fixade med en blandad partyplatta till pågavännens 40-årsfirande. Och han ringde och fick lyssna igenom lite vad det var för något. Det skiljer 7 år mellan oss så kanske har vi inte alls samma vibbar till samma låtar och så vet ju han mer om vad som går hem i hans vänkrets...

- Det är ju en del äldre också som kommer, sa han.
- Vad gillar de då? Jag har lite Elvis, Beatles och sån't i samlingen, kan det vara nått?
- Mamma gillar ju tysk schlager och dansband.
- Jag har inte så mycket sån't sa jag.
- Men vänta jag har något på tyska som kanske skulle vara nått! ;) sa jag och plockade fram min Rammstein-platta.

Spelade upp lite.
Pågavännen tystnade, men sade tillslut:
- Jag som tyckte att jag var allätare när det gäller musik. Vad är detta? Tycker du om det? Vem är du egentligen?

Rädd

| | Comments (0)

Jag är rädd.
Jag vet att det är nu jag skall räcka ut en hand.
Men jag vill inte oroa.

Bättre att bita ihop? Jag vet inte.
Jag vet bara att det är så vi gör i min familj.
Pappa kan ha legat inne för elkonvertering
och moster kan ha opererat bort en cancersvulst.
Först när det är klart får jag veta: "Ville inte oroa dej i onödan".

Men hur vet man när det är i nödan?
Jag är allvarligt oroad för mitt hälsotillstånd.
Men om jag ringer någon kommer jag att börja gråta
och vem skall fånga upp det?
Det bästa är att ringa något sjukvårdsproffs förstås.
Och mamma som är sjuksköterska ligger sååå nära till hands.
Men mamma är inte bara sjuksköterska, hon är också kvinnan som blir förtvivlad om inte hennes barns liv ständigt är en dans på rosor.

Jag vill inte ha en förtvivlad mamma
Jag vill bara ha nån att hålla i handen just nu.

Vaknade inatt mitt i en dröm där jag höll alla min bröstkorgs inälvor i mina händer, de här fungerar inte längre, jag behöver nya.
Vaknade av att det smärtade inuti benet. Är det så en blodpropp känns undrade jag. Funderade på om jag skulle röra på benet för att liksom få smärtan att lossna. Men så kom jag på att om det är en blodpropp och den lossnar så kan den ju sätta sig på värre ställen. Bättre då att jag får amputera benet eller vad som nu kan hända. Lyckades somna om.

På t-banan kom samma smärta fast innanför bröstkorgen på höger sida. Är det där hjärtat sitter? Det sitter fortfarande i så här en dryg halvtimme senare. Jag borde läsa på anatomi...

Kanske kan jag finna min åkomma under rubriken Hypokondriker?
Men hur skall jag veta?

Jag sitter i en riktigt ond cirkel just nu.
Och jag behöver en hand att hålla i för att ta mig ur den.
En hand som kan lugna istället för att trissa upp mig.
Som kan se mig, men göra det utifrån den distans som en egen kunskap ger.

Husläkaren är på semester åter imorgon.
Det ordnar sig förstås
Men jag skulle bli himla lessen om jag dog just nu
för det finns en framtid som levande som väntar på mig.
Och andra som är beroende av att jag finns där för det som de ser som sin framtid.

Dessutom är jag för tung för att någon skulle kunna ta hand om min kropp om jag segnade ner på jobbet. Och det skulle kännas försmädligt, pinsamt att lämna in på det sättet, lite som Gilbert Grapes mamma ni vet.

Lycklig och rik

| | Comments (2)

Söndagsmorgon nyvaken och med luren i örat.
Han kallar mig vitaminpiller
och nedräkningen har börjat
Jag är efterlängtad.
På onsdag ses vi.
Det pirrar både här och där
Både på öst- och västkusten

Tänk att jag skulle bli så älskad
Tänk att jag skulle bli så förälskad
Det svindlar och rädslan skymmer solen, värmen, ljuset, livet
Men han håller mig kvar på kurs
Det är bara upp till oss, Linda
Det finns inget facit

Och det är så fantastiskt att han kan säga orden
Alla orden jag behöver höra
Det har aldrig varit den mystiske tystlåtne som jag behövt
De relationerna har bara befäst min känsla av otillräcklighet.
Här kan jag kliva in och bli bemött
Det är stort och det är fantastiskt

Det är vardagen vi längtar efter
det där "Jag blir lite sen, men sätter du på potatisen så fixar jag..."
det där "Jag kan åka förbi affären, är det något vi behöver"

Och så mitt i alla samtal
om relationer i olika faser
efter att han just får veta om en släktings skilsmässa
så säger han ord som jag alltid vill minnas
som om de smekts in likt balsam i min hud:

Jag ser fram emot att få hålla om dej
det behöver aldrig sluta vara gott, mysigt och skönt
tänk att få känna din kropp då den åldras
att få vara med och dela livet med dig
det är så gudomligt
och känns så tryggt

Och han är ett vitaminpiller för mig också
Ett piller som tar bort all min rädsla
som stärker allt jag är och allt jag har potential att bli
Jag är lycklig

Vad som än händer i framtiden
så kan jag i alla fall veta detta
just nu är jag lycklig
att få uppleva detta är värt allt

Skulle det bli tårar i framtiden
så skulle det vara tårar som jag har
för livet har lärt mig att kroppen har dem i obegränsade mängder
Jag är tacksam att det var just det jag lärde mig,
för jag kunde lätt ha lärt mig något annat,
något ännu räddare och bittrare

Jag är rik
för jag har alla kapital och marginaler som behövs
för att just i denna stund känna mig oändligt oändligt lycklig.
Hur ofta märker man det just medan det händer?
Hur många gånger har man inte fattat det först när det gått över?

Leendet dansar i mitt ansikte
Tonerna omvandlas till glitter i mina ögon.
Det är änglar som sjunger i mitt hjärta

Hur jag tänker

| | Comments (2)

Sitter och pluggar.

Har träffat min uppsatsälskande jobbarkompis. Hon tycker att det är få saker man kan göra som ger en en så stor inblick i hur man själv tänker.

Och jag inser att det som ger mig ångest är att jag inser att jag tänker så långsamt, så sökande till roten, omständigt och spretigt.

Hantverket är intressant, fortsatte hon, att se hur det växer fram från ax till limpa!
Eller från läsandet av en text till att den blir en integrerad del av en helhet som man kan kalla sin egen kunskap formulerad med egna ord. Jag tycker också att den processen är intressant - men mest i teorin. I praktiken är det en plågsam process, med många omstarter, omvärderingar, insedda brister längs vägen att fylla i och en hel del tillkortakommanden att förlika sig med i slutänden.

Som livet självt.
Kanske skall jag betrakta det med större glimt och distans.

Vems present?

| | Comments (0)

Satt med en god vän och spånade på idéer kring pågavännens 40-årspresent.

Han har allt - och dessutom blir det redan dubletter på mycket när jag flyttar ner i sommar. Han har intressen som jag inte kan något om, typ spika och fiska, och är redan välutrustad så inte kan jag köpa nån hammare, nått nät eller rusa eller så heller ens om jag fattat något om det.

Det var då det slog mig.
Jag borde fixa en avbild av mig själv och ha som gallionsfigur på båten.
En skiiiiiiiiiiiiiiiitbra idé!!

Kompisen erbjöd sig att hjälpa mig att gipsa in för att kunna gjuta.
Men det finns tydligen annan hjälp att få, se längre ner på sidan där en riktig pudding är uttäljd i trä. En sån tycker jag vore kul om han hade på sin båt. Det vore också kul med en vega-mössa och andra kläddetaljer.

Ajaj så lite tid kvar och alltför liten budget.
Dessutom kan jag tänka mig att det är JAG som tycker att det här är roligt.
En dröm faktiskt.

Kanske något att önska mig till MIN födelsedag...
Och så kvarstår frågetecknet kring födelsedagspresenten iaf...

Men det är världsliga problem.
Just nu är huvudsaken att få komma ner och träffas.
Jag håller på att längta hjärtat ur mig
och har fått ett skumt behov sedan nyår - att ringa även på mornarna!

My God, tänk att jag skulle gå och kära ner mig på det här viset!

Svarslös?

| | Comments (0)

"Om ingen ger dig svar
får du fråga dig själv
"

Helena Englund

i Klarspråk på nätet 2:a upplagan s. 254

Jämförelsens fördärv

| | Comments (0)

I tisdags simmade jag, igår styrketränade jag.

Det kändes gott. Ovant. Duktigt. Rätt och gav mersmak.

Simningen har nu löpt över 9 veckor (med undantag av min ledighet då jag inte var i stan) och det andra kändes som en liten terminsstart, med en onsdagsmorgon-plan för terminen. Och det kändes lite fart och jag kände mig lite sugen på mer. Med andra ord har jag lyckats bra för det är en konst att gå ut lugnt när man vill mycket.

Inneboenden Mia var med på träningen igår morse.
Idag frågade hon om jag skulle iväg och träna idag också.
- Nä
- Nähä, för hon hängde gärna på i så fall... när tränar du nästa gång?
- Om en vecka, sa jag
- Det vore bättre med två gånger i veckan, sa hon, i egenintresse förstås men sedan är hon ju också utbildad i folkhälsa.

Dessutom VET jag att det ger mer att styrketräna 2ggr/vecka,
men jag är på nybörjarnivå ALLTSÅ så mycket nybörjare att det är en träning i sig bara att komma iväg på en träning.

Mia däremot är van maratonlöperska.
Och jag KAN inte jämföra mig.
Skall inte jämföra mig.

Och trots alla dessa klokskaper kring att inte jämföra mig
så känner jag mig sur och chokladsugen efter den där morgondiskussionen.

Jag hoppas jag kan lägga om spår i hjärnbalken
för det ÄR en himla fördel att nån kan knuffa på lite i rätt riktning.
Vore dumt att använda en fördel som ett hinder när det egentligen inte är det...

Fel av mig

| | Comments (0)

Kunde inte sova igår
för jag hade gjort en miss.
Först trodde jag att det var för att jag är fånigt hönsmammig, men så kom jag fram till att det faktiskt var för att jag gjort en informationsmiss.

Jag hade glömt att berätta för min inneboende att porten låses på kvällen och att det är lägenhetsnyckeln man öppnar med. Jag satte upp en lapp i porten, men tänk om nån skulle ta bort den? Jag hade mitt fönster öppet så att hon skulle kunna ropa, men är inte säker på om hon kopplat ihop vilka fönster som hör till vår lägenhet. Så fort jag hörde något "portliknande ljud" for jag upp och lutade mig ut genom fönstret. Plötsligt föll hela fönsterbrädan ner av mitt lutande med ett kabrak. 5 minuter efter det kom hon. Hon hade sett lappen. trodde att hon kommit hem försent och stört/väckt mig. Hoppas hon inte tror att hon inte får komma hem när hon vill.

Sedan somnade jag gott, men idag är jag trött.

Sockertorsk

| | Comments (1)

Dilemma vid lunchtid:
En liten lunchstund kvar. Lunchpromenad eller tårtbit?
Jag valde lunchpromenad. Även om jag vet att den där tårtbiten kommer skava i mig hela dagen. Som ett begär. Som en otillfredsställelse. Som en chans jag inte tog när jag hade den. Ibland KAN det kännas gott att ha valt det rätta, men ibland är det som att det inte ger mig sinnesfrid, som om tårtan ropar till mig och vill ha min bekräftselse, du är go, du är älskad.

Vid eftermiddagsfikat hade jag så kort tid på mig.
Så kort att när tårtorna kom fram ur kylen så hade jag inte tid.
Då dök ett kakfat upp, med morotskaka på.
Kaka från ett möte som inte krävt så mycket kaka som beräknat.
Jag fick raskt med mig en bit.

Frågan är nu:
Är jag lycklig för att ha fått en andra chans?
Och märkligt nog känns det inte så.

Morotskakan ligger i en servett på arbetsrummet
och jag äcklas nästan vid tanken på den.

Men samtidigt är jag övertygad.
Jag kommer sluta den mellan mina läppar innan jag går hem idag.
Oavsett om det är i vällust eller om det är ett sätt att gömma den i panik över vad den gör i mitt liv.

Tanken slår mig att den skulle kunna få liksom råka ramla i papperskorgen.
Så att jag slipper gestalta en papperskorg själv.
Men den tanken smärtar för mycket.

Och så vet jag att det kommer att skava i mig inatt.
Den där kakan jag aldrig åt. Vad hände med den?
Vilket öde.

Tur i tvättstugan

| | Comments (1)

I min tvättstuga bokar man tvättid med lås.

För första gången blev jag igår uppmärksammad på att det kallas för tur och inte tvättid. Man kan välja tur 7-10, tur 10-13, tur 13-16, tur 16-19 el tur 19-21.

Den nya inneboende trodde att Tur stod för Thursday.
Men man får tvätta även andra dagar.
Sicken tur! ;)

Och med detta nya ord för saken så kommer väl hela tvättproceduren kännas som något av en Joyride! Och för min del startar den turen kl 19 på fredag. Som Achberg skulle sagt: Häng me'!

Dömt drogat frivilligt brottsoffer

| | Comments (0)

När jag gick på högstadiet så visste jag att narkotika var farligt.
För mig var detta med att prova hasch som att VILJA bli prostituerad sprutnarkoman. Sedan mötte man synsätten i omvärlden. Fest, kul, inte värre än att ta en öl! Det krockade. Jag fick revidera även om jag klarade mig från att prova, men sanningen sägandes så hade det mest att göra med att nått riktigt bra tillfälle aldrig dök upp.

På senare år har jag noterat att narkotika verkar mer accepterat. Och det skrämmer mig. För om ett samhälle skall fungera så underlättar det om alla har ungefär samma verklighetsuppfattning och så är det inte om någon ser alltför många rosa elefanter och troll där andra inte gör det. Det är svårt att mötas som människor om ens samarbetspartner i ett vist läge är förvissad om att jag är ett monster som är ute efter att mörda honom/henne.

Idag hörde jag på radio.
En tolvårig tjej drack alkohol frivilligt.
Hon försatte sig frivillgt i ett hjälpslöst läge
och logiken i rättssalen var att allt som sedan händer är frivilligt pga den upptakten.

Just som den där logiken jag hade när jag var 13, att om jag gick steg ett så valde jag steg 25. Jag vill gärna tro att en rättsal och en rättstat hade fler nyanser än så. Men ok döm tjejen för bristande alkoholvett.

Men döm varken henne eller oss andra till en värld där det är att det är helt ok att ha sex med någon även när den inte vill eller kan att ha sex tillbaka!

Dr Phil?

| | Comments (2)

drPhil.jpg

Eller kanske inte.
Eftersom jag är fostrad i såpaskolan så tror jag att det är DrPhils evil twin som dykt upp.

Inte nu heller!!

| | Comments (0)

Pratade med pågavännen.
Därnere hade de också fått det lite vitt nu.

- Åhh! sa jag. Vad glada ni är nu!?
- Javisst, sa han.
- Äntligen har ni något som är likt Stockholm! Jag kan tänka mig att det pratas mycket idag om den här nyvunna 08-lika-stoltheten
- Nej, den chansen är inte så stor...

Nya energier

| | Comments (3)

Sådana saker som jag nu skall skriva är sådant som jag inte vågar skriva högt. Det är för skumt och för flummigt. Så när jag nu berättar det så får du krypa upp i ett soffhörn och iaktta mina pupillerna vidgas när jag med låg röst berättar.

Jag har ett ont rum i mitt hem. Ett rum där onda ord sagts och tusentals tårar fällts. Och nu när en ny inneboende flyttar in så ville jag inte förstöra hennes Sverigevistelse med dess taskigheter. Det var i helgen hög tid att rena rummet från dess negativa energier. Läste Kingstons Rensa i röran för något år sedan och det allra mesta i den boken är mer konkret inspiration, men så fanns även ett avsnitt om att utföra reningscermonier. Det stod att om det gäller onda andar så bör man anlita ett proffs, men i mildare fall så kan man göra det själv enligt en flerstegsmodell. Jag hade nu inte riktigt tid med alla steg i modellen (kunde t.ex. inte vänta in rätt tid i den månatliga cykeln), men något var jag tvungen att göra för det kändes som att jag inte kan gå in och rota bland energierna när hon väl har flyttat in.

Så jag tvättade händer och hals.
Gick inkännande genom rummet och tänkte positiva tankar och fick plötsligt nästan hålla i mig för det började sticka i armarna och svartna för ögonen. Jag stannade i den känslan och försökte liksom fånga med mig den energin. Enligt procedurbeskrivningen skulle man vara noga med att tvätta ansikte och händer även efteråt och när jag stod där i badrummet så var det med förvåning som jag märkte att vattnet inte blev svart för det KÄNDES som att jag blivit genomsmutsig.

Men efter det så ser jag in i rummet med ett leende och en glimt av förtroende.

Och igår flyttade en leende lycklig person in. Hon kommer att stanna i 6 veckor och jag hoppas att reningen skall vara tillräckligt ok för att hon skall må bra den tiden ut. Annars måste jag säga att jag känner mig ytterst sugen på att göra det igen för att liksom säkerställa att det inte finns något uns BLÄ kvar.

Det här rummet ligger också i min projekt-bagua (feng shui-term) så nu kommer väl alla mina projekt att gå som en dans efter att ha pumpat in nya positiva energier i dem.

Nytt idag

| | Comments (0)

Klockan 15.15 åker jag från jobbet. Får skjuts tillsammans med en tjej från Sydkorea som skall vara inneboende hos mig i två månader. Vem är hon? Hur kommer det att vara och kännas? Kommer vi ha distans eller närhet? Kommer vi bli vänner eller kommer vi att kika snett efter varandras oupptorkade smulor?

Vem vet? Inte jag?
Vem vet? Inte du?
Vi vet inget idag,
vi vet inget ännu.

Sista ordet

| | Comments (0)

Är det viktigt att få sista ordet?

Jag skulle svara nej, för det där med sista ordet ger en sådan där näbbig association till dräpande slutkläm innan dörren dräms igen. Det där som väller ut och aldrig kan bli osagt. Och som dessutom är onödigt eftersom tystnad innan dörren slår igen TAR hårdare eftersom motparten inte vet om man "bara" är uppriven eller har fattat något livsavgörande beslut.

Men om man bortser från den associationen. Och söker en helt annan. Den där det handlar om vem som räcker ut en hand till vem. Och vem som först gett upp om en vänskap, en historia, en relation. Så inser jag att det där är något inte bara viktigt, utan också känsligt och laddat för mig.

Kanske också ihop med att jag blir så glad för en utsträckt hand själv och gärna skulle vilja kasta ut dem till när och fjärran själv om det kan ge samma glädje till andra. Men kastar man ut en hand vill man också ha något att ge. kan jag ringa nån jag inte ringt på länge om jag inte har tänkt ut när jag kan se i kalendern att en helg skulle passa?

Hemma ligger nu ett par julkort. Julkort från sådana som jag inte skickade till för jag skickade så oerhört få julkort iår eftersom jag inte var hemma. De enda kort som kom iväg var de som jag och pågavännen skrev tillsammans. Nu är det för sent för god-fortsättning-hälsning...

Sedan finns det människor som jag inte vet vad jag skall göra med. Iår fyller både min föredetta svägerska och min föredetta svärmor jämna födelsedagar. Det är liksom människor som jag varit familj med, men som jag inte hållt kontakten med. Inte för att jag inte tänker på dem. Inte för att jag inte undrar hur de har det och bryr mig om. Men lite för att ge alla frihet att gå vidare. För dem att släppa in den nya i en ytterst obekväm situation och för min egen del för att jag inte har någon aning om hur jag skall hantera situationen.

I somras tänkte jag hela fd svärfaderns 60-årsdag att jag skulle ringa. Men kunde inte förmå mig. Jag var i Skåne och skulle ha ringt från nya pojkvännens telefon i så fall och det kändes bara för fucked-up alltihopa. Hur gör jag när jag får en ny chans iår.

Det vore gott om jag bara kunde släppa en del kontakter och samveten.
Men det är så oerhört svårt när jag känner att jag är ett "höra av mig" skyldig. Det är mycket lättare om jag är den sista som ringt/skrivit. Då blir det som att jag har ryggen fri. Som att ingen i alla fall kan säga att jag varit kass.

Sanningen är att jag faktiskt kan vara rätt kass.

Knäppt på näsan?

| | Comments (1)

En knäpp på näsan, säger Linda Rosing till Expressen. Hon har blivit Playboy-brud och bevisar att alla som snackat skit har fel. Typ.

Och hon får möjlighet att visa oss.
Jorå, ingen tvekan om att hon får chansen att visa både det ena och det andra.

Jag har väl inte riktigt lyssnat på alla som pratat skit,
så jag behöver få det förtydligat:
Är det någon som sagt att hon inte följer rådande skönhetsideal och har stora bröst?
Hur kunde de!??

Det tar tid

| | Comments (0)

I ungefär en vecka har två (!) kassar med pappersinsamling stått i mitt kök och väntat på att "andan skall falla på". Nu när den gjort det och de är slängda så undrar jag hur jag kunde andas innan och varför det alltid tar så lång tid att göra saker som man vet att man mår bra av.

Dåligheterna gör man oftast direkt som om andan alltid var på plats för dem...

Mediemagasinet

| | Comments (2)

Har just sett Mediemagasinet. Rekomenderas!!

En åsikt som framfördes och som jag delar är den att medier skall raportera, inte återskapa upplevelsen. Den framfördes i samband med frågor kring tsunami-rapporteringen som skall tas upp mer i nästa program.

Visst vill jag veta vad som händer i världen, men INGEN tjänar på att vi i tv-soffan blir traumatiserade vi också eftersom bilderna för oss så NÄRA så att vi i princip nästan varit DÄR.

Vad är syftet mer än att sälja lösnummer? och varför hänger alla andra på det klimat som kvällstidningarna skapar? Är det verkligen DE redaktionerna som avgör alla andra redaktioners uppfattning om vad som är allmänintresse.

Gärna allt

| | Comments (0)

Detta är en uppföljare av förra inlägget.

En sak som kanske är nyckel i sammanhanget är sömnen. Denna vecka har jag inte sovit tillräckligt. Och det är den vecka i månaden när jag behöver mer än vanligt. = En DÅLIG kombination.

De sena kvällarna har jag varit i pågavännens närhet och vi har avhandlat allt. Allt från ekonomiska förutsättningar, gardinupphängningar, vad vi tror och vill och hoppas i vår gemensamma framtid, eventuell utbyggnad och hur stor den behöver vara och vad det får kosta, vad som hänt under dagen, vem som tackat ja till födelsedagsinbjudan och hur vi kan göra för att få fortsätta att ha det så här bra alltid och hur jag vill bli behandlad om det inte blir så, vad som är viktigt och varför. Det är inte bara lätta samtal. Men de är fantastiska. Det är en närhet som ingen geografisk förutsättning i världen kan ödelägga. Just nu.

Men jag behöver sova.
Och jag klarar inte att låta honom lägga på för att ge mig möjligheten.

Varför kan man helt enkelt inte bara få allt?

Hjärna? Ja tack!

| | Comments (0)

Hörde igår om en kvinna som varit utbränd i 1,5 år.
Blivit sämre igen. Kom inte upp ur sängen.
Läkarna konstaterade att blodkärl i hjärnan gått sönder.
De kan tydligen återskapas på sikt, men under tiden blir varje "gå ut med soporna"-uppgift oöverstiglig.

Såg bilder på bokmässan i Göteborg för två år sedan just på sådana blodkärl. Hur de liksom hade snörpts åt i kroppen. Som om även de höll andan och bävade för vad man skulle utsätta sig för härnäst.

Jag tänker på det när jag känner snörpet innanför bröstbenet när jag plockar kalendern för att sätta deadlines för uppsatsarbetet. Inser att jag liksom inte KAN göra det. Jag får ta ett spadtag i taget utan överblicken när gropen kan bli klar. Det känns som enda möjligheten att över huvud taget kunna göra det. Hur gjorde jag för att bli så här känslig. Jag var ju en stark tjej. Jag var ju den som drog ALLAS snowracrar upp för backen för att de skulle tycka att jag i alla fall var bra att ha till nått. Är det det konceptet som gjort att jag sitter här idag?

Känner det nu när jag sitter och pluggar att så fort det blir att hålla text i huvudet och flytta stycken mer än en sida när jag redigerar om och förtydligar så är jag på bristningsgränsen intellektuellt. Jag har ändå lagt ALLT åt sidan en månad nu och jag VILL. Så min tanke är att allt skall kunna gå igång nu med uppkavlade ärmar. Men det går inte att kavla upp ärmarna när man iklätt sig en kropp som är som en riddarrustning. Det är inte smidigt utan stappligt och min riddarförtjusning för mig bara ner i skumma källare där åderlåtning och kvacksalveri återstår för att lösa den förbannelse som min självdestruktiva prioriteringsoförmögna vilja har uttalat över min kropp. Ni skulle bara veta vem jag är under stel-rustningen, jag är en timotejflicka som springer i ulterapid över sommarängar. Jag önskar så att jag kommer att släppa fram den sidan. Någon gång innan det är försent. Det vore skönt och vackert att se.

Syndfull Green

| | Comments (0)

Idag har jag hamnat i nyhetsinslag och P1-debatt-inslag angående pastorn som uttalat sig om homosexualitet. Är det hets mot folkgrupp eller är det yttrandefrihet?

En sak är väl säker och det är att det blev fler folkgrupper som blev medvetna om Åke Greens uppfattning (och existens) genom att han ställs till svars för "hets mot folkgrupper". Men det kanske inte är ett argument att använda. Att lägga locket på är inte alltid rätt strategi för att komma tillrätta med saker.

Jag träffade en gång en pingstvän som menade att homosexualitet var en synd, men som i samma andetag sa att vi alla emellanåt går emot Guds vilja och avsikt och att vi därför alla är syndare. Så det var liksom inte så där jätte "big deal" med den här läggningen. Och på nått sätt gjorde det att tyckte jag att det liksom fick lättare att vara Ok med att någon kan tycka så.

Inte att jag skulle skriva under på att homosexualitet är mot Guds vilja, men att jag skulle skriva under på att vi alla har våra olikheter som vi inte alltid förstår och ser varandra i. Men min slutsats blir att vi mår/gör bättre genom att fokusera på våra egna inre renoveringsbehov än att döma andra.

När frågan dök upp för mig idag så slog det mig att även om man nu tycker så. Så finns det så mycket våld och hot och diskriminering som drabbar homosexuella idag att en kyrkans man snarare borde lyfta fram människovärdet än sätta sig till doms över människor.

Att vi oavsett läggning, ras, kön, inkomst och förflutet är sedda och älskade av Gud. Är inte det DET vi vill att en präst skall förmedla till oss. Att kärlek är viktigt. Att rädsla och hat för oss fel och omtanke och medmänsklighet för oss rätt.

Jag får en association till den där killen i Änglagård som plötsligt tog det folk sa på allvar och brände ner stället. Och först då fattade de vad de sagt och vad de menat. Det är väl ändå bättre att man tänker lite först och särskilt om man gör det i ett så genomtänkt och ledsagande sammanhang som från en prediksstol.

Jag menar: vad skall jag med informationen om att homosexualitet är en cancersvulst till om inte syftet med att berätta det för mig är att jag på något sätt skall agera? att jag med andra ord - trots att jag inte är utan synd - skall kasta första stenen. Är inte det att försöka hetsa mig till något?

Visst kan jag tycka att man får tro vad man vill och har rätt att uttrycka det. Men allvarligt talat kan man väl få begära att det skall få leda till något gott eller i alla fall inte få lov att leda till någon skada, enligt principen "alla skall få göra vad de vill sålänge de inte skadar andra".

Jag tror att pingstkyrkan har gjort fler människor illa än vad homosexualitet som sådan gjort.

En själasörjare borde väl ombesörja och inte få människor att sörja. Att missbruka sin ställning så är väl just det som Jesus var så mycket emot.

Det vore intressant om han såg den cancersvulst som han själv medverkar i, såg bjälken i sitt eget öga och inte stickan i sin nästas. typ sån't.

Men han lät inte eftertänksam.
Han lät nöjd i radio.
Nöjd över att nå ut så här med sin åsikt.

Och jag hetsas mot folkgrupp.
Mot folkgrupper som hetsar hetsas jag.

En ensam hand

| | Comments (0)

Blir starkare om den räcks ut
än om den knyts

Skrattar bäst som skrattar sist

| | Comments (0)

När jag nästan var framme vid Eriksdalshallen i eftermiddags mötte jag Therese Alshammar som var på väg därifrån.
- Höhö, tänkte jag, när hon inte orkar längre så orkar jag!

När jag sedan fick praoa som osalig ande i tio minuter innan jag hittade något skåp i omklädningsrummet så insåg jag skillnaden mellan att vara proffs och amatör.

Misstänker att hennes tanke när hon gick hemåt och såg mig var
- Höhö! Nu har jag kunnat simma lugnt och där kommer ett miffo som kommer få simma skafötters!

En svettig bibliotekarie är en godbit på väg

| | Comments (0)

På biblioteket där jag jobbar sitter just nu en svettig bibliotekarie i lånedisken.
Det är jag.

Den där raska lunchpromenaden gick mig inte obemärkt förbi.
Och kanske inte någon annan heller.

Ikväll skall jag simma.

Jag skall bli i stolt representabelt skick vad det lider.
Känner mig redan bättre efter bara en veckas positiv tankeväxling.

Men jag vägrar mäta det i vågsiffror eller kalla det "beach 2005". Det är inte attraherade blickar på tätbefolkad lättklädd strand jag eftersträvar.

Känns bara roligare att vara på humör att orka och vilja.
Och det är väl så som man behöver se på livet
som roligt.

Som i början av månaden när jag, pågavännen och pappa stod i föräldraköket och sjungande studsade runt till "Always look at the bright side of life".
SÅ skall livet levas.
Och ju mer man orkar studsa och sjunga desto roligare blir det.
Och jag vill ha JÄTTEROLIGT.

Ett skamligt inlägg om TV

| | Comments (0)

Igår såg jag på TV. Jag var hos några som hade "alla" kanaler. Så jag uppslukades förstås totalt. Det är otroligt hur kittlande det kan kännas att släppa fram sina mörkare sidor. Babes i bushen var riktigt njutbart ur skadeglädje-synpunkt.

Snygga tjejer, vana vid mode, skönhetsbehandlingar och shopping chockades i gårdagens avsnitt av att landa på ett australiensiskt slättland utan "ett enda köpcenter" i närheten. Inte blev det bättre av att de inte skulle få glassa vid en pool som de tänkt sig istället leva campingliv iförde allt de nu fått med sig i sina kabinväskor som rullades på naturens knöliga underlag medan de höll upp sina långklänningar och försökte se entusiastiska ut i sina höga klackar. Att se denna kulturkrock och hur en del av dem ändå höll fast vid sin "american way of life" genom att knö in den långa tyllkjolen i overallen som krävdes för fallskärmshoppning, lägga en timme på make-up innan de andra vaknade för att kunna sitta och dingla lite snyggt och flirtigt på heta-blickar-avstånd från ungkarlen och komma runt tälthörnet i högklaickat och chic handväska när de fick chans till ett par minuters "tu man hand".

Detta är så långt från utbildningsradio och karaktärsdaning man kan komma.
Detta är inte uppbyggligt tv-tittande.
Detta handlar om att utsätta någon för något man aldrig skulle vilja bli utsatt för själv.

Och ändå får jag - skam sägandes - erkänna
att jag skrattade helt rått vid flera tillfällen.
Och kommer med stor sannolihet att söka mig till människor med tillgång till denna kanal fler gånger under den här seriens gång.

Förödande

| | Comments (5)

Idag har jag varit med om något som kan få ytterst allvarliga konsekvenser.
Jag vill därför varna alla
- särskilt då kanske mina jämnåriga (runt 30) medsystrar-
från att begå samma oförsiktiga handling som mig.

Jag träffade en väninna och hennes familj.
Jag höll hennes 4 månaders son i knät i flera timmar.

Och hade han inte oreparerbart förvandlats först till mask och sedan till skrikande alien så hade jag suttit där än. När han lugnade sig vågade jag nämligen inte slita honom från sin pappas armar....

Blev bara sååååååååååååååå bäbi-sugen.

Det var som om hjärnan försvann och bara livmodern kan tala.
Mycket märkligt rus
kanske lite som att bli drogad på krogen.

Ringde till pågavännen förstås.
Tyckte att han skulle sätta sig i bilen och komma hit och befrukta mig.
Och anledningen till att min underläpp darrar är förstås att han nekade och även (otroligt nog) uttryckte en viss förnöjsamhet över att vi har det avstånd vi har mellan oss. 60 mil måste vara bästa preventivmetoden ever known.

Ungefär 2,5 vecka tills vi ses.
Förhoppningsvis är jag helt återställd tills dess.

Guld

| | Comments (2)

Jag skulle vilja ge guld till
Carina, Steffanie och Lille Skutt.

Inte bara för att de förgyllde min lördagskväll med sitt sällskap
utan för att de finns i mitt liv och är så härliga människor och goda vänner.

Det är oerhört värdefullt att kunna dela stort som smått. Att även då man inte setts på ett tag kunna ta vid precis där man slutat och fördjupa sig i olika synvinklar på så vitt skilda saker som katastrofhjälp, kärlek, journalism, privatekonomi och klänningar.

Tack för att ni finns!

Sätt att bearbeta

| | Comments (0)

Igår träffade jag en go go väninnna.

En som jag bodde hos ett par veckor då jag var i behov av fristad våren 2002. Som bott inneboende hos mig och exxet och som själv har en historia med ett konstigt slut på en allvarlig kärleksrelation. Hon frågade hur det gamla kändes nu när jag givit mig in i ett nytt relationsäventyr. Och hon berättade att när hon träffat sin nuvarande så hade det väckt ett behov av att ta tag i det gamla. Hon hade skrivit ett brev till sitt ex. Och hon hade skickat det. Men som hon sa, så trodde hon egentligen inte att hon hade behövt skicka det. Själva grejen var att formulera det för sig själv och därigenom få någon form av bokslut..

Jag kände igen mig i det hon sa.
Tänkte att det där kanske var min grej också.

Och idag satte jag mig och skrev ett brev formulerat till fd'n men nedskrivet i dagboken. Det var saker som blev tydligare för mig. Men jag vet inte om jag blev så där lättad och befriad som hon pratade om. Kanske måste jag posta det också, men jag har ingen lust. Jag vet att det kommer innebära ett par veckors olust kring om jag utlöst något. Jag vill inte lägga den kraften.

Jag kunde liksom inte skriva detsamma som hon heller. Det där med att ta farväl med en känsla av kärlek och omtanke kvar. Det jag insåg var snarare att jag önskar att jag kunde förlåta men att jag inte kan göra det förrän någon skuld blivit erkänd. Jag kan inte finna något genom att rota och gräva på egen hand. Det blev knäppt avslutat sist och jag tror inte på hans förmåga att göra det bättre nu. Jag kan bara lämna och veta att jag har ett ärr som inte fått läka snyggt utan att det emellanåt kommer att vara sig.

I den mån jag inte kan bli fri från min historia
kan jag inte heller bli fri från det som hänt.
Men jag ÄR inte BARA min historia
och inte bara DEN historien.

Varje kapitel innehåller betydelsebärande detaljer
men likafullt läser man vidare till nästa
handlingen går framåt
och den kan aldrig vara utan sin start, sin väg eller sin syn på sitt mål.

På det sättet kan man aldrig fastna
för tiden i sig för en alltid vidare
ingenting stannar vid vad det är
ibland är det en skräck att det finns förändring
ibland är den tanken det enda som håller en vid liv.

Inte visste jag att jag var en hybrid

| | Comments (0)

"Humans are hybrid information processing machines. Our actions are governed by a combination of genetic information and information acquired through learning. Information in our genes hold successful survival methods that have been tried and tested over millions of years of evolution. Human learning consists of a variety of complex processes that use information acquired from interactions with the environment. It is the combination of these different types of information processing methods that has enabled humans to succeed in complex, rapidly changing environments."

Inleder Suran Goonatilake and Sukhdev Khebbal kapitlet "Intelligent Hybrid Systems: Issues, classifications and future directions" på sidan 1 i boken Intelligent Hybrid Systems

Sitter och njuter

| | Comments (0)

IM000911.JPG

Tittar på det sovrum som pågavännen hade klar åt oss när jag kom ner till nyår. Visst är det fint?!! Och så här frampå fredagseftermiddagen så ser ju sängen rätt go ut också... :)

Amatörbloggare

| | Comments (4) | TrackBacks (1)

I veckans Spanarna har Jonas Hallberg med webbloggar som ett exempel på en amatörtrend som ger självförtroende men kvalitets-devalvering.

Citat

| | Comments (1)

"Detta liv är bara en övning. Hade det varit ett riktigt liv, hade du emottagit instruktioner om vad du skulle göra" Anonym

"Jag kan inte säga var den här kraften kommer ifrån.
Allt jag kan säga är att den existerar.
Och att den blir tillgänglig när du är i ett tillstånd när du vet exakt vad du vill och är helt övertygad om att inte sluta förrän du når dit." Alexander Graham Bell

"Att göra samma sak om och om igen
och förvänta sig ett annat resultat
är definitionen av dårskap" Anonym

"Vad som ligger bakom oss och vad som ligger framför oss
är småsaker i jämförelse med vad som ligger inom oss." Ralph Waldo Emerson

Samtliga citat är hämtade ur
Sven Nylanders Den fjärde mannen

Kungen eller tårna

| | Comments (3)

Är det kungen som är okänslig
eller regeringsmedlemmarnas tår som är överkänsliga?

Jag kan omöjligt förstå att man väljer att övertolka det han sa.
Tvärtom skulle jag lätt kunna tolka in en sympati för regeringen i det han sa.

Jag har inte lusläst allt vad alla gjorde minut för minut efter jordbävningen, men kan konstatera att vad Leila än gjorde så blev det fel. Först var hon inte på plats och det var oengagerat och sedan var hon på plats och vad trodde hon att hon skulle åstadkomma där och så åkte hon för lyxigt, sedan sa hon att det gjorts fel och att det fanns saker som hon kunde ångra och så räckte inte det och så sa hennes chef att någon annan troligen gjort fel och så dög inte det. Nog sjutton lever vi i ett samhälle där det är läskigt att sticka ut näsan och läskigt att göra fel.

Regeringsmedlemmarna lever långt från den där omtalade IBM-historien där en anställd tror sig tvungen att säga upp sig efter att ha förlorat en miljonaffär och hans chef säger att han vore dum om han släppte sin anställde när han just investerat miljonbelopp i hans utbildning.

Om någon skulle ta till sig av kungens formulering kring att det borde finnas större handlingsutrymme så är det väl journalisterna. Deras hök- och drevfasoner gör inte det här samhället till en bättre plats att leva på. Det är de och inte poltikerna som skapar/påverkar vår världsbild.

Varför dras 1917 upp nu? Varför görs höns av fjäderdamm och varför kommer man aldrig till de riktiga frågorna fram, de komplexa, de svåra, de övergripande, de visionära, de handlingsplanerande? Kanske för att ingen redaktion har tid avsatt till att djuploda på det sättet och alla är så rädda att vara glada och okritiska. Så då får vi också ett klimat av misstänksamhet och distans, till regeringen, till kungen, men vad värre är - även till varandra.

Anledningar till att jag förlåter mig själv

| | Comments (3)

Jag har blivit en sån där överliggare. En person som har saker hängande efter mig och inte blivit klar med min utbildning i tid.

De där sakerna jag har hängande efter mig känns som fotbojor och är tyngre än den elektroniska varianten även om de även har en elstötsfunktion som stöter in skuld så fort jag gör något av mer privat nöjeskarraktär.

När man har en fotboja kan man antingen som bröderna Dalton börja fila för att bli fri eller så kan man tycka att den är befogad och släpa den med sig och efter tag blir den en del av en själv som man nästan lutar sin identitet mot. Så långt vill jag inte att det skall gå och gränsen går ungefär här och nu.

Jag kan inte fila av fotbojan för jag jag vill uppnå det jag uppnår om jag avtjänar den här utbildningen. Men jag kan intebära den hur länge som helst heller för den börjar etsa sig fast på mitt psyke. Så för att inte föralltid döma ut mig som looser så skriver jag detta inlägg i förlåtelsens tecken.

Utbildningen som inte är klar påbörjades januari 2000 och skulle ha varit klar i januari 2004 om jag följt den rådande tidtabellen.

År 2000 var jag lyckligt nygift och började planera för familjebildning. Utbildningen var ett sätt att sätta rosett på allt jag tidigare läst och ge mig en biljett in till ett arbete som mer motsvarade och utmanar det jag kan användas till.

År 2000 var året då jag började arbeta natt för att få ekvationen försörjning+utbildning att gå ihop.

År 2001 var året då jag fick veta att jag har lite svårare med fertiliteten. Jag fick veta det av en rätt okänslig läkare som inte beskrev möjligheterna utan mer sa att "om det nu överhuvud taget går". Jag var chockad. Ledsen. Och det tog mycket kraft det året. Året då många av mina vänner blev gravida och fick barn.

År 2002 var året då min man lämnade för en väninna. Att det kändes och krävde mycket av mig för att bygga tillbaka min värld har redan avhandlats tillräckligt på den här bloggen.

År 2003 minns jag inget av. Jag försökte landa antar jag. Dejtade mycket. Sökte. Inväntade inspiration och kraft och att min uppsatskamrat skulle hinna ikapp sig också eftersom hon råkat ut för samma chock-skilsmässa som jag med ett halvårs eftersläpning och ett barn med i bilden.

År 2004 var ansatsen för att avsluta utbildningen hög. I mars drog sig min uppsatskamrat ur och hoppade av utbildningen. Min handledare tog semester när jag satt som mest och på hösten fick jag en ny handledare. I slutet av året tog jag åter tjänstledigt för att plugga men då behövde hjärnan semester och jag kunde inte tänka klart eller hålla en tråd i huvudet i mer än ett textstycke i taget. Detta år började jag också bygga upp en relation igen. Det har krävt tid, det har krävt mod, engagemang och att jag tagit i det av det förflutna som dykt upp för att bearbetas.

Nu är det 2005.
Nu står jag lika stabilt som när jag hissade mina segel år 2000.
Jag förlåter mig själv för att resan är försenad.
När det stormar så måste man söka lä.
När seglen revats så måste de lagas.

Havet ligger lugnt med en lätt medvind.
Som om inget av det andra funnits.
Nu Linda, nu är du fri och stark att avsluta den här resan.

Nå en ny strand och rida upp i den mot solnedgången sjungandes "I'm a poor lonesome cowboy" och vara redo för allt vad världen kan erbjuda mig av nya erfarenheter och projekt. Möten och byggen.

Straffande Guden och min uppsats

| | Comments (0)

Pratade just med en go go go vän.
Jag pratade om min känsla av misslyckande efter att två år i rad haft samma målsättningar, men inte uppnått dem. En av dem handlar om att bli klar med min utbildning.

- Hur många poäng är uppsatsen på? frågade hon resolut
- 20
- En termin alltså, hur mycket har du lagt ner på den?
- Tja, 2 och en halv månad blir det nog ungefär
- Jaha, ja men då är den ju klar lagom till påsk. Det blir en glad påsk det. Då får du ta dej en nubbe.
- Ja, släpade jag mig osäkert, det skulle ju vara roligt om det vore så. Men du får inte bli arg om den inte är klar då.
- Nej, om du inte är klar veckan efter påsk så skall jag inte bli arg, men om du inte är klar veckan efter det så kommer den straffande Guden.
- Men jag har kommit på att jag inte tror på den straffande Guden! sa jag
- Nå, men då får du ge honom fingret när han dyker upp. Det brukar funka!

Och jag måste säga att detta samtal lyfte mig.
Hon har känt mig sedan gymnasietiden och hon peppade mig i att vara en ångvält nu och ro detta i land. Trots allt är den en uppsats som bara betyder något för att visa en examen, den har inget annat syfte. Och jag MÅSTE inte sträva efter ett amerikanskt slut på den här uppsatshistorien, ni vet så där med konfetti och flaggor och presidenten ringer och säger att det är världens hittills bäst skrivna uppsats och jag får blomsterbuketter av små nigande klänningar med hulda flickebarn i och halva kungariket överlämnas i en rulla från en snygg tindrande riddare som visar sig vara prins av universum och dyrkat marken jag går på redan efter att ha läst abstractet.

Nu skall jag göra fingret åt den straffande guden och bara ro detta i land så att jag kan göra något annat sedan. Viktiga saker som att titta på moln, läsa det jag vill läsa, umgås, älska, släktforska och leva.

Telefonfegis

| | Comments (0)

Jag har just ringt ett telefonsamtal.
Inget som helst märkligt
Men jag hann ändå bygga upp en spärr där.
Jag fattar inte vad det där handlar om egentligen.
Jag kan skjuta på samtal så länge att de blir omöjliga att göra.
Som om jag gillade att stressa och plåga mig själv.

Jag menar
i ärlighetens namn
jag har varit växeltelefonist
jag har ringt folk mitt i natten
jag har kopplat fel
jag har sagt fel
jag har hört fel
jag har varit fel person på fel plats vid fel tillfälle
jag har pratat med hotellportier och å andras vägnar bokat biljetter till länder jag inte kan uttala och
en gång ringde jag tillbaka till en som ringt upp för att prata om kvinnomisshandel bara för att mötas av en barsk man som sa att det minsann inte ringt nån från det numret, eller hur (vänd mot en kvinna i bakgrunden som också nekade). Jag har pratat ut på mobiltelefon på offentliga platser. Jag har ringt upp en jag bara kysst på ett dansgolv. Jag har ringt upp pågavännen många gånger innan han började ringa tillbaka till mig.

Jag har liksom så många andra som överlevt sina tonår ägnat timmar och åter timmar i telefon.

Men ändå
Kan det vara så långt till att ringa upp.
Särskilt som när det i det här fallet var till en halvbekant som jag hade en lite hake att meddela.

Jag provocerar min rädsla när jag måste.
Kanske är alltihop bara positivt.

Get it

| | Comments (4)

DrPhil brukar alltid ta fram detta som en grundtes:
Antingen fattar du eller så fattar du inte. Se till att bli en sådan som fattar!

Att förstå läget handlar inte om att kunna analysera det i detalj eller att att förstå varför läget är som det är. Det handlar ännu mindre om att tycka om eller inte tycka om. Men någonstans måste man se läget, inse läget för att få något att över huvud taget ta avstamp i/från.

Min Etiopienresa raserade mycket av de "bara man vill så kan man"-tankar som vår american-way-inspirerade kultur innehåller. Det kanske gäller mig, men det är ingen allmängiltig regel.

Hur vi hänger ihop med varandra är svårt att riktigt få kläm på. Är jag ansvarig för någon annan än mig själv? Förmodligen inte men jag skapar ändå den jag är i det som jag gör med min tid här i världen. Och jag kan skapa en bortvänd blick eller den där extra uppmuntrande nicken som någon kanske behöver.

Har ägnat dagen åt att lyssna lite p1. Det är mumma det!

Där berättades det att de med buddistisk tro är fostrade i att inget är beständigt. Att det alltid kan vara jag nästa gång något händer. Att det inte är någon Guds straff, att det inte är händelser att finna någon mening i, utan bara SÅ DET ÄR att leva. På ett sätt låter det befriande för att det alltid fångar människan där hon ytterst är, i det utelämnade tillstånd som vi kan göra det bästa i.

På ett annat sätt låter det så hemskt, kanske just för att jag är beredd att göra rätt så mycket för att inte känna mig utelämnad. För att tro mig bygga upp och ha kontroll. På att skapa något bestående, bli besviken och så återskapa med ytterligare garderingar. Kanske är det det där frenetiska försöket att hålla fast som skapar mest elände i världen. Allt levande består av rörelse, det som är fast är dött. Så det jag strävar efter kanske i grunden är att vara något så statiskt som att vara DÖD. Och fördelen med det är ju att jag en dag kommer att uppnå mitt mål. Nackdelen är att det blir en rätt spänd neurotisk väg dit.

Jag behöver fatta något annat
Något annat än det jag hittills fattat.

Tillbaka i stan

| | Comments (2)

Swebus och jag vet varför jag alltid åker tåg:

1. Jag fick fel biljett så att den direktbuss vi pratade om över disk blev en långkörare istället. Jag var arg som ett bi. Det fick på nått sätt vara nog med strul, nu vill jag att allt skall tillbaka till "som vanligt".

2. 8,5 timme på buss ÄR inte kul. Bussen säljer inget och stannar heller inte nånstans där nån säljer något. Det är trångt och obekvämt. Världsligt förstås, men inte roligare för det. Från dörr till dörr tog resan lika lång tid som flyget till Etiopien.

Suck

| | Comments (0)

Att inte bo bredvid ett Sj-kontor gör inte saken lättare.
Vi for in till Helsingborg idag för att jag ville se en person när jag bokade biljett till Swebus istället. Jag kan inte sitta här längre när det nya arbetsåret redan börjat därhemma. Framför allt kan jag inte STÅ för att jag stannar längre än så här.

Kom hem med en biljett. Så imorgon bär det av.
Plockade upp biljetten i väskan och såg att jag fått en helt annan biljett än den vi pratade om. En längre restid och ett byte och start tidigare. Det sistnämnda inte minst betydelsefullt eftersom jag är beroende av skjuts till hållplatsen. Första gången jag inte dubbelkollat det. Jag orkar inte mer biljettkrångel nu. Känner mig pissigt grinig.

Är jag skapt för livet på landet?
Kan jag bli?

Nu kan jag behöva lite flyt resten av veckan.

Idag vågade jag mig förresten ut på den skadade piren, det är tydligt att det är en otroligt kraft som vågorna slagit in med de senaste dygnen:

Piren efter stormen.JPG

Det jag vill veta

| | Comments (1)

Jag sitter inte i sjön
Och det är ingen fara för liv eller hälsa
Men det stressar mig förstås att jag skulle varit på jobbet idag och inte är det. Som i de där mardrömmarna där man plötsligt kommer på att man inte är i tid men ändå plötsligt får för sig att göra något helt annat än att skynda på sig.

Det mest stressande är väl i vanlig ordning att inte veta.
Den första informationen sa att tågen skulle vara igång söndag klockan 14
Då förhöll jag mig till det.
Blev lite lätt chockad när det igårkväll blev ändrat till att vara igång på torsdag.
Tydligen är jag en svårmanövrerad historia för jag hade inte helt lätt att ställa om mig efter dessa nya bud. De innebär ju också att jag behöver öppna för andra alternativ än tåg för min hemfärd.

Under det senaste dygnet har SJ's hemsida varit den plats där jag sugit in varje bisats för att försöka få nån ledning i hur jag skall agera. Det finns ingen att få.

Deras information är: Din resa är inställd.
Min följdfråga blir förstås: Och vad gör jag då?
Förmodligen är det inte bara min följdfråga för SJ-telefonen är så belastad att man inte ens blir satt i kö.

Min gissning är att de som svarar i de telefonerna skulle sagt att de inte vet, att det är läge att avvakta, att de pengar jag lagt ut kommer/inte kommer att återbetalas och att de inte kan hjälpa mig mer än så. Men även om det inte är så mycket användbart i den informationen kanske och även om de stackars telefonisterna får ha den som ett mantra att kontra varje desperat och frågvis med, så behöver jag den.

Behöver den för att förstå vad jag har att förhålla mig till. Varför ligger den inte på hemsidan också? Varför är den webbtexten en text som jag måste tolka in mitt sammanhang till istället för att vara vänd till mig?

Jag skulle kunna säga att jag inte är så positiv till SJ's hantering av det hela. Jag skulle kunna säga att någon skall avgå och att jag anser att Lottie Knutson borde vara VD på SJ, Banverket och alla andra som vi emellanåt är beroende av. Och kanske skulle jag må bättre av att ösa det ur mig för detta med att hålla sin frustration inom sig är ju inte särskilt nyttigt.

Mer än en extradag!

| | Comments (0)

"Prognos i nuläget är att trafiken kan återupptas kl 08.00
den 13 januari
."

Jag som hade lite dåligt samvete att jag kände mig relativt avslappnad över att skaffa en ny biljett först imorgon. De sa ju att tåget skulle komma igång vid 14-tiden idag, men jag tänkte ha lite marginal för att slippa kolla nätet med jämna mellanrum igen...

Så kom den här informationen nu...
Vad sjutton skall jag göra?
Jag har bestämt mig för att inte boka någon biljett förrän jag vet att det verkligen rullar igen. Kanske kan jag åka via Göteborg eller så där är prognoserna ljusare.

Tänk att det är den värsta stormen i min livstid i Sverige!

Och jag tänker också på att alla som sagt att det är först på måndag när skolor/jobb drar igång som man kan veta närmare kring saknade i Thailand. Jag är inte fast vid Indiska oceanen, bara vid Öresund.

Extradag

| | Comments (0)

Efter nyheternas innehåll de senaste veckorna kunde jag igårkväll och inatt inte låta bli att associera och skrämmas.

Att se ut över ett stormigt hav och föreställa mig att simma i det och se någon nära och kär 20-30 meter bort i vågorna och vara chanslös i att hålla fast och hjälpa. Fick allting att komma så nära.

När man är så här nära vattnet så syns vindens krafter så tydligt. Och det är storslaget och trampar emellanåt över gränsen till fasansfullt. Stor skillnad för lilla stads-mej som är van vid att se att det blåser i nån trädtopp eller så.

Mitt tåg hem är inställt.
Jag kommer inte hem idag, men solen lyser över den sönderspolade piren.
Det blir en fin extradag med en lite spik och fix för att bygga tillbaka det som skadats. Men den lille altanen vi hade vid stranden är försvunnen och cementfundamenten till bryggan har rört sig så att den ser ut som ett vatten-plockepinn, mycket jobb som antagligen inte kan göras förrän till sommaren.

IM000941.JPG

Hela havet stormar

| | Comments (2)

Det sista jag drömde innan jag vaknade var att en stor våg närmade sig.
Vid 11-tiden ringde en god vän och kom ner så att pågavännen fick hjälp att binda och fendra till båten, en storm skulle komma. Havet har nästan inte varit så lugnt på hela veckan som just när han ringde. Sedan dess har det bara blivit värre. Detta kort togs ungefär 16.30 här från pågavännens balkong, fyren syns inte för vågorna, vattnet stiger och nu slår de helt över piren betydligt närmre innåt land.

Och det är inte längre så att man inte tror att man är särskilt kaxig när det kommer till vatten och naturens nycker. Tvärtom känner jag mig rejält liten när det knakar i fönstren.

IM000933.JPG

Störande orimlig

| | Comments (0)

Jag tycker att det är pinsamt att vara orimlig.
Jag tycker att det är orimligt att begära att någon skall vara tankeläsare.
Men ändå

Jag känner mig så avig
och jag förstår inte riktigt hur jag blev det
det bara kom
och jag förstår inte riktigt hur jag skall bli rät igen

Om jag nu kunde begära att någon skall vara tankeläsare
och om någon faktiskt va det
skulle den då fatta mer av mina tankar än jag gör?

Ibland är tvåsamheten klurig

Eller är det just det där glappet mellan hur saker är och hur man vill att det skall vara som är det kluriga? Jag tror faktiskt mer på det. När man vill att det skall vara eller tom tror att det BORDE vara på ett annat sätt än det är, så blir man inte riktigt klok.

Så jag är grinig utan anledning idag.
Det är egentligen bara att gilla läget.
Jag kan älta. Jag kan leta anledningar. Jag kan pröva olika botemedel.
Men egentligen är nog det bästa botemedlet att inse sakernas tillstånd.

Och det fascinerar mig i hur grad man måste acceptera sig själv
i alla mina konstiga ologiska orimliga krumbukter
för att över huvud taget kunna möta en annan på ett schysst sätt.
Det fascinerar mig hur lätt det är att säga att någon annan är knäpp när det är sig själv som man på allvar har svårt att förstå sig på.

Och det stör
stör mig
att jag är en person som behöver prata så mycket
öppna så djupt in
det verkar som om jag är den enda i hela världen som behöver det.

Även om det känns som att det alltid är jag som betalar priset i form av det tunga arbetet att lyfta allt till ytan och tycka synd om den andre för att han tvungas lyssna, så är det gott. Den där smärtsamt nära närheten som uppstår
har också fördelar. För mig personligen vet jag inget annat sätt att dela livet med någon än det här.

Men även om det är störande
så är det faktiskt allt som oftast även gott.

Fram till den här grinigheten överföll mig från ingenstans
har jag haft en ofantligt förälskad vecka.
En storslagen start på det nya året
och någonstans i bakhuvudet har jag undrat
om jag kommer att vakna någongång
om det blir mjukt eller bryskt
för mitt liv är just nu så sagolikt
att det är högst troligt att jag drömmer.