Utanförskap, sammanhangslös, meningslös

Överhörde ett samtal på t-banan igår.

En pojk berättade för sin mamma om en kompis som brukade tjuvringa till polisen. Mamman var inte positiv.

Jag trodde hon skulle argumentera kring vilka konsekvenser som en sådan handling kan få. Hur det kan drabba någon annan. Riktigt illa. Men istället argumenterade hon kring att man kan bli påkommen. Att samtalen kan spåras och att polisen kan ringa upp en tillbaka. Pojken sa att om de skulle ringa upp så skulle han inte svara.

Den andra delen om varför det inte är så bra, varför det över huvud taget är dumt att göra så föll helt bort. Hur skall man lära sig det om man inte får veta det?

Om det nu inte FINNS nån anledning till att det är dumt så kanske det helt enkelt inte ÄR dumt. Och om det inte kan sägas få några konsekvenser mer än att två värdesystem inte är överens så kanske man faktiskt har rätt att gå på sin egen linje. För vem f-n är nån annan att tala om för mig vad jag skall göra och inte göra.

Om inte det jag gör får några konsekvenser så spelar det ju ingen roll.
JAG spelar ingen roll.
Och vem skall lära mig att det har betydelse att det spelar roll om det samtidigt EGENTLIGEN handlar om ifall man kan BEVISA vad jag gjort och inte. När i hela uppväxtsystemet skall jag lära mig något annat än att INTE BLI UPPTÄCKT?

Det känns lite som nån gång när man varit ute och nån sagt att man kanske skulle ta och hångla lite. Och jag tänkt att det skulle räcka att säga att det finns en pojkvän med i bilden, men det inte gör det. För "HAN BEHÖVER INTE FÅ VETA".

Som om det vore det viktiga.
Handlar inte allting om vem jag vill vara inför mig själv. Att jag ser att det får konsekvenser för närheten till den jag vill vara nära. Tänker på artiklar man läst om tjejer som haft spännande sex med främmande karlar och varför inte? Och så kan man få betalt för det också. Och så plötsligt, liksom obemärkt, så har man valt en upplevelse som man aldrig kan sudda bort. En självbild och en bild av sina medmänniskor som de känner att de inte mår bra av.

Det handlar inte om regler för reglernas skull. Det handlar inte om moral för att inte bli fördömd av andra. Allt det handlar om är att kunna leva och tillmäta sig själv ett rättmätigt värde och sammanhang. Där man ser att det jag gör BETYDER, det jag ÄR påverkar. En mening, men också en delaktighet.

Jag är väldigt fascinerad över de indianer som varje dag utför en cermoni för att solen skall gå upp. Först när jag hörde om det så tänkte jag att de inte visste så mycket om naturvetenskap. Men ju mer jag tänker på det, desto mer tänker jag att det måste vara helt fantastisk känsla att se solen gå upp efter att man själv varit delaktig i det och inte tagit det för givet. Det finns fortfarande de som utför denna cermoni och hur kan vi veta att solen inte slutar gå upp den dagen cermonin inte utförs?

Våra naturlagar innebär inte att saker alltid under alla omständigheter kommer att hända på det sätt som vi tror. Vetenskapen säger oss BARA att det SANNOLIKA är att det händer samma sak igen som det gjort de andra 100 000 gångerna vi prövat det. Ingenting är säkert för alltid.

Ingenting
är säkert för alltid.
Vi måste skapa en säkerhet tillsammans.

Det är viktigt vad vi gör med vår tid.
Det betyder något.
Och är värdefullt.

Även sådant som inte syns
finns