Saker jag inte förstår

Det finns saker som jag inte förstår, som att daggmasken kan bli två daggmaskar när den delas mitt itu, som karlar, pi, det krökta rummet och universums oändlighet.

Och så finns det sådant som jag VERKLIGEN inte förstår. Och dit hör systemet på Bole international airport.

Nothing to declare.
Tänkte jag.

Men de röntgade allt och ville titta på väskorna.
Vårt lilla tremannasällskap gick i klunga.
Fasterns videokamera blev anledning till 30 minuters väntan.
Och mitt handbagage slank liksom ur fokus.
Kontrollanten krävde 1200 kr för att man skulle få ta in en videokamera i landet. Övriga kameror slank som sagt utanför fokus annars hade ännu mer pengar gått åt.

Jag var chockad.
Borde man intefå sådan informationnär man nu ändå har betalat för ett TURISTVISUM (obs! ingen av de summor som anges som pris på visum överensstämmer med det jag betalade). En turist utan kamera är ju som en ... tja, det finns ju inte. Kamera ingår i konceptet liksom.

Jag passade bagaget.
Fastern fick springa mellan kassor för blanketter, växling av pengar och kontrollpersoner som tog emot pengar och stämplade kvitton.
Det var då jag förstod att den här resan kommer att förändra min värld. Allt jag någonsin lärt mig är fel. Ärlighet varar inte längst. Det är inte sant att man kan uppnå saker genom att göra sitt bästa på det där strävsamma sättet.

Det handlar om tur.
Om att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle
eller att skapa sig ett tillfälle
av det ställe man är på.
Det handlar om att vinna eller försvinna
och det är upp till var och en att överleva.

Precis som i flygplanssäkerhetsfilmen:
Hjälp inte andra med syrgasmasken förrän du fått på dig din egen.

Kanske är det därför som välgörenhet känns så bra för den som ger.
Det ger en själv identiteten av en sådan som klarat sig,
av vinnare och överlevare.

Det slog mig att människor som kommer från den här vardagen i sitt förhållande till myndigheter snarare blir MINDRE trovärdiga om de ärligt uppger sakernas tillstånd då de söker asyl i Sverige.

Mitt sätt att se på världen och sakernas tillstånd är inte självklart.
Kanske är det inte ens sant.

Tullen såg ut som skärholmens loppis ungefär. Uppackade väskor som gick igenom på olika bord och bänkar och saker som kunde slinka på vilken sida som helst om det lagliga. Och jag undrade i detta svajjiga system kring vad som egentligen var lagligt.

På flygplatsen fanns snygga uniformsrockar som skulle platsa i vilken andravärldskriget-film som helst. Och så fanns det ett släntrande gäng i overaller som såg ut som studenter som väntar på budgeten för en schysst kår-kväll.

Min bild av overallklungan ändrades när vi kom ut till parkeringen där det var just dessa overaller som hjälpte till att schasa folk så att vi skulle kunna ta oss fredade till bilen (vi blev alltså hämtade av fasterns syster och svåger). Det var också en märklig situation att vi med vårt tunga bagage åp 3 vagnar tackade nej till hjälpen.

Jag förstod inte riktigt.
Var det folk som ville ha en slant som tack för hjälpen?
Var det folk som ville sno bagaget?
Eller var det vi som betedde oss löjligt?
Jag förstod att jag inte förstod.
Jag gjorde som de andra och ställde mig blockerande i vägen för någon att nå vagnen.

Och sedan som sagt
en skön kväll på 16+, sådant där syrseljud som är i afrikanska naturfilmer, men fina asfalterade vägar, lösdrivande hundar och en vedervärdig stank från slaktområdet.

Jag är i Afrika, vad har jag gett mig in på?