Innan jag doppat mig...

... tittar jag in på tidningarna och ser bilder på återförenade familjemedlemmar.
Tårarna rinner.
Allt jag kan skriva om mitt liv känns bara som en futtighet.

Nästan att skämmas för
hinner jag tänka

innan det slår mig

att deras högsta önskan,
runt det storslagna ögonblicket av återseende,
förmodligen ändå är
att det som varit självklarheter i vardagen
skall få fortsätta vara det.

Det enda jag kan göra är att leva deras önskan.

Och Gud vet att jag längtar efter min mamma och pappa.

Jag har inte varit på långt när utsatt,
vi har inte oroat oss på allvar över att inte ses mer
och vi har hörts i alla fall ett par gånger under min afrikaresa.
Men ändå när man ser och hör om andras umbäranden,
så vill jag bara hålla dem.
Känna dem
Och vara i den stora glädje över att vi har varandra.

Nu skall mina tårar få blandas med skumbad en stund innnan jag packar klart min väska och far åt sydväst.