I'll do it my way?!

Redan i Rom blev jag sugen på att skicka sms till pågavännen.

Det var bra att jag pratade med min bror innan jag for, hans flickvän har varit ute och rest och han hade inte så stort behov av att höras under den tiden utan tyckte att hon kunde ha sitt reseäventyr och att de ju träffades när de träffas sen. Pågavännen verkade se det likadant. Som att han kommer längta men att han är glad för min skull att jag ger mig ut på det här äventyret. Som att de liksom bara litar på att allt finns kvar. Som om de var trygga på nått sätt...

Vi har sagt att ambitionen är att inte längta så att längtan förtar lusten i våra liv och enskilda äventyr. Men 18 intressanta dagar väntar för min del. Jag funderar på hur jag skall hantera mitt behov av att bekräfta min egen upplevelse, formulera den och spegla den. Dela den. Kanske är det just detta att få en egen upplevelse det som den här resan kan lära mig.

Men å andra sidan...
Visst är delad glädje dubbel glädje!! :)

Allvarligt talat verkar detta vara något i min natur.
Något bortom intellektet.
Jag vet att detta är mitt race nu.
Ändå är det som att varje por i min kropp skriker åt mig, i mig:

Återkoppla, integrera ny erfarenhet i basorganisationen.
Och inte minst:
return to famnen
return to föräldrahemmets kärleksfulla sfär.
Det är svårt för mig att åka så långt i så okänt land bort från de viktigaste.
Kanske har de aldrig varit så viktiga.
Så tydligt älskade och betydelsefulla för mig.

Är det kvinnan i mig som har det medärft sedan årtusenden att hålla ihop familj, hem, samhälle och kultur?

Eller är jag bara ett osjälvständigt missfoster?

Jag vet hur jag skulle tolkat det för ett par år sedan.
Och jag vet hur jag tolkar och formulerar det idag.

and proud of it!