Helst ingen abort
När jag slutade gymnasiet tyckte jag att det var läskigt.
För under gymnasietiden kände jag att jag kunde rättfärdiga inför mig själv om jag skulle behöva gå igenom en abort. Men efter det kändes det svårare. Inte för att jag var så himla redig att jag kunde klara allt då, utan för att jag kände mig förpliktigad inför mig själv att axla de vuxenansvar som skulle komma i min väg.
Ett gäng år senare, när jag var 24-25 sådär, så kom en utebliven mens i min väg. Ett par plågsamma minuter i väntan på graviditetstestsresultatet. Och under de minutrarna hann mina två vänninnors aborter segla förbi mitt sinne.
Aborter som jag förstått intellektuellt, men kanske inte känslomässigt. Jag var högst osäker på att jag skulle gjort samma val som de även om deras situation vid tillfället gjorde valet ganska givet. Själv trodde jag mig vara alltför rädd för min egen efterångest. Fram tills dessa två minuter.
Minuter då jag kände att detta är inte MITT liv. Detta händer inte mig, får inte hända mig. Det är inte rätt, inte som jag tänkt mig och det skjuter mitt liv i sank.
Man kan kanske utifrån sett säga att det var en hoper bortskämda tankar. Jag hade visserligen ingen inkomst, men det fanns en pappa, Jag hade visserligen inte landat i vad jag ville jobba med, men det finns duktiga människor som klarar att plugga och satsa TROTS att de har barn.
Kanske var det under de där två minuterna som jag förstod att man inte kan förstå någon annan förrän möjligtvis när man varit i samma situation. Att varje människa behöver få forma och formulera sin berättelse och att det under kaossituationer räcker gott med det egna hjärnmyllret även UTAN andras råd. Goda eller mindre goda, alla råd härstammar från rådgivarens egen situation och rättfärdigar dens val snarare än hjälper någon annan med sina.
Lyssnade på Godmorgon världen från i söndags. Och tydligen är detta med abort en väldigt laddad fråga för många av våra EU-kamrater.
Jag tycker att det är så konstigt.
För för mig är det så självklart.
Om man känner att man har någon rimlig möjlighet att undvika abort så gör man det.
Att kvinnor genom årtusenden genomfört eller försökt genomföra aborter med sitt eget liv och välmående som insats, tyder väl på att abort inte är en helt onaturlig utväg. Vill man motarbeta aborter bör man istället bygga ut antalet utvägar och verka för att öka allas möjligheter att få det bästa utav livet.
Oavsett om jag själv aldrig kan få barn
och inte skulle kunna acceptera att livet är orättvist.
Oavsett vad man tycker rent moraliskt
så bör det vara lagligt.
Själv är jag bara tacksam
att jag aldrig behövt hamna i en sådan valsituation.
Det räcker för mig.
Det känns väl heller inte som nån hemlighet att det är äldre gubbar som bestämmer mycket i EU. Och jag kan tänka mig att just de har lättast att tycka om hur unga kvinnor borde bete sig. Kanske för att det var länge sedan de var unga, men kanske också för att de - mig veterligen - aldrig varit i en ung kvinnas situation.
Också tacksam för att det där med "ung kvinna" över.
Det är roligare att vara så här lastgammalt 30+
Och jag väntar med spänning på vad som skall hända den dagen då livet skall börja, jag har hört att det är efter 40, eller var det 50?
