Hata allt eller simma lugnt

Kunde inte med att gå tidigare från jobbet.
Tänkte att jag skulle hinna en apoteksrunda och en spruta innan simningen ändå, det finns två ställen där jag haft tur med korta kötider som jag tänkte mig in på. Men nu var kötiderna längre och jag hann inte. Lite surt i bakhuvudet finns den där självnedtryckande tanken att jag är VÄRDELÖS för att jag inte är ute i godare tid (konstig böjning by the way).

På badet var jag kanske en minut före avtalad tid.
Trumpen över att jag inte fått bockat av NÅGOT på min lilla checklista idag.
Och så var mitt simsällskap sen.
Hela 5 minuter.
Det är inte så att det aaaaaaaaaaaldrig hänt mig.
Och det ÄR inte så att det ÄR hela världen.
Men nu när jag avbrutit två köer i brist på tid så kändes det JÄTTEHEMSKT.
Jaha, men om hon är sen då kunde jag också minsann...
i ett helt fantastiskt tonläge i huvudet.

Tagga ner
Tagga ner
försökte min inre meditativa röst intala mig.

Så kom hon
Och min stressnivå hade fått in mig på ett uppjagat surspår.
Och det hade absolut INGENTING med henne att göra
så GRATTIS GRATTIS till att komma i min väg när jag är stressad!

Om du inte känner att du hinner så kan vi strunta i simningen
sa hon,
men då hände plötsligt något, kanske för första gången i mitt liv:
jag visste mitt eget bästa...

Och mycket riktigt
stressnivåerna flöt bort i bassängen.
Det var oerhört skönt.

Dessutom så här sista simtillfället före jul så slog vi på stort
(så där som att ha skeppsbrott vid terminsavslutningen av skolgympan)
och simmade och småpratade samtidigt.

Kom fram till att min etiopiska höghöjdsträning
kanske inte blir så mycket träning utan mer höghöjdshantering
och att den OS-uppladdning det blir,
handlar om grenen: sällskapssimning.

Kanske kan jag lyckas återföra amatörreglerna i OS också,
sedan professionaliseringen har det ju ändå helt spårat ut.

Vi får se vad jag får med mig hem efter den oändligt välbehövliga semestern.