Att bry sig utan att röra ett finger

Var i Farsta idag. Stötte ihop med en god vän. Hennes familj har 54 kronor att leva på tills barnbidraget kommer.

Medan vi pratade om hennes föräldrars ombokade thailandsresa över barnvagnen kom en engagerad iransk kvinna och tryckte upp bilder på tortyroffer i ansiktet på oss.

Hur kan jag bry mig tillräckligt?
Jag vill bara leva i lugn och harmoni, är det fult att göra det?
Är det fult då det innebär att jag måste vända bort min blick från den som behöver?

Jag vill ge den som kanske har svårast att ta emot.
Den närmaste.
Den där jag känner tydligast att det kan bli en skillnad.
Betyder det att jag ger mer för min egen skull?
Är det tillräckligt?

Vem hjälper den som bara har andra som behöver hjälp runt sig?

Kain undrade om han verkligen behövde ha reda på sin broder när han tillfrågades om den nymördade Abel. Sedan straffades han med skuldens märke. Så bibeln säger att vi behöver bry oss och det är ju ett rättesnöre för oerhört många under många generationer. Men vart går gränsen för allt bry i en tid då vi har så stor omvärld och så många medmänniskor att bry oss om?

Alla andra bara tänker på sig,
det är bara jag som tänker på mig
ligger nära till hands.

Men samtidigt tydligare än någonsin att vi hör ihop.
Det går inte att opåverkas av andras olycka.
Frågan är hur och vad jag gör i mitt påverkade tillstånd.