... och det var gott...

Detta blev ett långt inlägg om känslor under de 23 timmar som gått sedan landningen på Arlanda.

Här nedanför molnen var allt lika vitt, men inte lika ljust.

"Tur att inte Etiopien har någon kust" pustade ett sms ut när jag meddelat min landning. (Många tror dock att det kommer att bli mer krigande i den frågan, för läget är spänt mot gränsen till Eritrea och Etiopien skulle bra gärna vilja ha lite kust)

Asien-nyheterna sänkte mig.
Men ni andra som hört dem ett tag var redan tagna.

Tanken på allt som kan hända i världen och hur viktig familjen är
gjorde det ännu märkligare för mig att sitta här,
visserligen på säker mark,
men ändå långt från mina nära och kära.

Telefonen gick varm under gårdagen.
- Hur har du haft det i Etiopien?
- Bra.
(tyst)
Jag smälter fortfarande intrycken, det var annorlunda, främmande, omtumlande och skrämmande.
Och det blir också roligare ju mer jag får dela med mig av det.
Plötsligt har jag lovat att göra en powerpoint-presentation av alla bilder. Jag hoppas jag lyckas spara ner dem från den lånade digitalkamera som jag hade med mig så att det kan bli lite klassisk helkväll med semestervisning framöver.

Men sanningen är att de flesta bilder aldrig blev tagna.
Dels för att jag inte vågade exponera mig själv med en kapitalvara och dels för att jag inte kunde exponera alla de enskilda som för mig liksom flöt ihop. Tiggaren-stereotypen, den med varken händer eller fötter som hade en låten skål som armstumpen fick plats i och där han kunde förvara sina slantar, med vanställda kroppar eller de tillsynes sovande med kravlande barn på sig. Alla dem som jag vände mitt ansikte från. Men som jag kommer att bära med mig föralltid.

Kunde det vara jag?

I Thailand har det plötsligt blivit det.
Utan pass utan identitet, VISA och mobil. I en baddräkt mitt i den värsta påminnelsen om vår dödlighet. Där. Utelämnade. Kan man plötsligt befinna sig.

Och jag läste min DN och kritiken mot att inget görs.
Och det blir ett politisk utspel.
Men det är också ett uttalande i chock.
För i ett chocktillstånd kan man inte ta in att saker är som de är.
Det är då man vill att det skall rättas till,
bli så att man känner igen sin värld,
och man vill att Gud skall fixa, UD eller Räddningstjänsten.
Någon?
Hjälp!
Mig.

Men även vi välfärdsfostrade är små på jorden.
Det finns alltid hopp.
Det finns alltid sätt att hantera det som drabbar och händer en.
Men för en del, i en del situationer
så är det (nästan?) övermäktigt.
Och det går inte att se hur den processen skall se ut.
Själv får man ta en dag i taget, en timme, ett andetag
Och tillåta sig att förlita sig på att världen går vidare
Och att jag på något obemärkt oförståeligt sätt kommer att kunna haka på.

För likaväl som det alltid finns hopp.
Så finns också alltid tvivel
känsla av hopplöshet
Det finns alltid motstånd
elände
katastrofer
smärta

Om det inte vore så påtagligt för en
Så berörande
Omtumlande
Och övermäktigt
så skulle man kunna koncentrera sig på sitt andetag
ett i taget
tills man plötsligt kan överblicka ett par andatag
Och kan se och planera för en dag framåt
Som blir till en vecka
En månad och ett år.

Det är så mycket tungt liv
som levs i dessa dagar
oro
sorg
chock
och smärta

Och strax skall vi säga
gott nytt år
till varandra

Och det enda goda vi ser
är det som lagrats som en bilring runt våra kroppar efter julhelgen

Kanske är det bättre att säga som kompisen sa till mig igår
- Fortsatt lycka till med anpassningen!

För det är inte det att vi skall förhålla oss till om vi lever i den bästa av världar eller inte. För DETTA ÄR vår värld. Det är inte om den är god eller inte i sig som vi behöver lägga energi på.

"Det är inte hur man har det, utan hur man tar det" brukar det heta. Och jag är inte dogmatisk i tron att man kan tänka sig positiv kring vilket jävla skit som helst.

Men vi kan - oftast mer än vi tror
- om vi tillåter det att ta tid.

Och man kan lära sig leva med nya förutsättningar
och man kan till och med komma att uppskatta ett liv under nya förutsättningar.

... och det är det som är gott.

Till alla de som åkte för att uppleva paradiset
Till alla de som tyckte att resan var lång nog
Till alla de som misströstar för den långa, tunga, svåra väg de ser framför sig
Jag önskar att jag, Gud och/ellerUD kunde bota allt NU
men det är inte så

och jag kan bara tänka på er
det är inte tillräckligt för era behov

Men det måste vara tillräckligt i alla fall,
för det är allt jag har.

Jag är lika liten på jorden.
Hur rik jag än är på förutsättningar så är jag likfullt liten och utelämnad till allt som egentligen är viktigast för mig.

Det vore lättare om jag trodde att pengar var viktigast
för då hade jag kunnat känna att jag hade mer makt.
inte för att jag är rik
utan för att det är något jag hade kunnat styra och planera över i högre grad än hälsa och mina nära och käras väl och ve.

Det lilla jag kan göra
är att försöka se till att jag inte är del av problemet
utan en del av lösningen.