December 2004 Archives

Innan jag doppat mig...

| | Comments (0)

... tittar jag in på tidningarna och ser bilder på återförenade familjemedlemmar.
Tårarna rinner.
Allt jag kan skriva om mitt liv känns bara som en futtighet.

Nästan att skämmas för
hinner jag tänka

innan det slår mig

att deras högsta önskan,
runt det storslagna ögonblicket av återseende,
förmodligen ändå är
att det som varit självklarheter i vardagen
skall få fortsätta vara det.

Det enda jag kan göra är att leva deras önskan.

Och Gud vet att jag längtar efter min mamma och pappa.

Jag har inte varit på långt när utsatt,
vi har inte oroat oss på allvar över att inte ses mer
och vi har hörts i alla fall ett par gånger under min afrikaresa.
Men ändå när man ser och hör om andras umbäranden,
så vill jag bara hålla dem.
Känna dem
Och vara i den stora glädje över att vi har varandra.

Nu skall mina tårar få blandas med skumbad en stund innnan jag packar klart min väska och far åt sydväst.

Termostaten paj

| | Comments (0)

Det känns som att jag sitter i en igloo och försöker undvika det värsta solgasset som bränner mot huden och ger huvudvärk.

Jag håller på att tappa upp ett bad åt mig.
Hoppas att det är det som susen gör.

Kanske är det klimatomställningen.
Det kändes väldigt overkligt märkligt att ge sig ut i vintervärlden igår.
Jag kunde inte rent kroppsligt förstå vad den stora vinterjackan var bra för eller varför det var halt eller vart att det sticksigt vita ljuset kom ifrån. Huden är liksom redo för 27 grader varmt, fötterna för barfotagång i sandaler och varje por är bortskämd med direktkonakt med luft, sol och vind.

Så det kändes som om kroppen var instängd i en sådan där SUMO-kropps-dräkt och DET var inte den ultimata förutsättningen för att prova/hitta nya schyssta underkläder inför Skåneresan. Pulvermoskroppen lämnade raskt provhytten kan jag säga. Och kanske var det lika så bra. Yllelångkalsonger har ju också sin charm.

Dags att hoppa i plurret!

Bokslut

| | Comments (0)

Idag träffade jag min väninna som jag två år i rad skrivit årsambitioner(förväntningar) tillsammans med. Vi öppnade det förslutna kuvertet från oss själva för ett år sedan.

Jag tycker att det är tung läsning.
Under två år har jag haft samma ambition och tankar kring vad jag vill ha klarat under det kommande året och ingen av åren har det hänt.

Är jag för ivrig i min tidsoptimistiska inställning eller är jag en misslyckad människa? Det är trevligare att välja det första alternativet.

Kanske 2005...

Att bry sig utan att röra ett finger

| | Comments (0)

Var i Farsta idag. Stötte ihop med en god vän. Hennes familj har 54 kronor att leva på tills barnbidraget kommer.

Medan vi pratade om hennes föräldrars ombokade thailandsresa över barnvagnen kom en engagerad iransk kvinna och tryckte upp bilder på tortyroffer i ansiktet på oss.

Hur kan jag bry mig tillräckligt?
Jag vill bara leva i lugn och harmoni, är det fult att göra det?
Är det fult då det innebär att jag måste vända bort min blick från den som behöver?

Jag vill ge den som kanske har svårast att ta emot.
Den närmaste.
Den där jag känner tydligast att det kan bli en skillnad.
Betyder det att jag ger mer för min egen skull?
Är det tillräckligt?

Vem hjälper den som bara har andra som behöver hjälp runt sig?

Kain undrade om han verkligen behövde ha reda på sin broder när han tillfrågades om den nymördade Abel. Sedan straffades han med skuldens märke. Så bibeln säger att vi behöver bry oss och det är ju ett rättesnöre för oerhört många under många generationer. Men vart går gränsen för allt bry i en tid då vi har så stor omvärld och så många medmänniskor att bry oss om?

Alla andra bara tänker på sig,
det är bara jag som tänker på mig
ligger nära till hands.

Men samtidigt tydligare än någonsin att vi hör ihop.
Det går inte att opåverkas av andras olycka.
Frågan är hur och vad jag gör i mitt påverkade tillstånd.

... och det var gott...

| | Comments (0)

Detta blev ett långt inlägg om känslor under de 23 timmar som gått sedan landningen på Arlanda.

Här nedanför molnen var allt lika vitt, men inte lika ljust.

"Tur att inte Etiopien har någon kust" pustade ett sms ut när jag meddelat min landning. (Många tror dock att det kommer att bli mer krigande i den frågan, för läget är spänt mot gränsen till Eritrea och Etiopien skulle bra gärna vilja ha lite kust)

Asien-nyheterna sänkte mig.
Men ni andra som hört dem ett tag var redan tagna.

Tanken på allt som kan hända i världen och hur viktig familjen är
gjorde det ännu märkligare för mig att sitta här,
visserligen på säker mark,
men ändå långt från mina nära och kära.

Telefonen gick varm under gårdagen.
- Hur har du haft det i Etiopien?
- Bra.
(tyst)
Jag smälter fortfarande intrycken, det var annorlunda, främmande, omtumlande och skrämmande.
Och det blir också roligare ju mer jag får dela med mig av det.
Plötsligt har jag lovat att göra en powerpoint-presentation av alla bilder. Jag hoppas jag lyckas spara ner dem från den lånade digitalkamera som jag hade med mig så att det kan bli lite klassisk helkväll med semestervisning framöver.

Men sanningen är att de flesta bilder aldrig blev tagna.
Dels för att jag inte vågade exponera mig själv med en kapitalvara och dels för att jag inte kunde exponera alla de enskilda som för mig liksom flöt ihop. Tiggaren-stereotypen, den med varken händer eller fötter som hade en låten skål som armstumpen fick plats i och där han kunde förvara sina slantar, med vanställda kroppar eller de tillsynes sovande med kravlande barn på sig. Alla dem som jag vände mitt ansikte från. Men som jag kommer att bära med mig föralltid.

Kunde det vara jag?

I Thailand har det plötsligt blivit det.
Utan pass utan identitet, VISA och mobil. I en baddräkt mitt i den värsta påminnelsen om vår dödlighet. Där. Utelämnade. Kan man plötsligt befinna sig.

Och jag läste min DN och kritiken mot att inget görs.
Och det blir ett politisk utspel.
Men det är också ett uttalande i chock.
För i ett chocktillstånd kan man inte ta in att saker är som de är.
Det är då man vill att det skall rättas till,
bli så att man känner igen sin värld,
och man vill att Gud skall fixa, UD eller Räddningstjänsten.
Någon?
Hjälp!
Mig.

Men även vi välfärdsfostrade är små på jorden.
Det finns alltid hopp.
Det finns alltid sätt att hantera det som drabbar och händer en.
Men för en del, i en del situationer
så är det (nästan?) övermäktigt.
Och det går inte att se hur den processen skall se ut.
Själv får man ta en dag i taget, en timme, ett andetag
Och tillåta sig att förlita sig på att världen går vidare
Och att jag på något obemärkt oförståeligt sätt kommer att kunna haka på.

För likaväl som det alltid finns hopp.
Så finns också alltid tvivel
känsla av hopplöshet
Det finns alltid motstånd
elände
katastrofer
smärta

Om det inte vore så påtagligt för en
Så berörande
Omtumlande
Och övermäktigt
så skulle man kunna koncentrera sig på sitt andetag
ett i taget
tills man plötsligt kan överblicka ett par andatag
Och kan se och planera för en dag framåt
Som blir till en vecka
En månad och ett år.

Det är så mycket tungt liv
som levs i dessa dagar
oro
sorg
chock
och smärta

Och strax skall vi säga
gott nytt år
till varandra

Och det enda goda vi ser
är det som lagrats som en bilring runt våra kroppar efter julhelgen

Kanske är det bättre att säga som kompisen sa till mig igår
- Fortsatt lycka till med anpassningen!

För det är inte det att vi skall förhålla oss till om vi lever i den bästa av världar eller inte. För DETTA ÄR vår värld. Det är inte om den är god eller inte i sig som vi behöver lägga energi på.

"Det är inte hur man har det, utan hur man tar det" brukar det heta. Och jag är inte dogmatisk i tron att man kan tänka sig positiv kring vilket jävla skit som helst.

Men vi kan - oftast mer än vi tror
- om vi tillåter det att ta tid.

Och man kan lära sig leva med nya förutsättningar
och man kan till och med komma att uppskatta ett liv under nya förutsättningar.

... och det är det som är gott.

Till alla de som åkte för att uppleva paradiset
Till alla de som tyckte att resan var lång nog
Till alla de som misströstar för den långa, tunga, svåra väg de ser framför sig
Jag önskar att jag, Gud och/ellerUD kunde bota allt NU
men det är inte så

och jag kan bara tänka på er
det är inte tillräckligt för era behov

Men det måste vara tillräckligt i alla fall,
för det är allt jag har.

Jag är lika liten på jorden.
Hur rik jag än är på förutsättningar så är jag likfullt liten och utelämnad till allt som egentligen är viktigast för mig.

Det vore lättare om jag trodde att pengar var viktigast
för då hade jag kunnat känna att jag hade mer makt.
inte för att jag är rik
utan för att det är något jag hade kunnat styra och planera över i högre grad än hälsa och mina nära och käras väl och ve.

Det lilla jag kan göra
är att försöka se till att jag inte är del av problemet
utan en del av lösningen.

home sweet home

| | Comments (3)

Nu har jag varit hemma i tre timmar
Datorn har varit på i två, fast jag har inte klivit in förrän nu
nyduschad - va de gott eller va det gott
nypratad med grannen, pappsen och pågavännen
och nu har jag bänkat mig som en paus mellan julkortsöppnandet och den där andra högen - den med räkningar.

Allt väl. Världen kan vara vit också.
Och tråkigt nog så var det moln så att jag missade att se Sverige från ovan. Jag hade ju tänkt att kika efter pågavännen när vi passerade hans trakter, men nu med alla moln så missade jag honom helt. Trots att han - om man får tro honom - satt hela morgonen och blinkade med en ficklampa mot skyn för att jag inte skulle missa honom, så missade jag honom.

När man sitter så där och ser molnen ovanifrån så kan jag inte låta bli att kika efter den där Dr Snuggles-kamelen, men inte heller den såg jag. På många sätt var det alltså en misslyckad flygtur, om det inte vore för det där mest betydelsefulla. Jag kom upp och ner och hem helskinnad. Som en glad överraskning kostade det bara 200kr att ta taxi från centralen. Det var jag och mina 48-kilos-resväskor värda.

Nu skall jag snart sätta på mig något annat än tofflor och shorts och ge mig ut i vår vackra vintervärld och köpa mjölk. Undrar just vad magen säger om mjölk... spänningen är oliiiidlig.

Legaly blond 3

| | Comments (2)

Yes I admit, I've seen both Legaly Blond 1 and Legaly Blond 2. But that didn't do the trick. But today I totaly understood the strong connection between beauty and awareness.

You see I went to a beaty salon and while I sat there trying to be somewhat as beautyful as an ethiopian woman (wich is impossible for a big farmerswall-ass like me) I saw news in a language I understand for the first time in 17 days. Because the beauty salon had a tv with CNN. I am sure they put the channel on especially for me and I was strangely enough thankful for being able to see all the horrible wheather disasters. it didn't take me many minutes to wonder if I really wasn't better without. Maybe the understanding of beauty mixed with intelligence just disappoint me, maybe I just prefer to glance around unknowing about all horrible and crazy things. I could easely become like the queen who asked why the peasents didn't eat cake if there was a shortage of bread.

I'll leave you here at Bole airport. But I promise I'll be connected again a.s.a.p.

Flygplatsen

| | Comments (0)

Incheckad och klar for hemfard. Och innan jag blir galen utan prickar sa overgar jag till english. The so called bongo-english which means rather than good...

After 2 weeks in a world I don't know i feel that the sense of understanding the rules is the heart of trust. And trust is the start for every relation. Among two persons as well as between citizens.

I do not belong here. I am longing for everything that I call home. And in 12 hours I'll be at Arlanda Airport. And my heart will sing; Jag vill leva jag vill do i norden

- fast med prickar forstas....

Hakuna Matata

| | Comments (2)

Hej alla.
sa har lange klarade jag mig borta fran internet.
sitter pa ett litet cybercafe vid ett hotell i addis abeba och har just druv\ckit en kaffe vid poolen och lyssnat pa go instrumental musik som tex it must have been love. Roxettes goding.

Allt ar bra och spannande. Jag torrbloggar for fullt och far skriva mer detaljer retroaktivt nar jag kommer hem. Jag har kollat pris pa ny frisyr och 200kr kommer att gora susen. Kram alla for nu.

Dags att ta taxi-buss tillbaka till fortorten. Det ar ett aventyr i sig. Min farbror sager att jag kan vara lugn darhemma. Hans svager sover hos oss med sin k-pist. DET gor mig INTE lugn. Men som sagt, detta ar kul trevligt och spannande. Jag trivs. Men jag lovar att komma hem igen!!

Addis i dagsljus - en annan ruta

| | Comments (0)

Visst har jag sett dem förrut.
De stora ögonen med en blick utan glitter och glans.
Handflatan
Den ljudlösa munrörelsen
De långa ögonfransarna
Barnet på höften.

Men nu var det inten längre tv-rutan

som skilde henne från mig.

Nu var det en vanlig bilruta.

Det är väldigt nära
och ändå är avståndet så långt mellan våra vardagar och världar

Addis i dagsljus

| | Comments (0)

Efter första turen på Addis gator i dagsljus:

* Gata i Addis är som en gågata i Sverige, fast med biltrafik.

* P-lisorna är snarare levande biljettautomater. Det har fördelarna dels att man slipper gå långt för att hitta automaten, dels att nån har koll på bilen åt den så att den får vara ifred och dessutom kan de hjälpa en fickparkera genom att vinka och stoppa annan trafik.

* "Tuta och kör" är INTE bara ett begrepp här. Tutan används istället för blinkers och istället för broms. Och även liksom som ekolod, för att sända en signal om att det just nu inte är läge att byta fil för nu kör jag här.

* "Jag vill inte se nån död människa" tjöt min faster där vi höll varandra hårt i handen under färden med svågern taxichaffören.

* Jag förstår att prästen på adventsgudstjänsten gjorde en poäng av att Jesus red just på en åsna. Det är verkligen en tydlig symbol för åsnorna är verkligen små och dessutom är det få som rider på dem, de flesta vallar dem bara och det enda de bär är packning.

Bilfärdstankar

| | Comments (0)

Det första jag såg av Addis var reklamskylten för Pepsi där Beckham log stort. Det första jag luktade var den obeskrivliga stanken då vi åkte genom slakthusområdet där slaktavfall bränns på nätterna. Om det blåste åt vårt håll eller om det var lukten som satt sig i näsborrarna vet jag inte, men jag kände doften i flera dagar.

Två tankar for genom mitt huvud under den skumpiga färden i den svarta natten.

1. Jag skulle gjort detta när jag var 18,
då hade jag inte haft vett att vara så rädd

2. Och så trösttanken som jag höll mig fast vid.
Från min nya favvo-bok: Lennarts listor där Lennart är rädd för att komma vilse, medan grannen Albert är orädd eftersom han menar att när han är någonstans så vet han att det är där han är.

Saker jag inte förstår

| | Comments (0)

Det finns saker som jag inte förstår, som att daggmasken kan bli två daggmaskar när den delas mitt itu, som karlar, pi, det krökta rummet och universums oändlighet.

Och så finns det sådant som jag VERKLIGEN inte förstår. Och dit hör systemet på Bole international airport.

Nothing to declare.
Tänkte jag.

Men de röntgade allt och ville titta på väskorna.
Vårt lilla tremannasällskap gick i klunga.
Fasterns videokamera blev anledning till 30 minuters väntan.
Och mitt handbagage slank liksom ur fokus.
Kontrollanten krävde 1200 kr för att man skulle få ta in en videokamera i landet. Övriga kameror slank som sagt utanför fokus annars hade ännu mer pengar gått åt.

Jag var chockad.
Borde man intefå sådan informationnär man nu ändå har betalat för ett TURISTVISUM (obs! ingen av de summor som anges som pris på visum överensstämmer med det jag betalade). En turist utan kamera är ju som en ... tja, det finns ju inte. Kamera ingår i konceptet liksom.

Jag passade bagaget.
Fastern fick springa mellan kassor för blanketter, växling av pengar och kontrollpersoner som tog emot pengar och stämplade kvitton.
Det var då jag förstod att den här resan kommer att förändra min värld. Allt jag någonsin lärt mig är fel. Ärlighet varar inte längst. Det är inte sant att man kan uppnå saker genom att göra sitt bästa på det där strävsamma sättet.

Det handlar om tur.
Om att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle
eller att skapa sig ett tillfälle
av det ställe man är på.
Det handlar om att vinna eller försvinna
och det är upp till var och en att överleva.

Precis som i flygplanssäkerhetsfilmen:
Hjälp inte andra med syrgasmasken förrän du fått på dig din egen.

Kanske är det därför som välgörenhet känns så bra för den som ger.
Det ger en själv identiteten av en sådan som klarat sig,
av vinnare och överlevare.

Det slog mig att människor som kommer från den här vardagen i sitt förhållande till myndigheter snarare blir MINDRE trovärdiga om de ärligt uppger sakernas tillstånd då de söker asyl i Sverige.

Mitt sätt att se på världen och sakernas tillstånd är inte självklart.
Kanske är det inte ens sant.

Tullen såg ut som skärholmens loppis ungefär. Uppackade väskor som gick igenom på olika bord och bänkar och saker som kunde slinka på vilken sida som helst om det lagliga. Och jag undrade i detta svajjiga system kring vad som egentligen var lagligt.

På flygplatsen fanns snygga uniformsrockar som skulle platsa i vilken andravärldskriget-film som helst. Och så fanns det ett släntrande gäng i overaller som såg ut som studenter som väntar på budgeten för en schysst kår-kväll.

Min bild av overallklungan ändrades när vi kom ut till parkeringen där det var just dessa overaller som hjälpte till att schasa folk så att vi skulle kunna ta oss fredade till bilen (vi blev alltså hämtade av fasterns syster och svåger). Det var också en märklig situation att vi med vårt tunga bagage åp 3 vagnar tackade nej till hjälpen.

Jag förstod inte riktigt.
Var det folk som ville ha en slant som tack för hjälpen?
Var det folk som ville sno bagaget?
Eller var det vi som betedde oss löjligt?
Jag förstod att jag inte förstod.
Jag gjorde som de andra och ställde mig blockerande i vägen för någon att nå vagnen.

Och sedan som sagt
en skön kväll på 16+, sådant där syrseljud som är i afrikanska naturfilmer, men fina asfalterade vägar, lösdrivande hundar och en vedervärdig stank från slaktområdet.

Jag är i Afrika, vad har jag gett mig in på?

Gårdagens äventyr

| | Comments (0)

1. Få in alla väskor i taxin, vi var tre personer med ca 150kg bagage
2. Åkte en slingrig väg till Arlanda
3. Möblera om i bagaget för att handbagaget var för tungt.
4. Lyfta med flygplan.
5. Filmen The Terminal
6. Filmen Spiderman 2 (obs inte mellanlandningen i Rom för då kändes flygning redan som vardagsmat)
7. Att se gatlamporna i Addis och för första gången fatta att jag verkligen faktiskt är på väg att vara i Etiopiens huvudstad i nästan tre veckor. Det hissnade
8. Vänta på mitt bagage som jag inte haft låst
9. Addis flygplats - kräver ett särskilt kapitel
10. Parkeringen utanför flygplatsen där vi fick försvara vårt bagage mot hjälpvilliga händer allt medan den 16gradiga sommarnatten vibrerade av syrsor/gräshoppor
11. Ungefär en halvtimmes bilfärd genom Addis by night. Det ser inte ut som Stockholm - eller något annat jag sett.

I'll do it my way?!

| | Comments (0)

Redan i Rom blev jag sugen på att skicka sms till pågavännen.

Det var bra att jag pratade med min bror innan jag for, hans flickvän har varit ute och rest och han hade inte så stort behov av att höras under den tiden utan tyckte att hon kunde ha sitt reseäventyr och att de ju träffades när de träffas sen. Pågavännen verkade se det likadant. Som att han kommer längta men att han är glad för min skull att jag ger mig ut på det här äventyret. Som att de liksom bara litar på att allt finns kvar. Som om de var trygga på nått sätt...

Vi har sagt att ambitionen är att inte längta så att längtan förtar lusten i våra liv och enskilda äventyr. Men 18 intressanta dagar väntar för min del. Jag funderar på hur jag skall hantera mitt behov av att bekräfta min egen upplevelse, formulera den och spegla den. Dela den. Kanske är det just detta att få en egen upplevelse det som den här resan kan lära mig.

Men å andra sidan...
Visst är delad glädje dubbel glädje!! :)

Allvarligt talat verkar detta vara något i min natur.
Något bortom intellektet.
Jag vet att detta är mitt race nu.
Ändå är det som att varje por i min kropp skriker åt mig, i mig:

Återkoppla, integrera ny erfarenhet i basorganisationen.
Och inte minst:
return to famnen
return to föräldrahemmets kärleksfulla sfär.
Det är svårt för mig att åka så långt i så okänt land bort från de viktigaste.
Kanske har de aldrig varit så viktiga.
Så tydligt älskade och betydelsefulla för mig.

Är det kvinnan i mig som har det medärft sedan årtusenden att hålla ihop familj, hem, samhälle och kultur?

Eller är jag bara ett osjälvständigt missfoster?

Jag vet hur jag skulle tolkat det för ett par år sedan.
Och jag vet hur jag tolkar och formulerar det idag.

and proud of it!

Flygplansresan

| | Comments (0)

Jag har just lyft från Rom-mellanlandningen, så jag har varit på resa i ett par timmar och lärt mig ett par saker:

1. Att bli medlem i 10 000-metersklubben lockar inte mej. Det är bra att det finns toaletter på flygplan, men det finns mer uppenbara funktioner för dessa än att ha sex. Avtändande.

2. Det är väldigt vad instängd och utelämnad man är i ett flygplan. Det hjälper dock att aktivt INTE tänka på det. Jag menar allt man hört om flygplanskapare och så plötsligt när man sitter här instängd i flygplanskroppen så är det som att alla kaparoffers chockinsikt och dödsfruktan rör vid mina innersta strängar. Det kommer att beröra mig djupare om det händer igen.

Resan till mardrömmen

| | Comments (0)

Jag har just lagt mig - sover hos min faster och farbror.
Har pratat med mamma och pappa
och det där är verkligen kärlek.

De vill ha mig närmare
Jag har aldrig kännt det så tydligt som nu.
Kanske inte varit kapabel att ta emot det
Eller mogen för det.

Jag är också lite orolig.
Imorgon åker vi
Fick veta att folk kommer att komma och knacka på
och försöka tränga in och stjäla saker.

Lite som i den återkommande mardröm jag haft sedan barnsben.
Drömmen där jag borde vetat bättre än att öpnna dörren
där jag står och sliter i dörren och försöker försvara hemmet mot de två män som vill förstöra.

Är det en bearbetning av den gamla mardrömmen jag är på väg mot?

Julhälsningar

| | Comments (1)

PICT0007.JPG


Nu drar jag mot stjärnan i fjärran.
Återkommer så snart jag kan finna ett internetcafé,
men om jag inte har möjlighet att blogga före jul
(torrblogga kommer jag förstås göra)
så önskar jag med detta inlägg en hjärtevärmande god jul
till ALLA.

Distraktion

| | Comments (0)

Nu gäller det att distrahera sig rejält.
I tre timmar, kanske 4,5, kanske mer.

Det tunga är när oron för alla saker liksom övermannar mig.
Men jag vet ju EGENTLIGEN vart jag har pass, pengar, biljetter och packning.
Bara det att...
... jag inte kommer på vad jag skall invända.
och lugnet infinner sig inte.

Hoppas det kommer redan INNAN jag sitter på planet.
Och håller i sig hela semestern.

Just nu känns det som att jag inte är skapt för att resa.
Jag finner ju äventyret i min egen navel så varför utsätta mig?

Men nånstans kommer en ilning av spänning också.

Helst ingen abort

| | Comments (0)

När jag slutade gymnasiet tyckte jag att det var läskigt.
För under gymnasietiden kände jag att jag kunde rättfärdiga inför mig själv om jag skulle behöva gå igenom en abort. Men efter det kändes det svårare. Inte för att jag var så himla redig att jag kunde klara allt då, utan för att jag kände mig förpliktigad inför mig själv att axla de vuxenansvar som skulle komma i min väg.

Ett gäng år senare, när jag var 24-25 sådär, så kom en utebliven mens i min väg. Ett par plågsamma minuter i väntan på graviditetstestsresultatet. Och under de minutrarna hann mina två vänninnors aborter segla förbi mitt sinne.

Aborter som jag förstått intellektuellt, men kanske inte känslomässigt. Jag var högst osäker på att jag skulle gjort samma val som de även om deras situation vid tillfället gjorde valet ganska givet. Själv trodde jag mig vara alltför rädd för min egen efterångest. Fram tills dessa två minuter.

Minuter då jag kände att detta är inte MITT liv. Detta händer inte mig, får inte hända mig. Det är inte rätt, inte som jag tänkt mig och det skjuter mitt liv i sank.

Man kan kanske utifrån sett säga att det var en hoper bortskämda tankar. Jag hade visserligen ingen inkomst, men det fanns en pappa, Jag hade visserligen inte landat i vad jag ville jobba med, men det finns duktiga människor som klarar att plugga och satsa TROTS att de har barn.

Kanske var det under de där två minuterna som jag förstod att man inte kan förstå någon annan förrän möjligtvis när man varit i samma situation. Att varje människa behöver få forma och formulera sin berättelse och att det under kaossituationer räcker gott med det egna hjärnmyllret även UTAN andras råd. Goda eller mindre goda, alla råd härstammar från rådgivarens egen situation och rättfärdigar dens val snarare än hjälper någon annan med sina.

Lyssnade på Godmorgon världen från i söndags. Och tydligen är detta med abort en väldigt laddad fråga för många av våra EU-kamrater.

Jag tycker att det är så konstigt.
För för mig är det så självklart.
Om man känner att man har någon rimlig möjlighet att undvika abort så gör man det.

Att kvinnor genom årtusenden genomfört eller försökt genomföra aborter med sitt eget liv och välmående som insats, tyder väl på att abort inte är en helt onaturlig utväg. Vill man motarbeta aborter bör man istället bygga ut antalet utvägar och verka för att öka allas möjligheter att få det bästa utav livet.

Oavsett om jag själv aldrig kan få barn
och inte skulle kunna acceptera att livet är orättvist.
Oavsett vad man tycker rent moraliskt
så bör det vara lagligt.

Själv är jag bara tacksam
att jag aldrig behövt hamna i en sådan valsituation.
Det räcker för mig.

Det känns väl heller inte som nån hemlighet att det är äldre gubbar som bestämmer mycket i EU. Och jag kan tänka mig att just de har lättast att tycka om hur unga kvinnor borde bete sig. Kanske för att det var länge sedan de var unga, men kanske också för att de - mig veterligen - aldrig varit i en ung kvinnas situation.

Också tacksam för att det där med "ung kvinna" över.
Det är roligare att vara så här lastgammalt 30+
Och jag väntar med spänning på vad som skall hända den dagen då livet skall börja, jag har hört att det är efter 40, eller var det 50?

Dag före resdag

| | Comments (0)

Igår tog jag min sista vaccinering.
Det känns som det enda som jag inte vaccinerat mig mot är resfeber,
och det skulle jag tänkt på tidigare för det har brutit ut för länge sen.

Igår var min granne och hämtade ut Malariamedicinen på apoteket åt mig.
Hon är en ängel.

Medicinen behöver jag inte i Addis, men om vi gör nån längre utflykt utanför stan så att man kommer ner på lägre (läs:myggrikare) höjd. Vad det låter så är det inte säkert att vi kommer iväg på nån sån utflykt. EN tanke har varit att besöka min fasters bror och stanna ett par dagar. Men där han bor är det nu 42 grader varmt. Och det låter lite väl häftigt. Vi kanske får ta det nästa gång...

Så växlade jag pengar.
En kompis var med. Och jag berättade om hur mycket kraft jag lagt på att inte förtas av ilska över att inte vara ute i mer god tid. Men hon sa bara, att växla pengar två dagar före ÄR att vara ute i god tid. Det har hänt att jag växlat på flygplatsen. Ooops! Jag är alltså värd att göra den här resan trots allt! :)

Efter att ha packat det sista nu på morgonen
(gick upp fem - att det är möjligt har med resfebern att göra),
lämnat huset
(vilket kändes märkligt nu när jag skall vara borta länge och inneboenden är kvar ett tag till)
och släpat med all packning
(som fick min promenad till t-banan att kännas längre än någonsin.
Vad har jag i den där himla väskan.
Jag tycker inte att jag har packat NÅGONTING)
sitter jag nu på jobbet och har en lång arbetsdag framför mig.

Sedan sover jag hos min faster
(min farbror är redan på plats därnere)
och imorgon bär det av.

SJ SJ gamle vän

| | Comments (0)

Visst fanns det en sång som gick så.
Men nu gäller det inte längre.

I alla fall inte om man är lågprisresenär.
Priset kan stiga 500kr på 5 minuter om man inte är snabb nog
och man MÅSTE lämna ut bankkortsnummer via telefon eller på nätet.
De där gamla hederliga bokningarna som man hämtar ut på ATG och betalar DÄR kan man bara göra på fullprisbiljetter.

Vojne vojne, nu är jag på helspänn.
Efter den hotfulla rösten per telefon:
ja bestämmer du dig inte nu så avvaktar du på egen risk.

Det märks att jag blivit bortskämd med att ha pengar på kontot
för som jag minns det var Sj-telefonisterna alltid trevliga.

Förmodligen var det på den tiden då solen alltid lös
och människor alltid log
ni vet den där tiden man bara minns
fast den aldrig fanns.

Utan pengar på kortet får man fixa andra sätt att ordna biljett...
jag har en aning om hur...

Naaj, va stort de blev!

| | Comments (0)

Vi skulle BARA flytta en garderobsvägg.

Men nu visade det sig att det inte fanns något golv under där garderobsväggen stod. Det blir till att lägga ny ekparkett i hela sovrummet!!

Pågavännen kommer inte sova hemma inatt om man säger så.
Och jag känner mig orolig för vad det kommer kosta.
- Det vill vi inte veta, skrattade pågavännen.

Men
uj vilket sovrum vi kommer få!

Utanförskap, sammanhangslös, meningslös

| | Comments (0)

Överhörde ett samtal på t-banan igår.

En pojk berättade för sin mamma om en kompis som brukade tjuvringa till polisen. Mamman var inte positiv.

Jag trodde hon skulle argumentera kring vilka konsekvenser som en sådan handling kan få. Hur det kan drabba någon annan. Riktigt illa. Men istället argumenterade hon kring att man kan bli påkommen. Att samtalen kan spåras och att polisen kan ringa upp en tillbaka. Pojken sa att om de skulle ringa upp så skulle han inte svara.

Den andra delen om varför det inte är så bra, varför det över huvud taget är dumt att göra så föll helt bort. Hur skall man lära sig det om man inte får veta det?

Om det nu inte FINNS nån anledning till att det är dumt så kanske det helt enkelt inte ÄR dumt. Och om det inte kan sägas få några konsekvenser mer än att två värdesystem inte är överens så kanske man faktiskt har rätt att gå på sin egen linje. För vem f-n är nån annan att tala om för mig vad jag skall göra och inte göra.

Om inte det jag gör får några konsekvenser så spelar det ju ingen roll.
JAG spelar ingen roll.
Och vem skall lära mig att det har betydelse att det spelar roll om det samtidigt EGENTLIGEN handlar om ifall man kan BEVISA vad jag gjort och inte. När i hela uppväxtsystemet skall jag lära mig något annat än att INTE BLI UPPTÄCKT?

Det känns lite som nån gång när man varit ute och nån sagt att man kanske skulle ta och hångla lite. Och jag tänkt att det skulle räcka att säga att det finns en pojkvän med i bilden, men det inte gör det. För "HAN BEHÖVER INTE FÅ VETA".

Som om det vore det viktiga.
Handlar inte allting om vem jag vill vara inför mig själv. Att jag ser att det får konsekvenser för närheten till den jag vill vara nära. Tänker på artiklar man läst om tjejer som haft spännande sex med främmande karlar och varför inte? Och så kan man få betalt för det också. Och så plötsligt, liksom obemärkt, så har man valt en upplevelse som man aldrig kan sudda bort. En självbild och en bild av sina medmänniskor som de känner att de inte mår bra av.

Det handlar inte om regler för reglernas skull. Det handlar inte om moral för att inte bli fördömd av andra. Allt det handlar om är att kunna leva och tillmäta sig själv ett rättmätigt värde och sammanhang. Där man ser att det jag gör BETYDER, det jag ÄR påverkar. En mening, men också en delaktighet.

Jag är väldigt fascinerad över de indianer som varje dag utför en cermoni för att solen skall gå upp. Först när jag hörde om det så tänkte jag att de inte visste så mycket om naturvetenskap. Men ju mer jag tänker på det, desto mer tänker jag att det måste vara helt fantastisk känsla att se solen gå upp efter att man själv varit delaktig i det och inte tagit det för givet. Det finns fortfarande de som utför denna cermoni och hur kan vi veta att solen inte slutar gå upp den dagen cermonin inte utförs?

Våra naturlagar innebär inte att saker alltid under alla omständigheter kommer att hända på det sätt som vi tror. Vetenskapen säger oss BARA att det SANNOLIKA är att det händer samma sak igen som det gjort de andra 100 000 gångerna vi prövat det. Ingenting är säkert för alltid.


Ingenting
är säkert för alltid.
Vi måste skapa en säkerhet tillsammans.

Det är viktigt vad vi gör med vår tid.
Det betyder något.
Och är värdefullt.

Även sådant som inte syns
finns

Stress och dinosaruier

| | Comments (0)

När vi är stressade är det reptilhjärnan som agerar.
Vi lever i en tid där den potential vi har som människor förbises
och vi pressas in just i reptilhjärnebeteenden.

En dag kanske vi alla av evolutionens gång förvandlats till ödlor
dinosaurier
och då kanske vi kan få egen praktisk kunskap om varför de dör ut.

Och då kanske
bara kanske
vi inser
att det fanns annat som varit roligare att känna, veta och uppleva

Gudruns dimhöljda nya fröjder

| | Comments (0)

Det är verkligen som en skilsmässa.
Gudrun har egentligen hållt på med nån annan länge,
och man tillät det i tron att det skulle göra att hon ändå stannade kvar.

Nu gör hon inte det
och vill inte säga att hon träffat en annan
och vad hon ser för ljusare framtider i andra famnar,
för att vara schysst,
det är väl så det brukar vara när man gör slut och har träffat en annan.

Även om ärlighet egentligen är det schysstaste,
även om det känns som att sparka på en som redan ligger
för den som berättar.

Hon är mentalt förberedd
har varit på väg länge.
Den som är kvar är i chock.
Arg, sorgsen och oförstående.

Tänker hon inte längre på mig,
verkar partiet tänka,
vi som älskade varandra så mycket.

Hata allt eller simma lugnt

| | Comments (0)

Kunde inte med att gå tidigare från jobbet.
Tänkte att jag skulle hinna en apoteksrunda och en spruta innan simningen ändå, det finns två ställen där jag haft tur med korta kötider som jag tänkte mig in på. Men nu var kötiderna längre och jag hann inte. Lite surt i bakhuvudet finns den där självnedtryckande tanken att jag är VÄRDELÖS för att jag inte är ute i godare tid (konstig böjning by the way).

På badet var jag kanske en minut före avtalad tid.
Trumpen över att jag inte fått bockat av NÅGOT på min lilla checklista idag.
Och så var mitt simsällskap sen.
Hela 5 minuter.
Det är inte så att det aaaaaaaaaaaldrig hänt mig.
Och det ÄR inte så att det ÄR hela världen.
Men nu när jag avbrutit två köer i brist på tid så kändes det JÄTTEHEMSKT.
Jaha, men om hon är sen då kunde jag också minsann...
i ett helt fantastiskt tonläge i huvudet.

Tagga ner
Tagga ner
försökte min inre meditativa röst intala mig.

Så kom hon
Och min stressnivå hade fått in mig på ett uppjagat surspår.
Och det hade absolut INGENTING med henne att göra
så GRATTIS GRATTIS till att komma i min väg när jag är stressad!

Om du inte känner att du hinner så kan vi strunta i simningen
sa hon,
men då hände plötsligt något, kanske för första gången i mitt liv:
jag visste mitt eget bästa...

Och mycket riktigt
stressnivåerna flöt bort i bassängen.
Det var oerhört skönt.

Dessutom så här sista simtillfället före jul så slog vi på stort
(så där som att ha skeppsbrott vid terminsavslutningen av skolgympan)
och simmade och småpratade samtidigt.

Kom fram till att min etiopiska höghöjdsträning
kanske inte blir så mycket träning utan mer höghöjdshantering
och att den OS-uppladdning det blir,
handlar om grenen: sällskapssimning.

Kanske kan jag lyckas återföra amatörreglerna i OS också,
sedan professionaliseringen har det ju ändå helt spårat ut.

Vi får se vad jag får med mig hem efter den oändligt välbehövliga semestern.

Citerar svensk bokhandel med baktanke

| | Comments (0)

Jobbarkompisen kom just in och citerade glatt ur senaste numret av Svensk Bokhandel. Johan Rabeus talar in en kasettbok och säger att de onda karaktärerna oftast blir göteborgare i hans tappning.

I guess he just can't help himself!!

Och jobbarkompisens förtjusning lös lååååång väg.

Det får inte plats

| | Comments (0)

Mötte grannens mamma utanför porten när jag kom hem idag.
Hon kramade om mig,
för det var länge sedan.

Sedan utbrast hon:
Vilken tur du haft! Med karlar menar jag.
Jag såg honom sist. En riktig kramare, va?

- Ja, han är inte dum han!

Och så fint det är därnere. Vi har ju varit där och varje gång man åker förbi så tänker man att här skulle man hyra hus en vecka eller två!

- Ja det är fint.

Det syns på dig också.

- Och känns!

Ja, det tror jag det, skall du ner till Skåne över jul nu då?

- Nej inte till jul, men till nyår.
Sa jag och så bidde det lite prat om resan innan vi skildes åt.

Jag har verkligen bestämt mig
för att jag INTE skall längta sönder den här resan,
men samtidigt är jag så kär
så att det inte får plats i kroppen
så det är klart att på en del sätt så är det kanske bortkastat att ge mig en Afrikaresa när jag hade kunnat ligga under en filt i Skåne och uppleva äventyr...

Men samtidigt
som jag sa till brodern precis
så är det en resa som oavsett om den blir något i hästväg förfärande
ändå kommer vara något att relatera till på olika sätt senare.

Det som jag funderar på nu är
hur det kommer att kännas att alla genast ser på en
att man inte "hör hemma".
Att man inte kommer att kunna visa sin hudfärg
utan att betraktarens ögon fylls av bilder av vad en utlänning ÄR.

Jag tror att det där kommer att vara nyttigt,
men inte desto mindre blir det gott att komma hem
och få vara Linda igen.
Någons egen Linda.

Pepparkakor är lite knarkiga

| | Comments (1)

Jag satte mig tillrätta i soffan
med en stor hög pepparkakor och en massa mjölk.
Och tänkte:
Åh vad mysigt!

Strax efter
låg jag med uppdragna knän och mådde illa
och kände mig gravidmagad.
Det bidde inte alls julemysigt utan bara äckligt.

Mitt i äcklet ringde min ömme broder,
som lugnt konstaterade att
"pepparkakor är lite knarkiga,
det kan vara svårt att sluta äta när man börjat"

En minut MÅSTE inte vara den sista...

| | Comments (0)

Det visade sig idag att Forex även fixar resecheckar.
Hurra, jag var rädd att behöva göra mig ett bankärende.

Jag kom också på idag att det inte finns någon som helst anledning till att inte ha tagit tag i de här bitarna tidigare, det är ju inte så att inte dollarsarna går att använda om de inte är nyväxlade. Ponera att jag skulle ha växlar en 500kr/månad sen i somras. Sicken grej va? Då hade man nästan kunnat tro att jag var vuxen nog att göra en sån här resa...

I morgon bitti=sista sprutan.
Det hade jag också kunnat göra i somras...
Men jag är rätt go ändå,
mänsklig på nått sätt.

Inför resan

| | Comments (0)

Jag hade hela tiden tänkt att ha lite kontanter, men också ha visakortet.
Där kommer också lönen in under resans gång och ger lite påfyllning i kassan så att jag inte behöver ta ställning till nån budget. Tänkte jag.

Nej, ta inte VISA, sa min faster. Det är osäkert med kortnummer osv. Vi har kontanter och resecheckar. Oj, resecheckar som jag inte haft sedan språkresan 1988. Nu får jag tänka om, tänka till och ta mig extra tid för att fixa.

Jag har en spruta kvar. Inse att jag har vaccinerat mig för ca 3000:- det var vad jag trodde att hela resan skulle kosta... haha kanske inte riktigt, men ungefär faktiskt. Det var läääänge sedan jag reste. och detta är min första tur utanför Europa.

Y3, skall man inte ha det med sig så att man kan skölja upp sina underkläder med jämna mellanrum. Frågade fastern igen. Nej tvättmedel finns där och det är klart att vi kommer tvätta medan vi är borta. Vi kommer ju ha - vad är det det heter i Sverige - hembiträde.

Oj, här blir det mycket mycket nytt.

Jag har stressats lite av tanken att vara lite låst i ett hus ihop med en familj som jag aldrig tidigare umgåtts dygnet runt med, och undrat över träningsmöjligheter o.dy. Nu har jag fått veta att jag troligen kommer att sova i tre dygn när jag kommer fram för detta med höghöjdsträning kräver sina tribut. Addis ligger 2000 meter upp så om jag bara var kvar en månad längre än jag planerat så skulle jag väl ha värsta OS-uppladdningen i kroppen, förutsatt att jag gör något annat än äter Injira. Jag misstänker att jag kommer äta mycket av den varan för det är något jag verkligen lääängtar efter. Hoppas den autentiska versionen är lika go som den försvenskade som min faster gör.

Min bästa tid är nu

| | Comments (0)

Det är sällan som jag riktigt lyckas stanna upp och bara vara där jag är.
Men i helgen har jag gjort det.
Hos mina föräldrar i mitt föräldrahem.
I pågavännens armar.

Föräldrarnas oro kring min resa
Pågavännens visualisering av vår framtid
och så jag.
Precis just där jag vill vara,
trygg
älskad
och på väg in i ett äventyr.

Och allt
precis allt
var gott.

Åka tåg

| | Comments (0)

Ibland hamnar jag så att jag får åka baklänges.
Då tänker jag att det är så typiskt mig.

Blickar nästan alltid bakåt
och har ryggen vänd mot framtiden.

Trots att det inte finns något skönare än att kisa mot solens värme och känna vinden smeka luggen bakåt och fladdra förstrött innan den lämnar mina nackhår.

Tjockismiss

| | Comments (0)

Jag vet inte hur normalviktiga personer tänker, men jag misstänker att de aldrig hamnar i sådana här dumheter:

Förra året skulle jag köpa vinterjacka.
Köpte en som satt bra,
kunde köpt en storlek större också,
men jag ville gärna kunna ha den i flera år,
och till nästa år har jag ju gått ner mer i vikt så då blir den där större som ett tält.

Iår
har jag inte gått ner
tvärtom.
Och jackan sitter som ett ålaskinn och jag ser ut som om jag är på ömsa.

Gode Gud, låt det bli en mild vinter!
Sådär så att jag kan ha den lite uppknäppt utan att frysa,
eller ännu hellre,
klara mig med bara dubbla fleecetröjor.

Att vara med i nåns liv

| | Comments (0)

Att jag har omtalats under ett utvecklingssamtal 60 mil bort känns märkligt och rätt häftigt. Tänk att lilla lilla jag kan få sådana ringar på vattnet.

Pågavännens chef tyckte att det var såå roligt att han träffat typ mej
och hoppades att jag snart skulle flytta ner och att vi kanske kunde träffas och grilla nån gång i sommar. Egentligen var han väl mest ute efter att smörja en mer privat kontakt för att få lov att ta med sin respektive och bli inbjuden att provbada i pågavännens utomhustunna för vinterbruk, men ändå. Jag var ju ändå med där på ett hörn.

Ibland känns det skumt att vara häruppe och märka att jag på en helt annan plats har en funktion, en famn och en framtid som bara väntar på att få hända.

Kulinspiration

| | Comments (1)

Inför nästa år kan man inspireras här.
Men så här såg årets första stapplande steg i pumleskapande ut:

Pumla är ett ord för julgranskulor som min Bodenhärstammande vänninna lärt mig och den där pumlan med min glada nuna på skall få vara mina föräldrars Linda-surrugat i jul. Tjusigt värre!!?

Vad rätt du tänkt...

| | Comments (0)

... men fel det blev.

Om inte den nya tunneln riktigt bidde så bra som man trott, vad bidde det då?
Den funkade ju bra som gångtunnel...

Ingen bandybangare

| | Comments (1)

Jag var mycket mycket nära att bli bandybangare igår.

Men jag klarade mig med en hårsmån!
Och kan numera säga mig vara en som regelbundet går på bandy eftersom jag faktiskt gjorde det för nästan exakt 10 år sedan också, går jag någon mer gång inom de närmaste fem åren så har jag ökat min bandygångarfrekvens avsevärt och det tror jag att jag kommer att göra.

Det var kallt.
Men det är en häftig sport, lite quiddish för mugglare liksom, kvast som man inte kan flyga på, boll som man måste koncentrerat följa med blicken för att kunna uppfatta. Snabbt och rått och så var det vitgröna mot slytherin-svarta.

Det tuffaste var hörnorna.
De går ut på att ena laget knör in sig i sin målbur och de andra (oftast de svarta) står i rad i full beredskap att drämma till. Snyggt uppställda och så att de kan finta vem som egentligen skjuter. Fick lite Legolas-pilbåge-vibbar då klubborna rörde sig i en stiliserad båge i luften. Samtidigt skall alla små vitgröna fågelungarna flyga ut ur boet så fort de kan. Det är effektfullt på alla sätt. Lite som att släppa ut 10 000 vita duvor för freden. Fast mer macho.

Och så var det hejaramsor förstås. Det bästa var nog när det började kännas rejält kyligt i mitten på andra halvlek (och det blev ju inte bättre av att spelet höll sig borta från Sandvikens planhalva där jag stod) och någon drog igång "B-L-O-S-S-A, B-L-O-S-S-A", det värmde.

Jag tror jag sett för mycket HIPPHIPP.
För roligast var det nog annars att komma på egna ramsor...

Som när folk i Bajjenklacken svor till
(de hade anledning)
så ville vi skandera
"Vårda språket!! *klapp klapp klapp klapp klapp* Vårda språket!!"

I morses läste jag om bandyn i tidningen, tänkte att nån kanske kunde förklara vad det egentligen var jag sett. Men artiklarna bestod mest om vem som var med i landslaget och inte och vad de sagt i intervjuer och vem som gjort mål. Jag misstänker att sportjournalisterna inte heller hade en aning om vad som hände på plan utan liksom jag bara njöt av det lite 50-talsaktiga i utropandet av vem som sponsrat bollen och att matchpris utdelades av Axa. Jag stannade inte för att se om de verkligen fick en årsanvändning av havregryn.

Avhandling om Morgan Pålsson?

| | Comments (0)

Pucko

| | Comments (0)

Lyssnar på P1, vetandets värld om IT.
De intervjuar en tjej som spelar dataspel över nätet.
Och har attityden "ojojoj en tjej som spelar pangpang-spel"
Och avslutar reportaget med,
"Det skulle vara kul att se om hon om trettio år spelar dataspel eller stickar när hon träffar sina klanmedlemmar"

Tja, gubbe lille, vad tror du? och varför spelar det någon roll? och varför stickning? hon kanske bygger flygplansmodeller, är aktiv i en skytteförening eller än värre står utan någon som helst hobby eftersom jobb och familj har gröpt ur all tid för ett eget intresse.

Och det är säkert fler än den här journalisten som tycker att det är märkligt, men ändå tycker jag att det är en rikstäckande journalists uppgift att vara mer kritisk till sin egen föreställningsvärld och inte så kategoriskt placera in folk i färdiga fack. DET är väl saklighet och opartiskhet om något? Detta att inte ställa andra frågor till en tjej än vad man skulle gjort till en kille.