Torrblogg från söndagens tågresa

Många saker i huvudet.
Man märker det när man skall försöka förstå
och reda ut.

En långhelg hos sommarsambon tillika pågavän och framtid
ÄR omtumlande.

Det är kontraster som hela tiden möts.
Från vardagens intryck av 1000-tals människor på t-bana i rusningstid och valet att hantera det med skärmsläckt blick blir än tydligare när den vanan möter pågavännens nyfiket sträckta hals och blick då plötsligt en klunga på mer än 10 personer samlats på en plats inom synhåll från köksbordet, "vad ei nu ditta?"

Men förutom miljöombytet som i sig nästan är omöjligt att tänka bort. Så är jag full av invärtes slitningar. Vad bär framtiden i sitt sköte?

Min läggning ger mig ingen ro.
Jag strävar efter det ultimata
och måste därför tvivla på allt.

Det finns mycket här i livet som är gudomligt,
oftast skymtas det i det uppenbara och enkla,
genuina och nära.

Men jag är nästan besatt av att finna ett paradis på jorden,
en ultimat tillvaro. Om jag nu kan välja mitt öde, välja mitt liv så som individualismens tidevarv plöjt ner sitt frö i mig att tro, så måste väl det i kombination med "att göra sitt bästa"-arvet leda till att jag väljer det bästa som finns. Och så blir mitt liv en transportsträcka, en paradisgata att hålla fart och fokus på. För att nå vägs ände?

Tänk om jag kunde nöja mig med att livet är stort nog i sig själv.
Att jag kan hanka mig fram mellan mina nu
istället för att söka de stora gesterna...

Det enda jag säkert vet är att jag KOMMER nå vägs ände.
Väl DÄR kommer jag sakna alla NU.

Att leva är någonting jag egentligen är bra på
om jag bara släppte en del barlast och var fokuserad
så skulle jag få vind i seglen i alla fjuttigheter som livets storhet faktiskt består av.

Det ultimata livet
och vara den ultimata Linda
det är en plikt och skyldighet
för mig
och en usel kombination med ett samhälle som lider av val-besatthet.
Det är ingen slump att tidningarna säljer på sina "så gör du - hela listan"-löp.

Att skylla det man inte förverkligar på andra, är ingen lösning,
men heller inte att tycka att allt står och faller med en själv.

Det där "come what may" (ja jag såg Moulin Rouge i helgen) är maktlöst, men inte uppgivet. Det är rakryggat och tryggt mitt i all den avgrundsdjupa ovissheten.

Jag önskar att jag kunde förhålla mig så till min framtid.
Kanske är det det jag är här för att lära mig.
Än en gång har jag fallit för en man som kan det,
som jag tycker att jag har att lära av
och faller i hans armar, flämtande med dåndimps-rösten "smitta mig"

Innan jag åkte i torsdags kändes det som att något var fel.
Som att jag kanske borde strunta i allt det här.
Dra mig ur alla band och framtidsplaner i Skåne.

Och jag kunde inte för mitt liv förstå
vad de där tankarna handlade om
och än mindre formulera dem.
Nu känner jag mig lugnare.

Det har hänt mycket de senaste veckorna/månaderna.
Mest kanske det att lösa drömmar blivit fasta planer.

En annan människa tänker lägga sin begränsade fritid på att göra plats för mig och mina saker. Han skall bygga och rensa. Mycket hade han tänkt att göra ändå, men nu släpper han in mig. Vi har viljor båda två, men han omformar sin egendom till min smak. Och är inne på att ordna så att sovrummet blir ett tvåpersoners, även om han kommer att få sova där ensam större delen av tiden det närmaste halvåret. Han lägger insatser i detta som bygger på mig, tänk om jag inte kan fylla upp det rum han skapar mig, tänk om det blir för trångt. Jag blir så rädd att såra...

Det finns en man som fyller 40 om ett par månader och som önskar sig mig. Och jag fick en fundering om att köpa ringar. Och kanske är det den tanken som riktigt fick hälarna att pressas mot ballarna (skinkorna på skånska) i en reflexmässig sprint för livet.

Hur i hela fridens namn kan jag ens tänka tanken?
Tanken att gå vidare så till den milda grad att jag tänker mig löften så heliga att jag aldrig mer är så ren att jag är värd att ta dem i min mun. Jag har förhävt mig och jag stirrar på mig själv med en så förintande blick att den skär sönder hela det rum där hjärtat har sin plats. Hjärtat har blivit hemlöst och jag ragglar irrande genom mörka regnvåta bakgator och undrar varför jag inte kan se den aveny av ljus som pågavännen skapat åt mig, som vi skapat tillsammans. Tårarna strömmar på insidan och jag har förstenats av rädsla skräck oförmåga att välja mig nått gott och förintande minnen.

Jag är på en gata långt från förälskelsens skimrande kvarter, men inte tillräckligt långt för att jag inte skall ana de fyrverkerier och den ljuva musik som jag inte ger mig tillgång till.

Det var med allt det i mitt oformulerade invärtes bagage som jag for i torsdags.

Efter en helg av möblering och knäskurning bakom aldrig flyttade möbler där ett gemensamt hem började skapas. Och möte med pågasystern som rensat i sonens rum, men sparar lego i hopp om kusiner till sina barn. Och middag hos grannar som räknat ut att den stora 40-årsfesten skulle kunna kombineras med bröllop och ställer sitt hopp att fylla på byn med jämnåriga kamrater till deras barn till oss. Sedan kommer det ju dröja eftersom nästa generationsproducenter är tonåringar idag. *do you feel the pressure, yet?*

Och jag vill tillåta mig att behålla min frihet att tvivla. Att hålla en dörr öppen för vindar att svepa genom, men här finns en famn som är ett himlavalv av innerlighet och omtanke.

Jag letar inte efter nödutgångar när jag är i den.
Jag blundar och ser stjärnor lysa över mitt nu.
De ler uppmuntrande och tillåter mig att önska så till den milda grad att det försiktigt ödmjuka önskandet övergår till mer handfasta begär.

När pågavännen trycker mig mjukt mot sin trygga bringa och säger att vi kommer att få ett underbart liv tillsammans, så känner jag en befrielse över att någon pekar med hela handen i den här frågan. Men också ett argt lilla My-trots som tänker "Lätt för dig att säga, du sätter vare sig ditt boende, dina jobbmöjligheter eller vänskaper som insats"

Det känns emellanåt skönt att tänka att nu har jag gett mig in i detta så långt att det intefinns nån återvändo. Det vore pinsamt gentemot ALLA om jag inte lyckas fullfölja och få det att hålla.

Men nog vore det en ÄNNU skönare känsla om jag hade harmonin och kraften att tänka:
Jag KAN, jag VILL, jag VÅGAR!
Men det skulle som sagt kräva av mig att jag var en positiv person,
med en hel del positiv energi över för annat än det grundläggande
"gå-upp-ur-sängen-på-morgonen"-projektet. Och just nu har jag inte det.

Och jag undrar hur ond jag är på en skala
för visst är en människa som säger
"ligg du kvar och somna om lite, så fixar jag frukost" värd betydligt bättre än att kallas projekt och ligga som en punkt på min "att-göra"-lista:

Att göra
- Vara vid gott mod
- Må bra
- Bli klar med utbildningen
- Vara kvittrande förälskad
- Träffa alla vänner, bejaka dem och visa dem närvaro och kärlek så att de vet att de betyder oändligt, trots att jag kommer att flytta ifrån dem.
- Rensa hemmet inför flytten
- Tänka ut hur nya hemmet skall se ut
- Sköta nuvarande hem så att jag trivs
- Vara här och nu
- Söka jobb 60 mil bort
- Skapa ett nytt kontaktnät 60 mil bort
- Vara på topp på jobbet

Jag vet inte hur jag skall prioritera.
Det enda jag vet är att jag är otillräcklig.

Det ger mig skuld och ångest att vara otillräcklig när jag delar livet med någon annan. För jag behöver en annan då utan att kunna ge särskilt mycket.

Och jag drar in den personen i ett konstigt relationshjul. Jag mår kasst av min otillräcklighet, han peppar för att han älskar och vill mig gott och jag mår ännu sämre för att jag inte kan vara lika öm tillbaka och vill återgälda det jag får så till den milda grad att jag använder ord som att dyrka den andre osv osv tills ett konstigt och skevt förhållande skapats av det som från början bara var en yttring av vad jag vill och drömmer om, men är rädd att jag inte förmår...

Låt mig inte göra det igen.
Kan inte rädslan bo nån annanstans än i mig?
Måste det vara så skuldbelagt för mig att ta emot.
Missunnar jag andra glädjen att ge?
Är det avavundsjuka?

Jag vill också kunna ge mer.

Hörde en nykter alkoholist (p1 hade tema om kvinnliga alkoholmissbrukare för nån vecka sedan) som berättade att när hon var på ett behandlingshem så var det en som sagt till henne gång efter annan att hon dög som hon var. Hon tyckte att det kändes löjligt att få det påtalat gång efter annan, men sedan efter ett par år så landade det äntligen som en aha-upplevelse. Hon behöver inte vara mer, bättre, vackrare. Det räckte att hon bara var och det var en befrielse som gjorde att en hel del av den ångest som hon drack bort tidigare kunde flyga sin kos på riktigt.

Jag har ofta känt mig som en missbrukarsjäl trots att jag inte hållt på särskilt mycket med droger, men kanske är det just den där känslan som är min nyckel att kunna hantera.

Jag kan faktiskt vara tillräckligt bra emellanåt också,
men ofta så ser jag mig som mindre eller mer.
Söker och saknar en lugn distans till det som är jag i förhållande till andra.