Stressades igår
Jag har en god vän vars liv tagit en del liknande vändningar som mitt och enligt samma tidtabeller när det gäller förhållanden. Vi gifte oss samma år, skilde oss samma år av samma anledning och inledde en ny relation samma år.
När det gäller barn har vi avvikit. Jag blev inte med barn men hon blev det. Jag höll hennes underbara i famnen strax efter beskedet om att jag själv kanske aldrig kan bli mamma.
Igår fick jag veta att hon väntar barn igen. Och det stressar mig känner jag. Som om jag åter igen gör det där telefonsamtalet som jag gjorde för nästan exakt 3 år sedan nu, hem till maken (efter att ha fått veta att 3 av mina vänner i Göteborg väntade barn) och sa "Alla andra väntar barn". Barnsligare än så kan man väl inte låta, ett säkert tecken på att man inte är vuxen nog att bilda familj? Men är det inte så att alla känslor man hade som barn var embryon till det man har tillgång till idag. Man är inte bättre eller ädlare i sina känslor nu och det KÄNNS när man uppfattar det som att alla andra gör något UTOM en själv.
Grejen som jag insåg när jag pratade med den nu hemresta pågavännen igårkväll var att min agenda ser ut på ett annat sätt än "alla" andras. I mitt liv är inte barn för närvarande inte grejen. Han är cool den mannen. Han har alltid kört sitt eget race låter det som, medan jag mer sjungt än gått "my way".
Är det det där att jag alltid ägnat kraft åt att se och förstå. Att det inneburit att jag försökt spegla mig i andra för att se mig själv. Och att det just därför blivit så skrämmande att se det som skiljer ut mig och är olikt andra. Där andra kunnat konstatera sin nisch, har jag bara förfärats över avvikelsen och förnekat allt som gör mig unik, individuell. Om jag är annorlunda är jag FEL. Och det där är ju mycket märkligt för när det gäller andra människor så tycker jag att det är kul med (och beundrar) dem som hittar sina grejer att investera sin själ i. Att investera sitt jag i anpassning borde väl ändå kunna räknas till det mest meningslösa som finns. Alla vet att man inte kan vara medel, ingen kan föda 1,6 barn och dricka 2,2 öl/vecka. Medel finns inte. Så om hela min kraft läggs åt att anstränga mig att bli något som inte finns sedan tidigare så skulle det väl vara bättre att helt enkelt bara leva ut i att vara mig själv...?
