Standardisera verkligheten
Verkligheten kanske inte finns. Men vi har alla en uppsättningar uppfattningar om den. Våra referensrammar och våra språkliga föreställningar gör att vi kan mötas, förstå och missförstå.
Idag var det i nån i nån tidning som (apropå barn som dödar barn och Sollentunarättegången) sa att vår föreställning om att barn är goda är felaktig. Barn är produkter av de föreställningar vi ger dem.
När man ser ett litet spädbarn kan man inse det, det totalt beroende av sin omvärld och har allt att lära. Så länge det är så olika vad vi får med oss i våra kappsäckar är det kanske nästan omöjligt att finna gemenskaper, så som vi försökte med vårt folkhemsbygge i Sverige. Gemenskaperna är så stora idag att det är omöjligt att undvika subkulturer.
Som de där unga männen som filmade sin misshandel på Norrmalmstorg och räknade poäng för att de såg det som en sport att halvt om halvt eller helt slå ihjäl folk. "Varför? och varför filmar man när man gör sig skyldig till brott?" undrade pågavännen framför tv'n i helgen. Och det svar jag tror på är att det i deras värld och deras krets råder en helt annan syn på saken än vad det gör för oss som sitter en fredagkväll i tv-soffan och myser i att bara vara. Deras sätt att se på vad de gör bedöms enligt en annan skala. De är inte rädda, de är tuffa, typ.
Sjuka i huvudet? ja det är klart att jag tycker att de är fel ute, världen skulle se ÄNNU eländigare ut om alla skrev under på deras värderingssystem.
Och så alla rättegångar med folk som är sjuka i huvudet på nått sätt och skall det bli vård eller straff, fängelse, omsorg. Och jag undrar om inte all den där förståelsen är förödande.
Det är naturligt att söka förstå vad som händer, antar jag, men förståelsens väv är en väv för pedagoger, teologer och psykologer.
In the end of the day...
är det trots allt så att man måste ha en standardiserad verklighet för att ett samhälle skall fungera. Så även om man inte tror det själv riktigt så får man inse att den GÄNGSE uppfattningen dvs den man kommer att bedömmas utifrån, är att man när man stöter kniven i någon är medveten om att det är nått som kan vara oerhört svårt att överleva. Att ett hopp på någons huvud oavsett andra bedömningsgrenar i hopp i det här fallet inte är bedömningsbart i form av stilpoäng utan bara i straffskalor.
Sen finns det alltid en historia, som kan vara tragisk och ge förståelse, men den måste vara en utvikning. Man kan inte anpassa ett samhälle efter att en del man möter på gatan tror att man är ett mördande troll och att man därför bör slås ner med järnrör. Det blir absurt att ha förståelse för det, annat än i teorin. Det blir en medkänsla som straffar sig och jag vet inte om det är värt det.
Sedan om man nu drar detta med att standardisera verkligheten till sin spets, så är frågan VEMS verklighetsuppfattning som skall vara normerande...
Jag röstar på MIN. Med argumentet att den känns både självklar och naturlig för mig och därför högst troligen skulle kännas på samma sätt för andra. De argumenten är de samma för alla naturligtvis, men ändå...
