Sorg i min borg
Rödgråtna ögon möter mig när jag öppnar dörren efter arbetsdagen.
Jag kan inte trösta dem eller locka fram något glitter.
Jag känner dem inte.
Vi hade accepterat inneboendeskapet som den relationens hållpunkt.
Och nu behövs en vän.
Och den vännen är egentligen inte jag.
Jag ser henne,
men jag ser också mig själv.
De tårarna efter allra allra första pojkvännen som jag egentligen inte hade nån relation med mer än till namnet, men som det ändå skar i kroppen att förlora.
De tårarna efter den första riktiga pojkvännen som jag varit ihop med hela gymnasiet och smält samman med så att jag inte riktigt visste vem jag var när det tog slut.
Tårarna och ilskana frustrationen efter den gången när det var JAG som blev utsatt för "ett uppehåll", måste vara det kassaste sättet att göra slut på eftersom det bara är den som tar initiativet som kan använda uppehållet, den andre (så som min inneboende) hamnar bara i en kastande känsla mellan hopp och förtvivlan.
Och så förstås det mest påtagliga minnet, det senaste hjärtekrossandet. Kanske är det alltid det senaste man minns mest. Men sedan är det också som Ingvar Kamrad sa i tv-dokumentären igår; en skilsmässa är bland det värsta man kan gå igenom som människa.
Det som från början (en vecka sedan) mest var en kontrast till min egen återvunna glädje, blev med gårdagens trötthet mer av en känsla att inte kunna värja sig. Det är som om kroppen speglar sina minnen i min inneboendes känslor. Allt det jag känner igen från förr, känner jag igen när jag minns det. Går in i minnet och möter det.
Så många gånger som jag återberättat saker och därmed bearbetat. Men ändå står den där nu framför mig. En avskalad förtvivlan från den som tycker sig ha förlorat allt.
Jag tänker att jag skall ha distans om det händer mig igen.
För om man lyckas att för en kort stund se sig själv utifrån så är aldrig allt förlorat. Men jag tror att jag kommer angripas av det minst lika hårt igen. För man har inte den distansen och det var OK att folk utifrån talade om det för mig en miljon gånger för det var som att jag behövde höra det men inte klarade att spara på det i huvudet så att det kunde bli MIN EGEN känsla.
Någonstans är det ändå så att det man satsat på vill man vinna. Och att se sin tänkta framtid försvinna ÄR hela världen. I alla fall just där och då. Resten tar tid, att bygga nya framtidsvisioner och finna vad man själv är och det positiva i ensamheten.
Nästa gång jag förlorar min kärlek
så skall jag ge upp tanken på att få en egen familj.
Hårt men sant. Det hoppet för att gå vidare kommer inte att kunna bära mig en gång till. Jag kommer att behöva andra bilder av framtid än tvåsamhetens, och familjebildandets.
Jag hoppas att det inte blir någon nästa gång.
Det jag har nu är för bra för att jag ens skall besudla det med tanken.
