Relativa färger, jag och nu

Den här helgen har ägnats åt lite förnyelse.

Det började egentligen redan när pågavännen var här för en vecka sedan och vi provmålade ett par snuttar i hallen för att bestämma färg för vårt sovrum i huset i Skåne. Han hoppas få det klart tills jag kommer ner i nyår och det har varit mycket mycket prat om färger för att göra hans till vårt.

Den här helgen har jag fortsatt att måla min hall, våra provburkar tog tyvärr slut lite för tidigt och jag har fått finna lite lösningar för detta. Men det som varit märkligast i det här måleriet är att färger ser helt olika ut beroende på vad man omger dem med.

Tidigare hade jag en ceris hall som jag målade inför en åttiotals-fest härom året och som blivit kvar. Jag hade en vägg i en lila som var nästan grå.

Nu har vi målat med ljust gröna nyanser. Först SKREK det mintgrönt och det lila blev SKRIK-lila, men när det blivit mer och mer grönt så har det lugnat ner sig betydligt. Och det var inte högsta prioritet att måla, men jag kände att jag ville få det helt lugnt i hallen, och nu är jag nästan där.

Det sägs ju att det är på samma sätt med människor, att våra jag liksom uppstår och skapas i mötet med andra. Ihop med en del blir vi skrikiga och odrägliga, med andra lugna harmoniska och tycker om oss själva. Så vilka skall man söka sig till. Blir slutsatsen att man bara skall umgås med likasinnade?

Jag tror inte det för då slår man ut kreativiteten i sin färg i sitt jag.

Nu skall jag röja upp efter mig
på detta som är min sista lediga oplanerade dag innan jag åker till Etiopien den 10 december. Tiden har gått fort.

Idag kommer också min inneboende hem efter en trösthelg hos föräldrarna efter att det tagit slut med pojkvännen. Jag ville att det skulle vara lite nytt och fint för henne också. Det är på något sätt det enda jag kan bemöta henne med på ett schysst sätt. Jag känner att jag biter mig i tungan kring allt jag vet att man inte behöver höra när det tar slut och också kring det där besserwissriga anlaget att genast se tårar man fällde själv i den åldern och svårigheten att se att det faktiskt var HELA VÄRLDEN då, även om det i efterhand har passerat ett par sådana där faser (två mellan jag var 22-28, 2 innan dess och så skilsmässan) och just nu när allt detta känns så totalt främmande och så totalt självklart att man skapar sig en ny mening med tiden och att det blir bättre och bättre dag för dag! :)

När jag tänker på det
så är jag faktiskt riktigt riktigt lycklig.
Det är bara en nypa hälsa som saknas,
men det kommer.
Det är bättre än det har varit.

Min plan är att lita på framtiden
att inte kika i kalendern för att konstruera hur den ser ut
att inte kika i kalendern för att förvissa mig om den finns.
Att vara nu och skapa varje nu som en pärla
som blir till i ett radband.
Värdigt byggt av respekt för vad jag använder min tid till.
En välsignad livsväg
ett liv