Pappilappen min

Har försökt ringa pappa far så här på fars dag, men ingen svarar.
Promenad? tänkte jag först, men sen när ingen var hemma efter ytterligare ett tag så kom den där, den gnagande oron. Säg inte att han sitter på akuten nu igen med ostadigt klapprande hjärta. Jag VILL inte det.

Så har jag småskrotat här hemma under dagen och så ringer plötsligt telefonen. "Goddag" säger papparösten i andra änden av linjen "Jag ringer med anledning av fars dag och tänkte bara gratulera till att du fått en så bra far"

"Ja", mös jag och kröp ner med den bärbara i soffhörnet, "jag är helnöjd!"

Frågade om han blivit firad nått och han sa att jodå, han hade ringt upp min bror också...

De hade varit hos mammas moster i Gråbo under dagen och det hade varit den största strapatsen sedan han var inlagd i början av veckan. Läkarna hade sagt att om han tar det lugnt nu så skall det nog kunna ordna sig för honom också.

Och jag föreslog att han kunde göra saker utan att för den skull prestera,
men jag skall inte säga att det är som att tala med en öronlös, för det är lika mycket som att prata med mig själv. Utan stora gester känns det fjuttigt och meningslöst. Mer glitter åt folket! Mer folk åt glittret och mer pappa i världen.

Jag älskar honom.