Otrogna kyssar
Två nätter i rad har jag givit en snabb kyss till min första stora kärlek, klasskamraten i 6:an. Drömmens handling har dock varit i nutid och jag har kysst honom trots att jag ju är tillsammans med en annan.
Det har varit med blandade känslor, skuld och trots. "Jag gör väl vad jag har lust med" och vet väl att det inte hindrar andra mer genuina känslor i andra sammanhang.
För mig är det nog mycket så att det som hände med mitt äktenskap satte all moraluppfattning i gungning för att jag inte trodde att det som hände kunde hända. Att jag trodde att vad man BORDE göra mot varandra som makar och/eller medmänniskor på något sätt satte gränser som gav allt varande en ram. En ram som möjliggör förståelse och tillit, en trygghet mitt i livets alla föränderligheter.
Och ingenting har varit så skrämmande som insikten om att människor kan göra precis vad som helst. Allt från att kyssa en annan än den man är tillsammans med till att skära halsen av en 8-åring. Det mest skrämmande är att man samtidigt som man vet att det är fullt möjligt för vem som helst att när som helst bryta mot alla konvensioner ändå är så att man MÅSTE lita på att folk följer reglerna för att över huvud taget kunna leva.
Det är som att köra bil, man vet att en del kommer över på fel sida ibland, men man måste ändå hålla på reglerna för att trafiken över huvud taget skall kunna fungera och flyta.
Till detta finns alla de där rådande tankarna om att man är dum om man inte passar på att använda gräddfiler när man får chansen. Gräddfiler som inte skulle vara gräddfiler om alla gav sig ut i dem. Gräddfiler som är gräddfiler så länge andra gnetar och håller sig på sina platser. Så även om man inte vill vara en som utnyttjar, så vill man heller inte vara en som utnyttjas. Om vi alla skall köra mitt i vägen så kommer vi krocka. Som att man kan acceptera orättvisor och till och med bejaka den, när de kommer en själv till fördel.
Kanske är det det som gör att huvudsaken till syvene och sist blir det individuella valet. Reglerna är inte tvångströjor. Men "din mamma jobbar inte här"-skyltar är inte den inramning som jag vill ha i min vardag och i den mån jag kan välja mina intryck och min verklighet så kommer jag nog ändå att försöka välja bort en sådan krockande tillvaro.
Reglerna, både de skrivna och oskrivna är där för att göra livet lättare,
inte bara för att skydda andra. Utan också för att jag skall handla så att MITT liv blir lättare. Så att jag inte skall behöva ta ställning i varje enskild sekund av varierande känsloupplevelse.
Det finns mycket man KAN göra, inte mycket man MÅSTE göra, men det som är svårt med valsituationer är att man inte kan veta att man väljer det man i längden VILL uppnå. Det är väl då som det är skönt att kunna luta sig mot en och annan princip.
Om jag drömmer samma dröm inatt hoppas jag att jag vet det bättre.
Men det är svårt att lita på skulden som man vill undvika
och lätt att bejaka lusten som berusar och dimmar omdömet.
Sinnesro skulle kanske vara en bättre grund än principer om man nu inte är rädd för att behöva uppfinna hjulet på nytt gång på gång. Men sinnesro är svårare än att handla i affekt, så kanske skall man inte alltid förlita sig på överkursen?
