Opersonlig gemenskap

Det är något speciellt med mänsklig gemenskap. Man tänker på dem som står tillsammans på ett torg i Ukraina och andra storslagenheter där man ser en massa, en massa av aktivt deltagande människor i en och samma riktning. Vilken kraft det utgör.

Det är någon sorts rus man hamnar i när man kommer i grupp med andra människor som på konserter, demonstrationer, tillfällen när bilarna får vänta och alla bara går. När man känner makt. Styrka. Kraft och mod.

Och när jag satt på adventsgudtjänsten i söndags, kom jag att tänka på förlåtelsediskussionen i filosofiska rummet för en vecka sedan.

Att känna frid kan kräva att man förlåter.
Inte nödvändigtvis just den personen som kränkt en.

Det känns nästan lättare att dela kyrkogemenskapen med en massa människor som jag inte interagerar med i vanliga fall. De som satt runt omkring mig i Storkyrkan var mina medmänniskor, gamla, unga, slitna, fräscha, vanliga och ovanliga. Vi delade ingen tidigare historia. Och inget som jag känner behöver beröra någon personligen, ingen oförlöst ilska är riktad till just dessa människor. Vi kunde alla vara symboler för varandras omgivning.

(det där måste varit svårare i en isolerad bykyrka dit man var tvungen att gå, så som det var för ett hundratal år sedan. I ett sådant sammanhang borde det vara lättare att förlåtelsen känns påmålad då oförrätten kanske egentligen inte är löst mellan kyrkraderna. Kanske är det därifrån mina hemska kyrkogemenskapsfördomar om skenhelighet och rätttroendehet som sköld istället för förmåga och mod att öppna sitt hjärta)

Jag tycker mig ofta skymta "dem mig skyldiga äro". I söndags när jag satt på adventsgudtjänsten likaså.

Och det var där, medan jag blickade runt mig som jag upptäckte ett starkt inre lugn över sakernas tillstånd.

Det är så här de är, medmänniskorna,
de man får en armbåge i ryggen av på bussen,
de försöker alla leva sina liv efter bästa förmåga.

Och när man ser sig omkring medan man delar en positiv upplevelse så känner man att man kan förlåta tillkortakommandena. Att vi allihop är så utelämnat mänskliga.

De är inte andra. Vi är alla vi.
Och det finns en potential att vara varandras omgivning på ett positivt sätt.