Man or human

Läste en frågespalt igår, där ett par försökte hålla ihop det, trots olika framtidscenarier. De hade en meningsskiljaktighet som inte går att kompromissa med. Han ville ha barn och familj och hon ville inte.

Han hade sagt att han var helt införstådd med att ha huvudansvaret, medan hon inte riktigt kunde se hur hon skulle kunna skaffa barn utan att samtidigt involvera sig.

Svaret de fick var dels medhåll om att en kompromiss inte fungerar. Man kanske måste gå skilda vägar för att båda skall kunna få vad de vill ha av livet. Men i svaret fanns också en fråga, varför skulle man inte som tjej kunna haka på tanken att själv kunna fortsätta ett aktivt liv med vänner och kvällsaktiviteter och låta mannen (när han nu vill det) ta huvudansvaret för familjen. Detta är ju just vad kvinnor gjort i alla tider.

Och igår infann sig det där i mitt liv också i all önskvärd tydlighet. Pågavännen sa att han tyckte att jag skulle låta honom ta ansvaret för alla tankar på oss och vår framtid för att fokusera på att tänka på mig själv nu, min hälsa, studierna osv.

Skönt, kände jag. Men i nästa andetag kändes det läskigt. Hur skall han kunna älska mig om jag inte bryr mig med stora gester? Och jag känner mig så hemsk om jag låter mig älskas utan att känna att jag har något att ge tillbaka.

Och allt det där med jag som kvinna automatiskt befinner mig i ett visst läge, med en viss förväntan om vad jag skall vara och känna. Allt det där jag alltid ilsknat över. Allt det inser jag nu att jag inte kan bli arg över att jag försatts i. Jag är inte ett OFFER FÖR DETTA. Detta är vad jag ÄR.

Hur mycket jag önskar mig fri från färdiga föreställningar. Fri att vara människa som möter annan människa. Så är det något med den typ av människa jag är som jag inte kan släppa. Arv eller miljö är i praktiken helt ovidkommande. Jag är kvinna, hönsmamma, kontrollplanerare, omtänksamhetsfascist som går på knäna av hänsynstaganden som ingen ser... and maybe, just maybe, I'm about to become proud of it!