Livet är skrämmande

Satt härom dagen och grejade med gamla kort.
Det var jag när jag tog studenten.
Året var 1991
och jag var ung.
Det är lätt att se på mig med kärlek.
Tänk om jag hade vetat att jag var så ung ...

Men hade det förändrat något?

Om jag säger det till mig själv nu, på samma sätt som jag kommer titta på kort från 2004 om tio år och säga, tänk att jag var så rädd för livet, det är klart att det skulle ordna sig. Vart skall jag placera den informationen. På något sätt har rädlsan varit mitt sätt att visa att jag tar saker på allvar. Egentligen är jag inte ett dugg rädd. Egentligen ...

Jag tänkte att jag skulle sätta mig med min blogg och se vart pågavännen började kika fram och på vilket sätt. (Det är nu ganska exakt ett år sedan som jag blev bjuden på middag hos en kompis bror som ordnade så att vi kunde sammanföras utan sedvanliga dejtingfasoner - vad nu det är). Men när jag sitter där och bläddrar så ser jag bara att det finns aha-upplevelser för ett år sedan som ännu inte rotat sig.

Man tror lätt att man utvecklas och går framåt. Nu gör bloggen det så lätt att överblicka sin utveckling, den är formulerad, daterad och sökbar. Och man inser att det inte går framåt vare sig tydligt eller fort. Det bästa jag skrivit skulle kunna vara det jag ännu inte skrivit, men visar sig allt oftare redan vara redan skrivet.

Men jag skriver vidare ändå, kanske i rädsla att tystnaden skulle svara mig att jag inte har något att säga.