Lite trådar
*Lunchade med en föredetta jobbarkompis igår, hennes dotter hade brutit upp från sin man/sambo och han var chockad. Och det väckte mina erfarenheter till liv.
*Och jag funderar också på mina erfarenheter nu med inneboendens sorg så nära mig.
*Och med att jag är så himla himla kär. Och framtiden så spännande och tvåsam.
*P1 sänder filosofiska rummet om förlåtelse.
Och någonstans är det fullt upp i huvudet om att få ihop detta till en rosett. För det känns som att alla trådarna kan bilda något vackert. Kanske skall det inte lyftas upp till en rosett, kanske skall det få sjunka ner och få landa som en väv.
Om förlåtelsen sades bland annat:
Förlåtelse kan ske på två sätt, psykologiskt och moraliskt, det kan behövas en förståelse och den behöver inte vara känslomässig utan snarare intellektuell för att se sammanhangen. Att fårlåta innebär inte nödvändigtvis att upprätthålla en relation med den man känner sig kränkt av. Kränkningsnivån måste ställas i proportion av vilket värde man tillmäter relationen. Vi har alla fasetter inom oss från det förlåtande till det hämndlystna och det kan också variera över tid. Från början har offret svårt att skilja på brott och förövare, sak och person. Men så småningom kan man kanske finna något mänskligt hos förövaren som gör att man kan förlåta. Det är inte alltid man kan få förlåtelse eller upprättelse av den person som begått kränkningen, då måste man på något sätt själv försonas för att själv må bra och kunna gå vidare. Utan förlåtelse kan man inte ha några nära relationer eftersom vi i princip hela tiden gör oss skyldiga till saker gentemot varandra.
Mina tankar landar främst till mitt x och den x-väninna som nu är tillsammans med honom. Och jag känner att det är just så som sades i radioprogrammet. Jag kan förstå det intellektuellt, men inte känslomässigt. Jag kan förlåta det psykologiskt i det att jag ser deras mänsklighet i det, men inte moraliskt för där kommer det alltid att fortsätta vara förkastligt och alltid vara en måttstock att göra bättre än de gjorde.
När det gäller kränkning av äktenskapet som sådant så tycker jag att det är svårare än kränkningen mot mig. Det är svårare för mig att återupprätta dess helighet. Kanske finns inget heligt. Kanske är ett löfte till Gud lika mänskligt att svika som ett till en medmänniska?
Kanske kan jag förlåta mig själv för det som jag inte kan ta på mig skulden för. Kanske kan jag bli redo att känna mig ren från det förflutna. För jag känner mig inte så smutsad, bara färgad. Men min färg var aldrig färglös. Detta är bara jag.
Kanske, nej inte kanske förresten.
Jag tror att den som jag kan tro på tillräckligt för att lova något härnäst, får mycket mer av mig än jag kunde ge tidigare. Jag har hela tiden tänkt mig att jag skall kunna finna den oskuldsfulla blicken igen. Men det är kanske inte det som är det eftersträvansvärda. Inte det som en man söker i mig. Den som träffar mig nu vill ha den jag är nu - eller inte. Vill man träffa nån oprövad så är det inte mig man skall träffa. Och plötsligt flashar en gammal Kallberg-krönika upp i mitt huvud, den när han sa att skilda kvinnor är roligare att dejta, med dem vet man att de vågar satsa på någonting, att de känner en vardag, ser reellt på vad saker innebär och vart de kan leda eller inte leda.
Och jag vågar.
