Kärlek

I min hall hänger en liten hjärtformad gipstavla.
På den finns texten "Kärlek är den största lyckan".

Jag tänkte på den igår.
Brukar ofta bara passera det självklara, men nu stannade jag upp.
Är det ett hån mot min hjärtekrossade inneboende att ha den kvar?

För mig var den tvärtom en slags hållpunkt när jag upplevde att kärleken snarare var den största smärtan.

Eller plockade jag ner den då? Jag minns faktiskt inte.

För mig var det inte förlusten av exmaken som person som jag sörjde mest, det var drömmen om kärleken och min rädsla för att inte kunna återskapa den. Jag sörjde äktenskapet och den kränkning som jag upplevde att det utsatts för, mer än vad jag sörjde min livskamrat. Förmodligen var det inte kärlek.

Kärlek är något annat.
Det är inget utanför mig som jag skall upprätthålla.
Kärleken är snarare just den största lyckan.
Och den kan man nog bara finna inom sig själv.
I sitt eget förhållningssätt.
Man kan förlora den ur sikte, men den finns alltid där.
Om man inte ser sin egen sådana kraft så tittar man kanske inte tillräckligt?
Och kanske kan man behöva hjälp för att finna rätt sorts glasögon för att se den.