Ingen ö

Träffade i veckan en kompis vars man har problem med blodtrycket. Han hade mått dåligt förra veckan och hon hade suttit på jobbet och gråtit och tillslut gått hem för hon kände att hon var tvungen att vara med honom när han skulle till läkaren.

Jag berättade inte om mitt blodtryck.

Men blev förvånad.
Var tvungen att ventilera med pågavännen på kvällen.
Förundrat undrade jag om han kände igen den där känslan.

Och ännu mer förundrat fick jag höra honom säga ja.
Nu när jag träffat min kärlek i livet så vill jag ju absolut att du skall må bra. Och jag vill kunna lugna och muntra upp och krama om dig när jag hör att du mår dåligt och hjälpa dej att ta hand om dej. Det är klart att jag är ängslig och orolig och tycker att det är jobbigt med alla de mil emellan oss som gör att jag inte kan följa med dej när och om det händer saker, så som i fredags.

Oj

Jag är i ett sammanhang.
Jag påverkar min omgivning.
Kan man säga det utan att förhäva sig?

Sådan är tvåsamheten, sa pågavännen, du är inte ensam längre.