Individen och kollektivet sitter i samma båt

"Jag avskyr vad du säger men jag skulle ge mitt liv för din rätt att säga det!" citerades det på mitt medlemskort i liberal ungdom en gång i tiden. Det var stora starka ord om att en mångfald av röster var välkommet, ja till och med eftersträvansvärt. Jag kopplade det till bilden av den medvetna medborgaren som satte sig in i saker och tog beslut och ansvar, bidrog med sitt jag i samhället och samhällsdebatten och såg detta som grunden för allt demokratibygge världen över.

Igår på bloggforum nämndes också bloggfenomenet som demokratibyggande. Där många röster kopplas till demokratiska samtal. Att fler syns och märks, får utrymme och kan bidra och mötas. Frågan om varför det är så många liberaler som bloggar besvarades med tankar om individualistisk tradition som saknas hos föreningslivsmänniskor där konsensus dominerar dagordningen. Och kopplingarna gick från liberalt via individuellt via personligt till förtroende. Där också den som får förtroende ges ett sannings- och tolkningsföreträde och därmed makt i någon betydelse.

Naturligtvis drömde jag om demokratidiskussioner inatt. Där jag tyckte att det indivuella var ett problem för demokratin. Det personliga ett synliggörande av konflikter som gör att man inte alltid tror på möjligheten att enas och därmed skapar samhällen med människor som slår an på vägar som inte låter sig fångas/formas/delas av konsensus. Gemensamma visioner som natialstater och folkhemsbyggen kan inte skapas, kan inte trygga oss och ombona vår tillvaro längre. Citatet ovan om att jag är beredd att gå i döden för min meningsmotsåndare förutsätter att det finns en yttre fiende som vi tillsammans måste enas mot, vem skulle det annars vara som fördelar rätten att säga något?

Så i en värld där vi alla är världsmedborgare mer än nationalister och personväljare mer än partitillhörande. Där vi vill ha av varandra, men inte kompromissa. Behövas men inte utnyttjas. Älska men inte utan att älskas tillbaka. Där vi vill ha tillåtelse och tillgänglighet överallt, men skydda våra gränser och vår integritet. Där är frågan vilka gemenskaper vi skapar. Håller formen med demokratiska församlingar på regionala nivåer och geografiska indelningsgrunder? Håller representativa demokratiska systemet när vi inte tycker om våra representanter och för få vill vara det?

Visst är det spännande att bloggare och mediadrev kan avsätta politiker, men nog hade det varit än mer spännande om någon klivit in och gjort det bättre själv istället, konkurrerarat ut på samma arena. Vi är många som betraktar och kritiserar och få som egentligen deltar. Det är på sätt och vis väldigt lätt att skriva om felsägningar och notera politiska inkorrektheter mellan raderna i det som sägs, men svårare att bygga sin tillvaro kring det ständigt granskade sättet att leva. Vi väcker en spännande framtid... och jag förutspår fler exhibitionister i politiken, men först en period av beiga politiker och färgstarka granskare. En dag kanske granskarna tröttnar på sin roll och börjar delta istället (Jens Orback?).

I drömmen inatt sa jag att dokusåporna givit oss bilden hur lätt det är för färgstarka individer att samarbeta. Att det med alla utstuckna hakor inte finns något kontroversiellt kvar att säga, men att alla fortfarande tävlar i det. Samtidigt som man än så länge skall/bör vara helt okontroversiell för att ha en chans att bli politiker eftersom det inte handlar särskilt mycket om att nån tycker nått som andra håller med om och röstar på, utan tvärtom att opinionens tyckande skall fångas upp av nån som sedan binds till att inte avvika från det.

Snart, menade jag i drömmen, blir det mest kontroversiella att tro på våra möjligheter att skapa något positivt. Att enas och förvalta något gemensamt. Alla individer som getts mediautrymme de senaste åren är förvisso gott nog inte proffstyckare, experter, medietränade eller politiker, men ingen av dem som synts har stärkt tron att det är "kul att betala skatt" ändå är vi många många som tycker att det är helt ok så länge det inte går till porrklubbsbesök och representation. För om skattepengarna skall gå till representation så kan man lika gärna behålla dem för det är ju oss de representerar!

Kan indivualismen döda gemenskapen,
vart går gränsen för hur hårt vi kan binda oss vid våra medmänniskor,
när är det dags att ge upp sin egen väg
och när är kollektivet en kränkande tvångsmassa?

Ju tydligare vi kommunicerar vilka vi är och vad vi behöver desto lättare blir det att umgås med varandra och bygga upp sammanhang att känna delaktighet och betydelse i.

Jag stannade inte kvar och byggde in mig i bloggosfärgemenskapen igår.
Det känns synd, men också en insikt om att det är saker som tar tid för mig.