Imponeras

I fredags fick jag veta att min inneboende kommer att byta studieort och flytta i mitten av januari. Jag måste säga att det gör mig mäkta imponerad.

När jag flyttade till Stockholm 1996 så tyckte jag inte heller att det var min grej att bo här. Men istället för att göra något åt saken och ordna till en bättre tillvaro så valde jag att gråta mig till sömns i tron på att det var MIG det var fel på istället för att se att det varken behövde vara fel på det ena eller det andra, men att kombinationen var måttligt bra. Istället för att skapa mig en miljö som jag trivdes i så blev jag med pojkvän, en klassisk lösning och jag tror också att jag genom hela den relationen såg det som en riktig looserlösning.

Och vanans makt och människors mönster är kanske starkare en man tror för nu i en ny relation så är det som att jag måste krydda livet med att misströsta och vantrivas på en massa sätt, trots att jag faktiskt bara kunde hålla med pågavännen i veckan då han inte höll med om att livet var skit.

I vilket fall så är jag alltså imponerad av min inneboende som parrerar och vet vad hon vill ha och vet när hon inte får det. Jag är trög på sån't fattar liksom inte i tid hur saker känns och trots alla försök att reflektera och se på mig med distans så lyckas jag aldrig urskönja nuet i önskvärd tydlighet.

För två timmar sedan for pågavännen hem, NU fattar jag att jag faktiskt tyckte att det var riktigt riktigt gott att ha honom här.

Så om jag nu inte skall hantera detta genom att HATA det sätt jag funkar på... utan inrätta tillvaron efter hur jag FAKTISKT fungerar... Hur gör jag då det? kanske behöver jag mycket mycket mer ensamtid än jag tror. Jag menar om dessa två timmar för mig själv infallit i måndags så skulle jag ju kunnat vara pirrande glad hela veckan istället för att irritera mig på att det inte fanns riktigt utrymme för mig att ha en stunds bara vara.

Jag gillrar mina egna fällor.
Och faller alltid dit.
Kanske funkar det på samma sätt om jag utstakar en väg mot, nej FÖR, lycka!?