Control alt delete

Plötsligt denna vecka inser jag att jag befinner mig på noll.
Mycket av det jag jobbat för är tillbaka till nån slags startpunkt.

Inget är väl någonsin möjligt att vara EXAKT ogjort, men det gäller att se med nyfikenhet och inte förakt på det här misslyckandet. På många sätt är detta en slags ground zero, det känns som en katastrof och en stor sorg, men om jag skall tänka framåt så är det en chans till att bygga upp något på nytt, med nya erfarenheter i beräkningen.

Jag har ingen ensamtid den här veckan, men skulle behöva lyssna på Monument och kanske för ett ögonblick fånga min blick i allvaret.

Det märkliga är förstås allt det där som jag kan använda till att säga att jag egentligen vet bättre och att jag är värdelös som inte klarat detta bättre, varningsklockorna har varit på tinnitusskapande nivåer och ändå har jag inte lyckats lyssna. Jag vet att jag skrivit på bloggen om det så det finns liksom öppna ögon, men öppna ögon har tydligen ingenting med handling att göra. Snarare har det jag sett bara utökat klyftan av distans mellan det jag gör och det jag vill uppnå. Trots öppna ögon har min väg varit rakt i fördärvet...

Så här kan jag inte leva
Det här är inte hållbart i längden
Jag orkar inte
Jag är påväg åt fel håll
Allt det där har jag sagt mig. Allt det där har jag vetat. Allt det där har jag trotsat.

Om jag nu trycker på control+alt+delete en gång så kanske det där tomrummet där jag får ett ögonblicks lugn och kontroll kan infinna sig.

Och om det nu är det som händer i just denna sekund
så är min ärliga fråga
hur skall jag trycka en gång till och få en omstart?
var skall den nya kraften för en omstart komma ifrån?

Jag känner mig bara allt mer främmande för mig själv, för mitt hem, för mina vänner, för min stad. Var hittar jag en förankring?

Är det dags för det tunga artilleriet? Det där att söka kraften utanför sig själv, jag vill inte någonsin behöva och luta mig på en man igen. Jag tror att jag behöver klara mig själv, men jag klarar mig inte själv. Kanske är det nu jag skall ernå steg två och tre i tolvstegsmodellen som jag har så svårt för, eftersom de trotsar allt jag tror och lever med kring att jag själv skall bevisa att jag kan, allt och alltid. Inget är för mig mer skrämmande än att inte räcka till för de ideal som jag har.

Och jag räcker inte till för de ideal som jag har.