Bläeliblä, hur formulerar man dä?

Den här veckan har varit märklig.
Jag tycker att det känns som att allt är blä,
men när jag skall försöka formulera och fatta och förstå det så finns det inga ord. Och inget elände att ta på. Mitt liv är för bra för att jag skall kunna gnälla helt enkelt, men det gör mig inte lycklig utan bara frustrerad. För jag VILL gnälla. Och det känns som att det är skit med allt FAST det inte är det.

Det är bara nån sån där "Jag är på D"-känsla, som är en kontrast till det där "vara på G" som jag skulle vilja känna och behöver känna för att tycka mig lyckas med nått. Att känna sig på dekis är inte roligt helt enkelt, hittade formuleringen "Vi snackar konstgjord andning och bajsnödig uppsyn" i samband med dekis-uttrycket och nått sån't är det alltså frågan om.

Så när jag härom dagen träffade en god vän i veckan så kändes det som att det kanske handlade om pågavännen. HA, att skylla allt på pojkvännen är en av de främsta anledningarna till att ha nån. Placerar man alla felen där så kan man liksom gå torrskodd själv i det man upplever som livets dyngiga bakgator. Schysst? Nä. Meningsfullt? nä, och inte heller konstruktivt. Så jag fick omtenta på det där.

När jag pratade med honom och inte bara bakom hans rygg så insåg jag också att jösses sicken go en. Och det var DÅ jag insåg det, jag har haft en vecka semester sedan förra julen. Och den veckan var en "här har du mitt liv"-turné med pågavännen av det mer intensiva slaget, 3 dagar lära känna föräldrarna, ett dygn med en barndomskamrat och ett med en annan och så ett dygn med bror min och ett dygn själva. Avslappnat? ... tja, det beror väl på vad man lägger in i det ordet...

Jag behöver ledigt.
Jag behöver allt det där jag känner att jag vill men inte tycker att jag har tid med, det där göra ingenting och dra nått gammalt över mig. Det där släppa allt och kräkas ut stress och måsten vid en buske bakom folkets park. Och kanske kanske är det just det där att jag inte ger mig detta som gör att jag känner mig trampad på och så ledsen att tårarna bränner likt en magkatarr långt ner i magen och att de tillbakahållna tårarna klumpat sig till en ilska som blivit ett stort mörkt självförakt.

I hate me.
Det är ju bläigt så det förslår.
Inte konstigt att jag inte förmår att öppna upp för det där glittret som pågavännen försöker peppa mig till. Jag vill faan inte glittra, jag vill bara VA i en annan kropp, ett annat liv. Ett liv där det gärna får pågå en semester.