Bitterhetens förutsättningar

Att ha höga förväntningar och ambitioner
att ha starka föreställningar om hur saker BORDE vara,
att måla upp starka, tydliga detaljerade framtidsbilder i sina drömmar.

Allt det där som skapar ett hjulspår att vandra
en mall och måttstock att mäta alla man möter och allt som sker med.
Och finna folks tillkortakommanden.
Och sina egna.

Det blir den där cirkeln
som det känns som hela världen att rubba.

Det blir det där mönstret som låser oss i tanke, ord och handling
i relationer, möten och val.

Det blir inbillningen att vi har kontroll
föreställningen att vi äger makt över våra liv, förutsättningar och möjligheter.

Om man en stilla sekund
öppnar dörren på glänt inför tanken
att vi bara äger nuet.

Varför skrämmer det? Hur kan man grunda sig,
så att man känner att man bottnar,
så att det inte är så läskigt att allt flyter?