November 2004 Archives

Bitterhetens förutsättningar

| | Comments (0)

Att ha höga förväntningar och ambitioner
att ha starka föreställningar om hur saker BORDE vara,
att måla upp starka, tydliga detaljerade framtidsbilder i sina drömmar.

Allt det där som skapar ett hjulspår att vandra
en mall och måttstock att mäta alla man möter och allt som sker med.
Och finna folks tillkortakommanden.
Och sina egna.

Det blir den där cirkeln
som det känns som hela världen att rubba.

Det blir det där mönstret som låser oss i tanke, ord och handling
i relationer, möten och val.

Det blir inbillningen att vi har kontroll
föreställningen att vi äger makt över våra liv, förutsättningar och möjligheter.

Om man en stilla sekund
öppnar dörren på glänt inför tanken
att vi bara äger nuet.

Varför skrämmer det? Hur kan man grunda sig,
så att man känner att man bottnar,
så att det inte är så läskigt att allt flyter?

Opersonlig gemenskap

| | Comments (0)

Det är något speciellt med mänsklig gemenskap. Man tänker på dem som står tillsammans på ett torg i Ukraina och andra storslagenheter där man ser en massa, en massa av aktivt deltagande människor i en och samma riktning. Vilken kraft det utgör.

Det är någon sorts rus man hamnar i när man kommer i grupp med andra människor som på konserter, demonstrationer, tillfällen när bilarna får vänta och alla bara går. När man känner makt. Styrka. Kraft och mod.

Och när jag satt på adventsgudtjänsten i söndags, kom jag att tänka på förlåtelsediskussionen i filosofiska rummet för en vecka sedan.

Att känna frid kan kräva att man förlåter.
Inte nödvändigtvis just den personen som kränkt en.

Det känns nästan lättare att dela kyrkogemenskapen med en massa människor som jag inte interagerar med i vanliga fall. De som satt runt omkring mig i Storkyrkan var mina medmänniskor, gamla, unga, slitna, fräscha, vanliga och ovanliga. Vi delade ingen tidigare historia. Och inget som jag känner behöver beröra någon personligen, ingen oförlöst ilska är riktad till just dessa människor. Vi kunde alla vara symboler för varandras omgivning.

(det där måste varit svårare i en isolerad bykyrka dit man var tvungen att gå, så som det var för ett hundratal år sedan. I ett sådant sammanhang borde det vara lättare att förlåtelsen känns påmålad då oförrätten kanske egentligen inte är löst mellan kyrkraderna. Kanske är det därifrån mina hemska kyrkogemenskapsfördomar om skenhelighet och rätttroendehet som sköld istället för förmåga och mod att öppna sitt hjärta)

Jag tycker mig ofta skymta "dem mig skyldiga äro". I söndags när jag satt på adventsgudtjänsten likaså.

Och det var där, medan jag blickade runt mig som jag upptäckte ett starkt inre lugn över sakernas tillstånd.

Det är så här de är, medmänniskorna,
de man får en armbåge i ryggen av på bussen,
de försöker alla leva sina liv efter bästa förmåga.

Och när man ser sig omkring medan man delar en positiv upplevelse så känner man att man kan förlåta tillkortakommandena. Att vi allihop är så utelämnat mänskliga.

De är inte andra. Vi är alla vi.
Och det finns en potential att vara varandras omgivning på ett positivt sätt.

Att hejja på den som vinner

| | Comments (0)

Jag var på adventsgudtjänst igår.
Det finns mycket att berätta om den upplevelsen, men först detta.

Jag brukar försöka gå på de här stora kyrkobesökardagarna. Och när jag satt där insåg jag att det är för att det är mysigt när det är många där.

Att det är därför jag går de dagar när alla går.
Samma sak som att heja på den som vinner
och gå med i ett parti när det är i medvind
och vad man nu skall dra för liknelser.

Jag brukar tycka att det där är fegt och därför lite förkastligt när det inte är det egna genuina ställningstagandet som styr.

Men nu var jag likadan själv.

Och det var okej.
Det var att delta i en större gemenskap.
Men ändå ha utrymme att upptäcka var jag själv är i den.
Det var starkt.

Årets glöggmys avlöpte väl

| | Comments (0)

För första gången var jag lugn innan.
Insåg kanske att mina vänner är vänner och att perfekt inte är måttstocken.
Och gladdes åt att de numera verkade se detta som lika mycket tradition som jag gör.

Jag gjorde mig inte direkt till
och hade inte gjort nån übergrej av det,
det var till exempel inte fler än ett tiotal bjudna.

Och det blev mysigt,
bakade pepparkakor, lussekatter och vörtbröd.
Glögg förstås
Julmust och mys.
Allt pynt på plats och ljus och julemusik.
Nu är säsongen invigd. Känslan sitter där den skall.
I lugn och frid.

Det enda skrämmande under kvällen var
när änglaspelet började snurra baklänges
i samband med att Runar kom på tal.
Spoooky!

På förekommen anledning

| | Comments (2)

Virkade julgrytlappar suger.
Särskilt när man är van vid sydda dubbelfodrade där fingertopparna inte glider genom maskorna.

Resfeber

| | Comments (0)

Om två veckor flyger jag högt.
Och långt.

Det börjar kännas nervöst.
Vad har jag gett mig in på.

Jag känner att det är en välbehövlig semester,
men jag hade lika gärna EGENTLIGEN kunnat vara hemma och slappa.
Det hade gjort mig lika gott känns det som.
Nu väntar äventyr och nya intryck.

Och det främmande
kan vara skrämmande.

Insåg redan vid visumansökan att det är en ny värld,
en annan värld
eller en annan del av samma.

Jag betalade 473 för mitt visum
Mitt ressällskap betalade 700 för tre.
Pruta och kontakter,
det som bara är under ytan i min värld.
Finns även på myndighetsnivå någon annanstans.

Jag har ALLT att lära.

När min farbror för ett par år sedan
fick betala 700kr för sitt visum så sa han
"Jag vill bara besöka landet, inte KÖPA det".
Sedan dess har de sänkt priserna.
Kanske inte pga detta utspel, men ändå...

Vojne vojne
Vad har jag gett mig in på.

pirrelipirr

Nedsatt arbetsförmåga

| | Comments (0)

Mot bakgrund av rationaliseringar som inte är rationella, effektiviseringar som är enbart är kortsiktigt effektiva och människor som inte hinner andas, reflektera eller socialisera sig på arbetstid utan tvärtom arbetar för (minst) två och sedan sänds på teambuildingdag för att "ha lite kul" när den naturliga stressgrinigheten slagit ut alla naturliga mekansimer av att trivas med andra människor och av att vara del av och behövd i ett sammanhang.

Mot bakgrund av allt detta kan man se den nitiska diskussionen om att man minsann måste vara MEDICINSKT SJUK för att få sjukskriva sig.

Jag fårstår inte logiken. När det förväntas att man skall ligga på topprestationsnivå konstant för att inte hela skeppet skall sjunka så är det väl nästan självklart att man känner att man omöjligt kan vara frisk när man inte orkar leva upp till det.

Som om vi skulle känna oss glatt rättfärdiga med att första mötet med vårt företag är en förvirrat gråtande receptionist, få våra barn passade av personer som inte orkar bry sig om barnen för att konflikten med chefen tar all energi och lust, få vår väg till jobbet transporterad av en busschafför som är djupt inne i dimman efter veckor av sömnlösa nätter i oro för en nära anhörig.

Varför inleds diskussionen med attityden att folk är onda svikare. Varför inte ta itu med saker från andra sidan av saken. Ett arbetsliv där man periodvis kan omdisponera sina arbetsuppgifter så att ens nedsatta arbetsförmåga (i det att man är människa) inte behöver vara till skada för någon. Där den långtidssjuke kan jobba ett par timmar i veckan och behålla det sociala och folk tillåts att stressa av såpass mycket att man inte behöver se snett på dem som man för tillfället misstänker gör lite mindre än man själv. Att skapa en arbetssituation där reptilhjärnans revirkänsla och prestige inte styr utan vi kan täcka upp för varandra emellanåt när livet är lite hårdare än vanligt.

Men det där är stort och komplext, så det är klart att det är lättare att leta syndabockar. Jag tycker att det är för dåligt. Kanske ett tecken på att någon söker reda ut sin egen arbetssituation snarare än att se till andras. Hörde på radio i morse hur någon snörpte kring att sjukskrivningen ses som en inkomstförsäkring. Jag tror nog också att man sjukskriver sig för att det är den ettiketten som är brukligast att använda när man vill ringa sig fysiskt frånvarande från jobbet.

Sjukskrivningarna kommer man väl snarare till rätta med genom att fråga hur någon mår än genom att ifrågasätta hur någon mår?

Sorg i min borg

| | Comments (0)

Rödgråtna ögon möter mig när jag öppnar dörren efter arbetsdagen.

Jag kan inte trösta dem eller locka fram något glitter.
Jag känner dem inte.
Vi hade accepterat inneboendeskapet som den relationens hållpunkt.
Och nu behövs en vän.
Och den vännen är egentligen inte jag.

Jag ser henne,
men jag ser också mig själv.

De tårarna efter allra allra första pojkvännen som jag egentligen inte hade nån relation med mer än till namnet, men som det ändå skar i kroppen att förlora.

De tårarna efter den första riktiga pojkvännen som jag varit ihop med hela gymnasiet och smält samman med så att jag inte riktigt visste vem jag var när det tog slut.

Tårarna och ilskana frustrationen efter den gången när det var JAG som blev utsatt för "ett uppehåll", måste vara det kassaste sättet att göra slut på eftersom det bara är den som tar initiativet som kan använda uppehållet, den andre (så som min inneboende) hamnar bara i en kastande känsla mellan hopp och förtvivlan.

Och så förstås det mest påtagliga minnet, det senaste hjärtekrossandet. Kanske är det alltid det senaste man minns mest. Men sedan är det också som Ingvar Kamrad sa i tv-dokumentären igår; en skilsmässa är bland det värsta man kan gå igenom som människa.

Det som från början (en vecka sedan) mest var en kontrast till min egen återvunna glädje, blev med gårdagens trötthet mer av en känsla att inte kunna värja sig. Det är som om kroppen speglar sina minnen i min inneboendes känslor. Allt det jag känner igen från förr, känner jag igen när jag minns det. Går in i minnet och möter det.

Så många gånger som jag återberättat saker och därmed bearbetat. Men ändå står den där nu framför mig. En avskalad förtvivlan från den som tycker sig ha förlorat allt.

Jag tänker att jag skall ha distans om det händer mig igen.
För om man lyckas att för en kort stund se sig själv utifrån så är aldrig allt förlorat. Men jag tror att jag kommer angripas av det minst lika hårt igen. För man har inte den distansen och det var OK att folk utifrån talade om det för mig en miljon gånger för det var som att jag behövde höra det men inte klarade att spara på det i huvudet så att det kunde bli MIN EGEN känsla.

Någonstans är det ändå så att det man satsat på vill man vinna. Och att se sin tänkta framtid försvinna ÄR hela världen. I alla fall just där och då. Resten tar tid, att bygga nya framtidsvisioner och finna vad man själv är och det positiva i ensamheten.

Nästa gång jag förlorar min kärlek
så skall jag ge upp tanken på att få en egen familj.
Hårt men sant. Det hoppet för att gå vidare kommer inte att kunna bära mig en gång till. Jag kommer att behöva andra bilder av framtid än tvåsamhetens, och familjebildandets.

Jag hoppas att det inte blir någon nästa gång.
Det jag har nu är för bra för att jag ens skall besudla det med tanken.

Ingen ö

| | Comments (0)

Träffade i veckan en kompis vars man har problem med blodtrycket. Han hade mått dåligt förra veckan och hon hade suttit på jobbet och gråtit och tillslut gått hem för hon kände att hon var tvungen att vara med honom när han skulle till läkaren.

Jag berättade inte om mitt blodtryck.

Men blev förvånad.
Var tvungen att ventilera med pågavännen på kvällen.
Förundrat undrade jag om han kände igen den där känslan.

Och ännu mer förundrat fick jag höra honom säga ja.
Nu när jag träffat min kärlek i livet så vill jag ju absolut att du skall må bra. Och jag vill kunna lugna och muntra upp och krama om dig när jag hör att du mår dåligt och hjälpa dej att ta hand om dej. Det är klart att jag är ängslig och orolig och tycker att det är jobbigt med alla de mil emellan oss som gör att jag inte kan följa med dej när och om det händer saker, så som i fredags.

Oj

Jag är i ett sammanhang.
Jag påverkar min omgivning.
Kan man säga det utan att förhäva sig?

Sådan är tvåsamheten, sa pågavännen, du är inte ensam längre.

Bikt

| | Comments (0)

När jag kom hem igår var inneboenden ledsen.
Såklart.
Saker går inte över så lätt.
Och hjärtekrossandet skedde ju för blott en vecka sedan.

Och jag undrar en liten undran långt bak i mitt huvud.

Jag har ju rensat ut och gjort om i mitt hem en hel del och funnit och vunnit ny energi ur detta. Men jag har gjort en miss. Jag har inte tagit mig tid att utföra någon reningscermoni av det rum där det värsta gräl jag varit med om utspelade sig.

Jag har tänkt att de negativa energierna bytts ut med att jag skrattat där sedan dess, men nu när jag stod där och pratade igår så kände jag dess unkna doft.

Är det mitt fel att det tog slut mellan dem i och med att jag hyrde ut ett obalanserat rum?

Tv-tips

| | Comments (0)

Igår var jag på en temakväll om kvinnor och pension.

Vi fick bland annat se ett avsnitt ur Annika Doppings kommande serie om ett rikare liv (och då menas inte främst på det ekonomiska planet) och den vill jag se. Första avsnittet är på torsdag. Annika har också gett ut en riktig julklappsbok med sina styrkedroppar. Där flera av de kloka hon mött getts utrymme. Den skulle jag nog både vilja ge och läsa.

För övrigt kände jag efter detta event att jag nog skall satsa på att nå pensionsålder. Det behöver kanske inte bli BARA katastrof och lidande.

Lite retligt

| | Comments (0)

Gick upp i svinottan för att simma före jobbet.
Så var det stängt.

Trist.
Det är inte varje dag jag lyckas åka hemmifrån 1,5 timme tidigare än vanligt.

Men jag hann duscha och basta på jobbet så jag fick ändå en go start idag.
Får ta en rejälare lunchpromenad. Ser jag fram emot. Men först - frukost!!

Lite trådar

| | Comments (0)

*Lunchade med en föredetta jobbarkompis igår, hennes dotter hade brutit upp från sin man/sambo och han var chockad. Och det väckte mina erfarenheter till liv.
*Och jag funderar också på mina erfarenheter nu med inneboendens sorg så nära mig.
*Och med att jag är så himla himla kär. Och framtiden så spännande och tvåsam.
*P1 sänder filosofiska rummet om förlåtelse.

Och någonstans är det fullt upp i huvudet om att få ihop detta till en rosett. För det känns som att alla trådarna kan bilda något vackert. Kanske skall det inte lyftas upp till en rosett, kanske skall det få sjunka ner och få landa som en väv.

Om förlåtelsen sades bland annat:
Förlåtelse kan ske på två sätt, psykologiskt och moraliskt, det kan behövas en förståelse och den behöver inte vara känslomässig utan snarare intellektuell för att se sammanhangen. Att fårlåta innebär inte nödvändigtvis att upprätthålla en relation med den man känner sig kränkt av. Kränkningsnivån måste ställas i proportion av vilket värde man tillmäter relationen. Vi har alla fasetter inom oss från det förlåtande till det hämndlystna och det kan också variera över tid. Från början har offret svårt att skilja på brott och förövare, sak och person. Men så småningom kan man kanske finna något mänskligt hos förövaren som gör att man kan förlåta. Det är inte alltid man kan få förlåtelse eller upprättelse av den person som begått kränkningen, då måste man på något sätt själv försonas för att själv må bra och kunna gå vidare. Utan förlåtelse kan man inte ha några nära relationer eftersom vi i princip hela tiden gör oss skyldiga till saker gentemot varandra.

Mina tankar landar främst till mitt x och den x-väninna som nu är tillsammans med honom. Och jag känner att det är just så som sades i radioprogrammet. Jag kan förstå det intellektuellt, men inte känslomässigt. Jag kan förlåta det psykologiskt i det att jag ser deras mänsklighet i det, men inte moraliskt för där kommer det alltid att fortsätta vara förkastligt och alltid vara en måttstock att göra bättre än de gjorde.

När det gäller kränkning av äktenskapet som sådant så tycker jag att det är svårare än kränkningen mot mig. Det är svårare för mig att återupprätta dess helighet. Kanske finns inget heligt. Kanske är ett löfte till Gud lika mänskligt att svika som ett till en medmänniska?

Kanske kan jag förlåta mig själv för det som jag inte kan ta på mig skulden för. Kanske kan jag bli redo att känna mig ren från det förflutna. För jag känner mig inte så smutsad, bara färgad. Men min färg var aldrig färglös. Detta är bara jag.

Kanske, nej inte kanske förresten.
Jag tror att den som jag kan tro på tillräckligt för att lova något härnäst, får mycket mer av mig än jag kunde ge tidigare. Jag har hela tiden tänkt mig att jag skall kunna finna den oskuldsfulla blicken igen. Men det är kanske inte det som är det eftersträvansvärda. Inte det som en man söker i mig. Den som träffar mig nu vill ha den jag är nu - eller inte. Vill man träffa nån oprövad så är det inte mig man skall träffa. Och plötsligt flashar en gammal Kallberg-krönika upp i mitt huvud, den när han sa att skilda kvinnor är roligare att dejta, med dem vet man att de vågar satsa på någonting, att de känner en vardag, ser reellt på vad saker innebär och vart de kan leda eller inte leda.

Och jag vågar.

Kärlek

| | Comments (0)

I min hall hänger en liten hjärtformad gipstavla.
På den finns texten "Kärlek är den största lyckan".

Jag tänkte på den igår.
Brukar ofta bara passera det självklara, men nu stannade jag upp.
Är det ett hån mot min hjärtekrossade inneboende att ha den kvar?

För mig var den tvärtom en slags hållpunkt när jag upplevde att kärleken snarare var den största smärtan.

Eller plockade jag ner den då? Jag minns faktiskt inte.

För mig var det inte förlusten av exmaken som person som jag sörjde mest, det var drömmen om kärleken och min rädsla för att inte kunna återskapa den. Jag sörjde äktenskapet och den kränkning som jag upplevde att det utsatts för, mer än vad jag sörjde min livskamrat. Förmodligen var det inte kärlek.

Kärlek är något annat.
Det är inget utanför mig som jag skall upprätthålla.
Kärleken är snarare just den största lyckan.
Och den kan man nog bara finna inom sig själv.
I sitt eget förhållningssätt.
Man kan förlora den ur sikte, men den finns alltid där.
Om man inte ser sin egen sådana kraft så tittar man kanske inte tillräckligt?
Och kanske kan man behöva hjälp för att finna rätt sorts glasögon för att se den.

Värdighetsjakt

| | Comments (0)

Precis innan jag vaknade imorses så drömde jag att jag var en pingvin som sprang stressad genom en lång korridor och tanken malde: "Jag måste finna värdighet, jag måste finna värdighet".

Hur skall detta tolkas kan man undra?
Tja, jag tror att förklaringen är särdeles enkel;
jag såg Riget i helgen... :)

Alla är elaka mot MIG

| | Comments (3)

Det hände en gång förra året med en som fick låna en snöschyffel, i helgen hände det igen. Ett argt fruntimmer öser sin galla medan hon hackar fram sin bil ur snövallen som blir där plogbilarna dragit fram.

"Det är för djävligt att de får göra så här. Jag skall ringa och klaga."
(obs! kraftigt förkortad version och inte heller ilskan i tonfallet framgår)

Och jag bara undrar.
- Hur skall man kunna ploga vägarna utan att det blir vallar bredvid plogen?
- Kan man verkligen förvänta sig att kommunen skall betala för att ha ett par hundra personer anställda för att skotta bort det "finlir" som inte plogbilarna fixar på bilvägarna?
- Är det lämpligt att plogbilarna INTE plogar snötjocka vägar i väntan på bilfria/parkeringsförbudsdagar?
- Är det verkligen en personlig förolämpning att bli inplogad?

Personligen tycker jag snarare att man som bilägare faktiskt får ta det där. Och i möjligaste mån försöker flytta på sina bilar så att plogbilarna så fort som möjligt kan ploga bort så mycket som möjligt. Det blir ju bara värre för de som väntar ett par tö/frysa på-vändor.

Och mest av allt.
Stör inte mej med din negativa dynga när jag vill njuta av en underbart vacker vinterdag! För visst är det underbart!!

Tjuvlyssnade i fredags

| | Comments (0)

En mamma och hennes 4-5-åriga dotter kom på t-banan vid t-centralen.

Mamman: Du kommer att bli törstig efter all den där chipsen!
Dottern: Jag är törstig

Mamman: Jag har ingenting med mig, det skulle vi köpt innan vi gick på, nu får vi vänta tills vi kommer fram, det är bara ett par stationer.

Dottern: När är vi framme?
Mamman: Vi skall till Hägerstensåsen
Dottern: Bor vi där?
Mamman: Nej
Dottern: Men vi skall byta där?
Mamman: Ja, vi skall möta dom där
Dottern: Hur långt är det kvar, jag är tööörstig. Vi skall inte åka långt va?
Mamman: Det är 5 stationer kvar
Dottern: Men vi skall inte åka utanför Sverige?

Relativa färger, jag och nu

| | Comments (0)

Den här helgen har ägnats åt lite förnyelse.

Det började egentligen redan när pågavännen var här för en vecka sedan och vi provmålade ett par snuttar i hallen för att bestämma färg för vårt sovrum i huset i Skåne. Han hoppas få det klart tills jag kommer ner i nyår och det har varit mycket mycket prat om färger för att göra hans till vårt.

Den här helgen har jag fortsatt att måla min hall, våra provburkar tog tyvärr slut lite för tidigt och jag har fått finna lite lösningar för detta. Men det som varit märkligast i det här måleriet är att färger ser helt olika ut beroende på vad man omger dem med.

Tidigare hade jag en ceris hall som jag målade inför en åttiotals-fest härom året och som blivit kvar. Jag hade en vägg i en lila som var nästan grå.

Nu har vi målat med ljust gröna nyanser. Först SKREK det mintgrönt och det lila blev SKRIK-lila, men när det blivit mer och mer grönt så har det lugnat ner sig betydligt. Och det var inte högsta prioritet att måla, men jag kände att jag ville få det helt lugnt i hallen, och nu är jag nästan där.

Det sägs ju att det är på samma sätt med människor, att våra jag liksom uppstår och skapas i mötet med andra. Ihop med en del blir vi skrikiga och odrägliga, med andra lugna harmoniska och tycker om oss själva. Så vilka skall man söka sig till. Blir slutsatsen att man bara skall umgås med likasinnade?

Jag tror inte det för då slår man ut kreativiteten i sin färg i sitt jag.

Nu skall jag röja upp efter mig
på detta som är min sista lediga oplanerade dag innan jag åker till Etiopien den 10 december. Tiden har gått fort.

Idag kommer också min inneboende hem efter en trösthelg hos föräldrarna efter att det tagit slut med pojkvännen. Jag ville att det skulle vara lite nytt och fint för henne också. Det är på något sätt det enda jag kan bemöta henne med på ett schysst sätt. Jag känner att jag biter mig i tungan kring allt jag vet att man inte behöver höra när det tar slut och också kring det där besserwissriga anlaget att genast se tårar man fällde själv i den åldern och svårigheten att se att det faktiskt var HELA VÄRLDEN då, även om det i efterhand har passerat ett par sådana där faser (två mellan jag var 22-28, 2 innan dess och så skilsmässan) och just nu när allt detta känns så totalt främmande och så totalt självklart att man skapar sig en ny mening med tiden och att det blir bättre och bättre dag för dag! :)

När jag tänker på det
så är jag faktiskt riktigt riktigt lycklig.
Det är bara en nypa hälsa som saknas,
men det kommer.
Det är bättre än det har varit.

Min plan är att lita på framtiden
att inte kika i kalendern för att konstruera hur den ser ut
att inte kika i kalendern för att förvissa mig om den finns.
Att vara nu och skapa varje nu som en pärla
som blir till i ett radband.
Värdigt byggt av respekt för vad jag använder min tid till.
En välsignad livsväg
ett liv

Kletig start

| | Comments (2)

Öppnar bloggen och finner den helt nedspamad.
15 minuter av datortid tas från skrivande till rensning och tvätt.
Det är irriterande.

Det är också irriterande att inse att det som första gången kändes obehagligt så att jag ville kräkas plötsligt känns vardagligt.

Bilden av vad som är normalt skapas kanske av det vi mest hör om.
Som tex detta med självmord,
för mig var det jätteovanligt i början av veckan
och är vid det här laget vanligt.
Och därmed ett rätt normalt beteende.
Kanske är det därför som ett självmord i bekantskapskretsen kan ge ringar på vattnet, någon öppnar för möjligheten.

När det gäller självmord tror jag dock att det fortsätter att vara ett så extremt och definitivt sätt att lösa problem att man ändå avhåller sig in i det längsta.

Detta med spamen är något annat.
Plötsligt får man för sig att "alla andra" haft sex med ett djur, med ett barn, med nån som inte vill, med avföring, med en släktning. Plötsligt har frekvensen av kombinationen sex+bestialisk gjort att man undrar om man verkligen kan ägna sig åt lite go mjukpetting utan att vara avvikande.

Ofta säger man att det inte finns nått på internet som inte finns i verkligheten. Att det blivit tillgängligare är ju helt klart, men ändå att det rör sig om företeelser som alltid funnits i världen hur ogärna vi än vill det.

Den stora skillnaden nu är att vi alla utsätts för det.
Det som tidigare drabbade enstaka påverkade dess bild av sexuell närhet rör nu vid allas liv. Att vi vuxna börjar raka av oss den vuxna kvinnans attribut och klä oss i skoluniform och slänga Lolitablickar över slickepinnar kommer någonstans ifrån och påverkar på något sätt.

Det känns kletigt och obehagligt.
Men också påtagligt och vanligt.
Så vanligt att det nästan känns fånigt att blogga om det.
Är jag en moraltant eller?

Ja, jag är nog det.

Det betyder inte att jag har moralpanik, bara att det skrämmer mig att jag börjar bli nyfiken på att klicka in på nån av de länkar som jag nedspamas med för att se vad det är.

Skit i meningen

| | Comments (0)

Liknelsen mellan bilkörningen och livet fungerar
för att jag skall kunna se vad jag behöver ändra.

Jag sitter och tokkör för att komma fram i tid.
Ni vet sådär; tunnelseende och blinka bort tröttheten.

Men egentligen har jag ingen tid att passa.
Det där - kom hellre sent än inte alls - som man säger till alla som är påväg,
det har jag helt valt bort.

Att man kan söndagsköra genom landskapet,
se, uppleva, njuta
att målet inte är hela världen, men att vägen är det.

Jag har varit fantastisk på att upprätta deadlines åt mig.
Deadlines som blivit mer dead än en fokuserad målmedveten line.

Jag har haft bråttom att leva upp till vad som kan vara livets mening.
Men sanningen är att jag inte kan ha en aning om vad som är meningen att jag skall leva upp till. På samma sätt som jag inte har nån aning om hur lång tid jag har på mig att klara av sådant som jag vill hinna i mitt liv. Livets deadline kanske inte sammanfaller med de jag själv sätter upp. Som ett antistressband talar om för mig "Jag har all den tid som jag behöver". Och visst är det så även om det skär ovant i mina öron. För om jag inte hinner det jag behöver på den tid jag har, så kan det inte behövas. Jag tror att det där är genomtänkt faktiskt, ingen St Per i världen kan förvänta sig mer än att jag skall ha levat när jag dör. Men ibland kan man som überstressad tycka att det är VÄL mycket begärt.

Så jag tror att jag skall ta ett varmt skumbad nu och filosofera över att skita i livets mening i alla större sammanhang och låta nuet få innefatta sin egen mening. Sin närvaro och sin lilla lilla storhet. Nuet är allt jag äger, allt jag har att förvalta väl. Och jag skall förvalta det i mangoskum.

Låter inte det som bästa möjliga nu!

När det inte räcker

| | Comments (6)

jag sitter på jobbet
och tårarna sprutar.

Äntligen har jag insett att jag inte kan köra vidare
Jag blir nojjig när jag kör bil och bensinmätaren snuddar det röda och tycker att det är bättre att tanka än att sitta som på nålar. Men när det gäller min egen kropp har jag kört på reserven i säkert 2 år.

Allt det jag försöker klara
men inte klarar
allt det jag vill men inte når upp till
allt det som inte är realistiskt men som jag drömmer om.

Efter att ha haft ett tryck för bröstet som gjort det tungt att andas i två dagar så beslöt jag för att jag behöver hjälp. Och jag behöver det NU.

Nu när min husläkare inte har telefontid.

Och jag hänvisas till en jourläkare och försöker vara konkret.
- Blodtryckskoll och tenormin tack!
- Då föreslår jag att du träffar din husläkare.
- Men jag vill ha hjälp nu! *panik*
- Vad är det som är så akut idag då!
- Jag MÅSTE ta i detta nu, jag har varit orolig förut men då var husläkaren hemma VAB och jag tänkte att jag skulle kunna vända det, men nu har det varit ett tryck över bröstet i två dagar och jag orkar ingenting.
- Men då är det bättre att du säger det då.
- Jo
- Eller hur

Han lät sträng och uppfodrande.
Jag darrade

Jag fick en tid klockan 1.

Och så kom tårarna
Tårarna av anspänning
Tårarna av tacksamhet att jag faktiskt stod upp för mig
Och tårarna i rädsla över hur mycket ifrågasatt jag kan bli i eftermiddag.

Allt är fel med mig.
Jag har inte klarat att hålla motion och matplanerande igång.
Jag har prioriterat fel.

Men jag vill inte dö för det
och framförallt vill jag vända detta och leva så rikt som jag vet skymtar där nånstans...

och det känns förnedrande att inte ha klarat det själv.
kanske är det skammens tårar

att be om hjälp efter så många om och men
och så inte ens klara det.

Lunchdiskussioner

| | Comments (0)

Jag mejlar om lunchplanerna.

Snöstormen får mig att associera till Ötzi, men senaste mejlet från lunchsällskapet som tydligen förespråkar ett mer avlägset lunchhak lyder:

"Ryktet om Ötzis död är betydligt överdrivet!"

Källan bestämmer

| | Comments (0)

Radion i köket är inställd på p1, när jag slog på den till frukosten härom dan och det handlade om religion så tänkte jag instinktivt att detta var en alternativ form mellan morgonandakten, människor och tro eller dagens betraktelse. Jag lyssnade intresserat.

Det handlade om Hare Krichna och att tanken där var att våra sinnen ofta står i vägen för vår djupare mening och gemenskap i livet. Det exemplifierades förstås med allt vi gör för att uppleva lust, och det var inte svårt att förlänga listan för sig själv: alkolister, heroinister, narkomaner, shoppomaner, arbetsnarkomaner, sexmissbrukare osv osv alla på jakt efter en större kick, större upplevelse för att fly det vi EGENTLIGEN saknar.

Intressant. Men då inslaget avslutades med en inbjudan till Hare Krischnas lokal på Fridhemsgatan och nästa program påannonserades som något helt annat. Förstod jag att jag var lurad. Det var inte p1 utan nån sådan där gemensam lokal föreningskanal.

Jag började ratta. Och nu är radion tryggt inställd på p1 igen. Om inte inneboenden haft nått fuffens för sig.

Källkritik har man ju hört talas om, men detta som hände mig härom dagen får mig betänksam. Ibland kanske man tar in för mycket för att man uppfattar att det kommer från "rätt håll" och ibland kanske man missar mirakel för att man helt enkelt inte vill/tror sig vilja ta in den frekvensen.

Är lösningen att vara mer källkritisk eller att över huvud taget ta in/välja bort sin information mer utifrån maggropskänsla och inte vara så rädd för att öppna för nya kanaler?

En trovärdig och påläst källa är inte heller en garant för sanning. En hemsk insikt för alla östrogenbehandlade som nu får cancer...

FW: Stop

| | Comments (0)

Ville bara vidarebefodra ett meddelande från högre ort.
Det kommer här.

En märklig process - mitt liv

| | Comments (0)

För ett år sedan skrev jag om en middag. Den middagen ledde till den kontakt som idag efter en del turer är ett kärleksförhållande.

Visst är det märkligt. Men det där inlägget jag gjorde för ett år sedan handlade inte bara om en ny kontakt, faktiskt väldigt lite om det. Det handlade mer om hälsan kan jag tycka. Den är faktiskt inte riktigt lika illa nu, eller också är det bara det att jag inte kollapsat ännu.

Igår simmade jag och det var gott.
Och när jag skrev om allvar igår så insåg jag att det svåra för mig är att ta mig själv och min tid på allvar. Är alltför rädd för att verka distanslös, pretto och tråkig. Men om jag inte tar min tid på allvar så ger jag inte mitt liv respekt och användning. Och det är viktigt. Det är inte tid jag behöver mer utan en känsla för hur jag skall använda den. Idag var jag på jobbet i svinottan och detta trots att jag fortfarande inte fått tag på den där sängen jag eftersökt så länge. Jag vaknade väl inte förrän nån timme senare, men då hade jag ju hunnit styrketräna lite, så det var rätt OK att ge sig iväg med kudden i ansiktet och uträtta stordåd.

Man kan anta att det tar ut sin rätt för ikväll slutar jag senare och skall sedan öla. Man kan misstänka att jag blir billig i drift...

Allt detta är ju kul och så.
Hur avgör jag vad som är väl investerad tid?
Är träna bättre än sova
Sociala kontaktnätsbygganden bättre än ensamtid?

Kruxet är väl att det inte finns några konsekventa principiellt riktiga svar på den frågan. Allt beror på vad man själv behöver och vill prioritera just den stunden. Och jag som är lite sådär småtrög fattar liksom inte förrän det är för sent att det emellanåt skulle varit bättre med en annan prioritering än den gjorda. Tur att man alltid har chansen att rätta till, förändra och bättra sig!! :)

Det sa bara klick

| | Comments (0)

Kompisen berättade att hon vanligtvis är noggran med sina affärer, jämför priser och funderar och vänder och vrider på vad hon behöver och vad det är värt innan hon handlar. Men så hade hon varit ute en sväng på nätet och plötsligt hade hon beställt en MP3-spelare för två och två.

Läskigt lätt att få pengarna att rulla. NU förstår jag det där med att det bara helt oförklarligt kan säga "klick" när man snabbt bestämmer sig för att slå till.

Läsa mera sen

| | Comments (0)

En intressant bok att minnas till den framtid då jag kommer att vada i tid:

Otto Granberg
Lära eller läras: Om kompetens och utbildningsplanering i arbetslivet

I väntan på att bli lärd...?

| | Comments (0)

"Man kan inte lära gamla hundrar sitta.
Gamla hundar måste lära sig det själva eller stå tills de stupar.
Själv måste man lära sig. Att bli lärd går inte. Var och en kan bara lära sig själv. Genom ombud går det inte.
Hund eller människa, man måste göra det själv."

Tydligen skall citatet återfinnas i
Malmsten (2003)
"Det är fortfarande ingen ordning på mina papper", s.33

Nytt är inte helt nytt

| | Comments (0)

När jag läser om andras inlägg om bloggforum så funderar jag lite på hur jag själv skriver. Ett kort "det var intressant" när jag kom hem, en utvikning eller ett referat med ambition att överskåda...?

En sak som fastnade och som jag så här dagen efter tror att jag kommer att föra vidare i mina samtal och i mitt tänkande är det Jonas Söderström berättade om att regeringen.se varit först med att vilja ge ministrarna varsin egen webbsida, men att ingen riktigt hängde på eftersom de menade att det kändes som en efterapning av Calle Bildts nyhetsbrev.

Ibland är man sådär rädd för att kopiera. Kanske skall man inte vara det. För mig tror jag att det känns lite läskigt om nån tror att jag tänker STJÄLA en idé, som att jag är sugen på att ha en bild av mina ögon i min blogg, fast Chadie redan har det så nu blir det löjligt av mig att härmas.

Litegrann är det väl också den weibullska drillning i att ange källor som gör att det inte går att enkelt göra något till sitt. Och därmed kan jag inte heller vidareutveckla någonting utan att först behöva lägga ner ett par år på en avhandling.

Om ingen vågat använda hjulet bara för att det var Torsten som kom på det så hade det inte funnits några kuggar att bära vår livsväg vidare på. Kanske fick Torsten en del cred för sin uppfinning de första 1000 åren, idag är det ingen som kommer ihåg att det var han som uppfann hjulet, men det betyder inte att han inte tillfört något.

Om man bara skall göra sådant som ingen annan gjort, så kan man ju misstänka att man lätt glömmer att det kan ha funnits anledningar till att folk låtit bli att göra det.

Att ta del av världen och göra den till sin är något som ingen av oss klarat om vi inte haft en inbyggd förmåga att härmas, efterapa, använda, pröva, ändra och utveckla. Vi kan skapa nytt, men inte helt nytt. Allt vi gör bygger väl egentligen vidare på det som andra redan gjort.

Schyssta tankeställare

| | Comments (0)

"I varje framgångsrikt system vi har studerat, bedöms självaktning vara viktigare än ämnesinnehållet."
Dryden/Vos

"Det gäller att gräva på olika ställen,
istället för att gräva djupare på samma plats"

"Den som vill undvika att bli offer för andras kunskap, måste försöka bli härskare över sin egen."
Klas Mellander

"Förr trodde vi att förnuft och känsla var motsatspar, eller i varje fall inte passade ihop... Ny forskning visar att känslolivet spelar en avgörande roll för våra tankeprocesser"
Eric Jensen

"Betydelsen är avgörande för hela inlärningsprocessen.
Många elever drunknar i information men hungrar efter mening."
Eric Jensen

"Verklig kunskap är snarare ett sätt att vara än att kunna återge och reproducera något."
A. Maltén

Alltihopans är hämtat i Lena Boströms Från undervisning till lärande

Allvar

| | Comments (0)

Man säger att eskimåer har hundra ord för snö för att de har behov av det.
Man säger att orden formar vad vi kan formulera och därigenom vad vi kan tänka.

Jag behöver fler ord.
Jag behöver fler ord för allvar.

Inser det när jag försöker smälta det här med kompisens graviditet. Det var som att deras relation blev allvarligare, men jag tycker att min relation är allvarlig också oavsett om det blir barn i den eller inte.

Söker på allvar i Saob som svarar:
"BETYDELSE: sann, verklig l. uppriktig mening (i det, som göres, säges osv.); djupare innebörd (motsatt SKÄMT, LEK, FLÄRD, FALSKHET o. d.); Ofta i mer l. mindre utvidgad bemärkelse med i)ibegrepp af kraft, eftertryck, verklighet, stränghet l. sanning. 205 (1524)."

Återigen detta med verklig och sann, som ju allt mer framstår som något individuellt snarare än absolut. Verklig finns ännu inte med Saob på nätet, så jag söker på sann:

"BETYDELSE: sannfärdighet, ärlighet, redlighet, heder."

Heder, ärlighet och allvar hör alltså tätt ihop. Kanske kan man låta begreppet allvar inrymma alltihop utan att ge det nyanser. Kanske är det det här andra det handlar om. Heder

"BETYDELSE: skönhet, fägring, behag.
10) bevarat godt anseende, anseende för att hålla måttet (i moraliskt avseende) o. d. 11) rättskaffenshet, rättrådighet o. d. 12) om kvinnas (anseende för) oförvitlighet i erotiskt (sexuellt) avseende. 13) hederssak. 14) hänsyn till l. uppfattning av det passande, anständighet. 15) frikostighet, generositet.
(...) BRUK: (...) utmärkt l. fördelaktig värdesättning som kommer ngn l. ngt till del; (högt l. godt) anseende, ära; (känsla av) aktning l. vördnad l. respekt som man hyser för ngn l. ngt l. varmed ngn l. ngt omfattas; hänsynsfullhet l. vördnadsfullhet i sättet att uppträda l. handla mot ngn l. ngt."

De flesta av betydelserna handlade om "BETYDELSE: förhållandet att ngn framstår i en glansfull dager o. d. "

Men idag har allvar och glans kommit att hamna ganska långt från varandra. Att vara berömd är inte det samma som att vara ansedd. Och vad moral är idag är tveksamt då det är lika konstigt att vara oskuld som att ha plöjt igenom ett fotbollslag. Ordet präktig fanns med i hederssammanhanget i SAOB och det är ju ett ord som knappt går att använda om människor längre. Är det för att det finns så få med hedern oförblommat i behåll? För att all allvarets glans botats med ironi. Värdighet är något som gör "folk som jobbar med media" så hispiga eftersom det inte går att använda dem till förnedrings-tv. Man FÅR inte bli arg om ens värdighet kränks för någon har bestämt att alla måste kunna ta lite humor.

Kanske är det inte alls fler ord för allvar jag behöver. Jag behöver allvar på rätt nivå bara.

Det finns ingen anledning att ta allt på blodigt allvar, men det finns sådants som bör tas på allvar. Och vem är jag att avgöra vilket? Oftast märker man det först när det är för sent.

Bisyssla

| | Comments (0)

Vi skall lämna in en anmälan om eventuella bisysslor på jobbet.

Chiifen sa att han tänkte skriva
"Inga bisysslor, men jag äter honung"

Det tyckte jag var jätteroligt
och det är då man får höra att man är göteborgare.
Gillar inte ALLA människor ordvitsar?

Individen och kollektivet sitter i samma båt

| | Comments (0)

"Jag avskyr vad du säger men jag skulle ge mitt liv för din rätt att säga det!" citerades det på mitt medlemskort i liberal ungdom en gång i tiden. Det var stora starka ord om att en mångfald av röster var välkommet, ja till och med eftersträvansvärt. Jag kopplade det till bilden av den medvetna medborgaren som satte sig in i saker och tog beslut och ansvar, bidrog med sitt jag i samhället och samhällsdebatten och såg detta som grunden för allt demokratibygge världen över.

Igår på bloggforum nämndes också bloggfenomenet som demokratibyggande. Där många röster kopplas till demokratiska samtal. Att fler syns och märks, får utrymme och kan bidra och mötas. Frågan om varför det är så många liberaler som bloggar besvarades med tankar om individualistisk tradition som saknas hos föreningslivsmänniskor där konsensus dominerar dagordningen. Och kopplingarna gick från liberalt via individuellt via personligt till förtroende. Där också den som får förtroende ges ett sannings- och tolkningsföreträde och därmed makt i någon betydelse.

Naturligtvis drömde jag om demokratidiskussioner inatt. Där jag tyckte att det indivuella var ett problem för demokratin. Det personliga ett synliggörande av konflikter som gör att man inte alltid tror på möjligheten att enas och därmed skapar samhällen med människor som slår an på vägar som inte låter sig fångas/formas/delas av konsensus. Gemensamma visioner som natialstater och folkhemsbyggen kan inte skapas, kan inte trygga oss och ombona vår tillvaro längre. Citatet ovan om att jag är beredd att gå i döden för min meningsmotsåndare förutsätter att det finns en yttre fiende som vi tillsammans måste enas mot, vem skulle det annars vara som fördelar rätten att säga något?

Så i en värld där vi alla är världsmedborgare mer än nationalister och personväljare mer än partitillhörande. Där vi vill ha av varandra, men inte kompromissa. Behövas men inte utnyttjas. Älska men inte utan att älskas tillbaka. Där vi vill ha tillåtelse och tillgänglighet överallt, men skydda våra gränser och vår integritet. Där är frågan vilka gemenskaper vi skapar. Håller formen med demokratiska församlingar på regionala nivåer och geografiska indelningsgrunder? Håller representativa demokratiska systemet när vi inte tycker om våra representanter och för få vill vara det?

Visst är det spännande att bloggare och mediadrev kan avsätta politiker, men nog hade det varit än mer spännande om någon klivit in och gjort det bättre själv istället, konkurrerarat ut på samma arena. Vi är många som betraktar och kritiserar och få som egentligen deltar. Det är på sätt och vis väldigt lätt att skriva om felsägningar och notera politiska inkorrektheter mellan raderna i det som sägs, men svårare att bygga sin tillvaro kring det ständigt granskade sättet att leva. Vi väcker en spännande framtid... och jag förutspår fler exhibitionister i politiken, men först en period av beiga politiker och färgstarka granskare. En dag kanske granskarna tröttnar på sin roll och börjar delta istället (Jens Orback?).

I drömmen inatt sa jag att dokusåporna givit oss bilden hur lätt det är för färgstarka individer att samarbeta. Att det med alla utstuckna hakor inte finns något kontroversiellt kvar att säga, men att alla fortfarande tävlar i det. Samtidigt som man än så länge skall/bör vara helt okontroversiell för att ha en chans att bli politiker eftersom det inte handlar särskilt mycket om att nån tycker nått som andra håller med om och röstar på, utan tvärtom att opinionens tyckande skall fångas upp av nån som sedan binds till att inte avvika från det.

Snart, menade jag i drömmen, blir det mest kontroversiella att tro på våra möjligheter att skapa något positivt. Att enas och förvalta något gemensamt. Alla individer som getts mediautrymme de senaste åren är förvisso gott nog inte proffstyckare, experter, medietränade eller politiker, men ingen av dem som synts har stärkt tron att det är "kul att betala skatt" ändå är vi många många som tycker att det är helt ok så länge det inte går till porrklubbsbesök och representation. För om skattepengarna skall gå till representation så kan man lika gärna behålla dem för det är ju oss de representerar!

Kan indivualismen döda gemenskapen,
vart går gränsen för hur hårt vi kan binda oss vid våra medmänniskor,
när är det dags att ge upp sin egen väg
och när är kollektivet en kränkande tvångsmassa?

Ju tydligare vi kommunicerar vilka vi är och vad vi behöver desto lättare blir det att umgås med varandra och bygga upp sammanhang att känna delaktighet och betydelse i.

Jag stannade inte kvar och byggde in mig i bloggosfärgemenskapen igår.
Det känns synd, men också en insikt om att det är saker som tar tid för mig.

En liten tvivelaktig studie

| | Comments (1)

I sökandet efter ett citat googlade jag på "Jag håller inte med dej" och det gav 66 träffar. Då blev jag tvungen att goggla på "Jag håller med dej" och det gav 1760. Alltså ungefär 27 gånger fler träffar. Wow!

Kan man av denna lilla lilla studie dra någon slutsats så skulle det väl i så fall vara att vi oftare kommunicerar med dem vi håller med än med andra. Att vi snarare söker oss till likasinnade än ger oss in någon mer konfliktfylld diskussion. Och att det i så fall också är något som borde påverka det offentliga samtalet.

Oftast går man inte till motvärn, man bara ignorerar meningsmotståndarna helt enkelt!!

Men detta är ju en mycket liten och mycket tvivelaktig studie.
* Saker kan formuleras på många fler sätt
* Google fångar inte upp allt som nämns på eller via webben.
* Webben är inte heller hela sanningen om det offentliga samtalet
* Vårt beteende här kanske inte säger allt om hur vi interagerar med varandra.

Hemkommen

| | Comments (0) | TrackBacks (2)

Har just kommit hem från Bloggforum Stockholm 2004 och inser att det är hög tid att återinlägga alla länkar som jag gick miste om i min desperation för att förstå varför webbplatsen krånglade. Svaret var enkelt, jag hade fyllt mitt utrymme, men den del av återställandet som jag skulle behöva ägna sig åt har låtit vänta på sig. Dessutom har det ju dykt upp en hel del nya som jag läser och under bloggforumet ikväll blev jag nyfiken på än fler.

Bloggforumet var förresten intressant, spännande och roligt. Gå på sådant här, om du får chansen!

Det fanns mer att säga men det är nog det som sägs på Tranan ikväll kan man förmoda. Själv bangade jag denna efterbegivenhet. Jag begav mig hemåt och det är med små tanketrådar snurrande utan att formuleras kommer jag gå till sängs. Kanske dyker de upp som någon surrealistisk dröm inatt?

Jag börjar fylla i lite länkar idag, men kommer inte hinna klart idag. Inte heller kommer statistiken rulla igång idag och än mindre det där projektet med att lägga in kategorier... för nu är det sängdags.

Standardisera verkligheten

| | Comments (0)

Verkligheten kanske inte finns. Men vi har alla en uppsättningar uppfattningar om den. Våra referensrammar och våra språkliga föreställningar gör att vi kan mötas, förstå och missförstå.

Idag var det i nån i nån tidning som (apropå barn som dödar barn och Sollentunarättegången) sa att vår föreställning om att barn är goda är felaktig. Barn är produkter av de föreställningar vi ger dem.

När man ser ett litet spädbarn kan man inse det, det totalt beroende av sin omvärld och har allt att lära. Så länge det är så olika vad vi får med oss i våra kappsäckar är det kanske nästan omöjligt att finna gemenskaper, så som vi försökte med vårt folkhemsbygge i Sverige. Gemenskaperna är så stora idag att det är omöjligt att undvika subkulturer.

Som de där unga männen som filmade sin misshandel på Norrmalmstorg och räknade poäng för att de såg det som en sport att halvt om halvt eller helt slå ihjäl folk. "Varför? och varför filmar man när man gör sig skyldig till brott?" undrade pågavännen framför tv'n i helgen. Och det svar jag tror på är att det i deras värld och deras krets råder en helt annan syn på saken än vad det gör för oss som sitter en fredagkväll i tv-soffan och myser i att bara vara. Deras sätt att se på vad de gör bedöms enligt en annan skala. De är inte rädda, de är tuffa, typ.

Sjuka i huvudet? ja det är klart att jag tycker att de är fel ute, världen skulle se ÄNNU eländigare ut om alla skrev under på deras värderingssystem.

Och så alla rättegångar med folk som är sjuka i huvudet på nått sätt och skall det bli vård eller straff, fängelse, omsorg. Och jag undrar om inte all den där förståelsen är förödande.

Det är naturligt att söka förstå vad som händer, antar jag, men förståelsens väv är en väv för pedagoger, teologer och psykologer.

In the end of the day...
är det trots allt så att man måste ha en standardiserad verklighet för att ett samhälle skall fungera. Så även om man inte tror det själv riktigt så får man inse att den GÄNGSE uppfattningen dvs den man kommer att bedömmas utifrån, är att man när man stöter kniven i någon är medveten om att det är nått som kan vara oerhört svårt att överleva. Att ett hopp på någons huvud oavsett andra bedömningsgrenar i hopp i det här fallet inte är bedömningsbart i form av stilpoäng utan bara i straffskalor.

Sen finns det alltid en historia, som kan vara tragisk och ge förståelse, men den måste vara en utvikning. Man kan inte anpassa ett samhälle efter att en del man möter på gatan tror att man är ett mördande troll och att man därför bör slås ner med järnrör. Det blir absurt att ha förståelse för det, annat än i teorin. Det blir en medkänsla som straffar sig och jag vet inte om det är värt det.

Sedan om man nu drar detta med att standardisera verkligheten till sin spets, så är frågan VEMS verklighetsuppfattning som skall vara normerande...

Jag röstar på MIN. Med argumentet att den känns både självklar och naturlig för mig och därför högst troligen skulle kännas på samma sätt för andra. De argumenten är de samma för alla naturligtvis, men ändå...

Stressades igår

| | Comments (0)

Jag har en god vän vars liv tagit en del liknande vändningar som mitt och enligt samma tidtabeller när det gäller förhållanden. Vi gifte oss samma år, skilde oss samma år av samma anledning och inledde en ny relation samma år.

När det gäller barn har vi avvikit. Jag blev inte med barn men hon blev det. Jag höll hennes underbara i famnen strax efter beskedet om att jag själv kanske aldrig kan bli mamma.

Igår fick jag veta att hon väntar barn igen. Och det stressar mig känner jag. Som om jag åter igen gör det där telefonsamtalet som jag gjorde för nästan exakt 3 år sedan nu, hem till maken (efter att ha fått veta att 3 av mina vänner i Göteborg väntade barn) och sa "Alla andra väntar barn". Barnsligare än så kan man väl inte låta, ett säkert tecken på att man inte är vuxen nog att bilda familj? Men är det inte så att alla känslor man hade som barn var embryon till det man har tillgång till idag. Man är inte bättre eller ädlare i sina känslor nu och det KÄNNS när man uppfattar det som att alla andra gör något UTOM en själv.

Grejen som jag insåg när jag pratade med den nu hemresta pågavännen igårkväll var att min agenda ser ut på ett annat sätt än "alla" andras. I mitt liv är inte barn för närvarande inte grejen. Han är cool den mannen. Han har alltid kört sitt eget race låter det som, medan jag mer sjungt än gått "my way".

Är det det där att jag alltid ägnat kraft åt att se och förstå. Att det inneburit att jag försökt spegla mig i andra för att se mig själv. Och att det just därför blivit så skrämmande att se det som skiljer ut mig och är olikt andra. Där andra kunnat konstatera sin nisch, har jag bara förfärats över avvikelsen och förnekat allt som gör mig unik, individuell. Om jag är annorlunda är jag FEL. Och det där är ju mycket märkligt för när det gäller andra människor så tycker jag att det är kul med (och beundrar) dem som hittar sina grejer att investera sin själ i. Att investera sitt jag i anpassning borde väl ändå kunna räknas till det mest meningslösa som finns. Alla vet att man inte kan vara medel, ingen kan föda 1,6 barn och dricka 2,2 öl/vecka. Medel finns inte. Så om hela min kraft läggs åt att anstränga mig att bli något som inte finns sedan tidigare så skulle det väl vara bättre att helt enkelt bara leva ut i att vara mig själv...?

Kymigt

| | Comments (1)

Fortfarande lite halvt ur slag efter allt rött som på nått märkligt sätt slank ner i lördags kväll. (tack för senast Steff, trevligt trevligt!! och så har du gjort om bloggen också ser jag när jag skall länka. WOW!)

När klockan ringde i morses hade jag just gett Mr Tamagochi ett glas vatten. Han var en vis gammal asiat som kommit för att föreläsa i Sverige om gamla visdomar och harmonier. Jag hade hand om värdinneskapet och en annan man var den som hade skött allt marknadsföringsaktigt och bokande kring resan och framträdandena. Jag frågade om han ville ha något att dricka, men han var ödmjuk och anspråkslös, sa att det räckte med ett glas vatten och så kunde han tänka sig en trekant efter föreläsningen sedan.

Jaha, tänkte jag. Det var värst. Men enligt läran så skulle man inte yvas för mycket i oro över det som låg i framtiden utan istället vila i känslan av att det ordnar sig, så jag sträckte fram ett glas vatten...

... och sedan var det ju tur att jag inte satt igång något brandtal kring vad anspråkslöshet är för jag hade ingen anledning att oroa mig. Väckarklockan ringde och mellan alla snooze-signaler så hann väckarklockan förvandlas till en hund, en tamagochi som behövde uppmärksamhet med jämna mellanrum och som jag hoppades kunna uppfostra så att den kunde stänga av sig själv så att jag inte behövde bli störd för att ta hand om dens behov.

Tillslut gick jag upp. Lite grått. Lite vardag. Mycket mycket måndag i mina steg.

Livet är skrämmande

| | Comments (0)

Satt härom dagen och grejade med gamla kort.
Det var jag när jag tog studenten.
Året var 1991
och jag var ung.
Det är lätt att se på mig med kärlek.
Tänk om jag hade vetat att jag var så ung ...

Men hade det förändrat något?

Om jag säger det till mig själv nu, på samma sätt som jag kommer titta på kort från 2004 om tio år och säga, tänk att jag var så rädd för livet, det är klart att det skulle ordna sig. Vart skall jag placera den informationen. På något sätt har rädlsan varit mitt sätt att visa att jag tar saker på allvar. Egentligen är jag inte ett dugg rädd. Egentligen ...

Jag tänkte att jag skulle sätta mig med min blogg och se vart pågavännen började kika fram och på vilket sätt. (Det är nu ganska exakt ett år sedan som jag blev bjuden på middag hos en kompis bror som ordnade så att vi kunde sammanföras utan sedvanliga dejtingfasoner - vad nu det är). Men när jag sitter där och bläddrar så ser jag bara att det finns aha-upplevelser för ett år sedan som ännu inte rotat sig.

Man tror lätt att man utvecklas och går framåt. Nu gör bloggen det så lätt att överblicka sin utveckling, den är formulerad, daterad och sökbar. Och man inser att det inte går framåt vare sig tydligt eller fort. Det bästa jag skrivit skulle kunna vara det jag ännu inte skrivit, men visar sig allt oftare redan vara redan skrivet.

Men jag skriver vidare ändå, kanske i rädsla att tystnaden skulle svara mig att jag inte har något att säga.

Pappilappen min

| | Comments (1)

Har försökt ringa pappa far så här på fars dag, men ingen svarar.
Promenad? tänkte jag först, men sen när ingen var hemma efter ytterligare ett tag så kom den där, den gnagande oron. Säg inte att han sitter på akuten nu igen med ostadigt klapprande hjärta. Jag VILL inte det.

Så har jag småskrotat här hemma under dagen och så ringer plötsligt telefonen. "Goddag" säger papparösten i andra änden av linjen "Jag ringer med anledning av fars dag och tänkte bara gratulera till att du fått en så bra far"

"Ja", mös jag och kröp ner med den bärbara i soffhörnet, "jag är helnöjd!"

Frågade om han blivit firad nått och han sa att jodå, han hade ringt upp min bror också...

De hade varit hos mammas moster i Gråbo under dagen och det hade varit den största strapatsen sedan han var inlagd i början av veckan. Läkarna hade sagt att om han tar det lugnt nu så skall det nog kunna ordna sig för honom också.

Och jag föreslog att han kunde göra saker utan att för den skull prestera,
men jag skall inte säga att det är som att tala med en öronlös, för det är lika mycket som att prata med mig själv. Utan stora gester känns det fjuttigt och meningslöst. Mer glitter åt folket! Mer folk åt glittret och mer pappa i världen.

Jag älskar honom.

Imponeras

| | Comments (0)

I fredags fick jag veta att min inneboende kommer att byta studieort och flytta i mitten av januari. Jag måste säga att det gör mig mäkta imponerad.

När jag flyttade till Stockholm 1996 så tyckte jag inte heller att det var min grej att bo här. Men istället för att göra något åt saken och ordna till en bättre tillvaro så valde jag att gråta mig till sömns i tron på att det var MIG det var fel på istället för att se att det varken behövde vara fel på det ena eller det andra, men att kombinationen var måttligt bra. Istället för att skapa mig en miljö som jag trivdes i så blev jag med pojkvän, en klassisk lösning och jag tror också att jag genom hela den relationen såg det som en riktig looserlösning.

Och vanans makt och människors mönster är kanske starkare en man tror för nu i en ny relation så är det som att jag måste krydda livet med att misströsta och vantrivas på en massa sätt, trots att jag faktiskt bara kunde hålla med pågavännen i veckan då han inte höll med om att livet var skit.

I vilket fall så är jag alltså imponerad av min inneboende som parrerar och vet vad hon vill ha och vet när hon inte får det. Jag är trög på sån't fattar liksom inte i tid hur saker känns och trots alla försök att reflektera och se på mig med distans så lyckas jag aldrig urskönja nuet i önskvärd tydlighet.

För två timmar sedan for pågavännen hem, NU fattar jag att jag faktiskt tyckte att det var riktigt riktigt gott att ha honom här.

Så om jag nu inte skall hantera detta genom att HATA det sätt jag funkar på... utan inrätta tillvaron efter hur jag FAKTISKT fungerar... Hur gör jag då det? kanske behöver jag mycket mycket mer ensamtid än jag tror. Jag menar om dessa två timmar för mig själv infallit i måndags så skulle jag ju kunnat vara pirrande glad hela veckan istället för att irritera mig på att det inte fanns riktigt utrymme för mig att ha en stunds bara vara.

Jag gillrar mina egna fällor.
Och faller alltid dit.
Kanske funkar det på samma sätt om jag utstakar en väg mot, nej FÖR, lycka!?

Ord att suga på och böcker att läsa

| | Comments (0)

"Kristeva driver tesen att intelligent tänkande i själva verket är kärlek: det är först när vi lyckas frigöra oss från klicheringen av andra och verkligen se dem som de är som vi tänker klart. Idén kommer nära den afrikanska teologins nyckelbegrepp ubuntu, som betyder absolut inlevelse i den andra människan. Härur utvecklas ett tänkande i relationer istället för egenskaper, en förståelse på djupet av den andres predikament i stället för schablonbilden av honom eller henne. I relationerna döljer sig också, med Arendts ord, berättelsen som det gömda jaget och Klein understryker: den andre är nödvändig för ditt själv. Colette skriver om tillvaron 'efter kärleken' då tingen blir verkliga på nytt och tillvaron full av gott mod, variation och mångfald. Att leva är att tänka, sublimera och skriva. Döden är bara ett 'banalt nederlag.'"

... skriver Kerstin Vinterhed i dagens DN (s.30) och jag blir nyfiken på att läsa Julia Kristevas triologi benämnd "liv, galenskap och ord" som handlar om tre kvinnliga tänkare/författare: Hanna Arendt (filosof), Melanie Klein (psykoanalytiker) och Colette (författare)

Rediga jag

| | Comments (2)

Teorierna om att tänkandet styr världen har man ju hört.
Tänk dig smal och du blir smal.
Ljug så att du tror dig själv, eller mental träning.
"Skryt och bli framgångsrik" såg jag härom dagen.

Idag kom nr 11 av tidskriften Chef med framside-puffen "Slarva dig till framgång". I reportaget framgår det att man inte KAN vara "Alltid redo, duktig och felfri" utan att man istället måste man kunna prioritera och med det VÄLJA BORT, och sedan duggar det med råd på saker som man kan strunta i.

Jag tog en kopia av artikeln. Detta är nått jag kan behöva lära mig.

Inte för att jag måste bli chef innan jag dör, utan för att det är rätt mycket som jag skulle vilja innan jag dör och att lyckas få gjort det jag vill är ju också en form av framgång, (allt är ju inte karriär här i livet).

Att ha lägre ambitionsnivåer och tillåta mig att vara slarvig är klurigt. Jag får öva. Inte sjutton har jag varit perfekt fram till nu, men däremot så är det med ett trots som är som en aggressiv spänd sträng i försvarsställning som jag gör det. Det är helt enkelt inte samma att säga att "det där skiter jag i" som att säga "det får ordna sig". Avslappningen är en del av de saker jag vill uppnå... Kanske är slarvighet en nyckel...???

Man or human

| | Comments (0)

Läste en frågespalt igår, där ett par försökte hålla ihop det, trots olika framtidscenarier. De hade en meningsskiljaktighet som inte går att kompromissa med. Han ville ha barn och familj och hon ville inte.

Han hade sagt att han var helt införstådd med att ha huvudansvaret, medan hon inte riktigt kunde se hur hon skulle kunna skaffa barn utan att samtidigt involvera sig.

Svaret de fick var dels medhåll om att en kompromiss inte fungerar. Man kanske måste gå skilda vägar för att båda skall kunna få vad de vill ha av livet. Men i svaret fanns också en fråga, varför skulle man inte som tjej kunna haka på tanken att själv kunna fortsätta ett aktivt liv med vänner och kvällsaktiviteter och låta mannen (när han nu vill det) ta huvudansvaret för familjen. Detta är ju just vad kvinnor gjort i alla tider.

Och igår infann sig det där i mitt liv också i all önskvärd tydlighet. Pågavännen sa att han tyckte att jag skulle låta honom ta ansvaret för alla tankar på oss och vår framtid för att fokusera på att tänka på mig själv nu, min hälsa, studierna osv.

Skönt, kände jag. Men i nästa andetag kändes det läskigt. Hur skall han kunna älska mig om jag inte bryr mig med stora gester? Och jag känner mig så hemsk om jag låter mig älskas utan att känna att jag har något att ge tillbaka.

Och allt det där med jag som kvinna automatiskt befinner mig i ett visst läge, med en viss förväntan om vad jag skall vara och känna. Allt det där jag alltid ilsknat över. Allt det inser jag nu att jag inte kan bli arg över att jag försatts i. Jag är inte ett OFFER FÖR DETTA. Detta är vad jag ÄR.

Hur mycket jag önskar mig fri från färdiga föreställningar. Fri att vara människa som möter annan människa. Så är det något med den typ av människa jag är som jag inte kan släppa. Arv eller miljö är i praktiken helt ovidkommande. Jag är kvinna, hönsmamma, kontrollplanerare, omtänksamhetsfascist som går på knäna av hänsynstaganden som ingen ser... and maybe, just maybe, I'm about to become proud of it!

Control alt delete

| | Comments (0)

Plötsligt denna vecka inser jag att jag befinner mig på noll.
Mycket av det jag jobbat för är tillbaka till nån slags startpunkt.

Inget är väl någonsin möjligt att vara EXAKT ogjort, men det gäller att se med nyfikenhet och inte förakt på det här misslyckandet. På många sätt är detta en slags ground zero, det känns som en katastrof och en stor sorg, men om jag skall tänka framåt så är det en chans till att bygga upp något på nytt, med nya erfarenheter i beräkningen.

Jag har ingen ensamtid den här veckan, men skulle behöva lyssna på Monument och kanske för ett ögonblick fånga min blick i allvaret.

Det märkliga är förstås allt det där som jag kan använda till att säga att jag egentligen vet bättre och att jag är värdelös som inte klarat detta bättre, varningsklockorna har varit på tinnitusskapande nivåer och ändå har jag inte lyckats lyssna. Jag vet att jag skrivit på bloggen om det så det finns liksom öppna ögon, men öppna ögon har tydligen ingenting med handling att göra. Snarare har det jag sett bara utökat klyftan av distans mellan det jag gör och det jag vill uppnå. Trots öppna ögon har min väg varit rakt i fördärvet...

Så här kan jag inte leva
Det här är inte hållbart i längden
Jag orkar inte
Jag är påväg åt fel håll
Allt det där har jag sagt mig. Allt det där har jag vetat. Allt det där har jag trotsat.

Om jag nu trycker på control+alt+delete en gång så kanske det där tomrummet där jag får ett ögonblicks lugn och kontroll kan infinna sig.

Och om det nu är det som händer i just denna sekund
så är min ärliga fråga
hur skall jag trycka en gång till och få en omstart?
var skall den nya kraften för en omstart komma ifrån?

Jag känner mig bara allt mer främmande för mig själv, för mitt hem, för mina vänner, för min stad. Var hittar jag en förankring?

Är det dags för det tunga artilleriet? Det där att söka kraften utanför sig själv, jag vill inte någonsin behöva och luta mig på en man igen. Jag tror att jag behöver klara mig själv, men jag klarar mig inte själv. Kanske är det nu jag skall ernå steg två och tre i tolvstegsmodellen som jag har så svårt för, eftersom de trotsar allt jag tror och lever med kring att jag själv skall bevisa att jag kan, allt och alltid. Inget är för mig mer skrämmande än att inte räcka till för de ideal som jag har.

Och jag räcker inte till för de ideal som jag har.

webbradio gaga

| | Comments (0)

"Radio, someone still loves you..."

P1 är ju typ värsta kanalen. Det guld att kunna lyssna på arbetstid emellanåt och idag fann jag ett släktforskningsprogram som fick det att spritta i allt det som jag lagt åt sidan i väntan på att livet skall komma in i den lyckliga oas som jag kallar avslutad utbildning.

Är det där med utbildningen så viktigt egentligen...?
You know... "girls just wanna have ... fun. girls... just wanna just wanna" *hjälp jag håller på att bli bortförd i ett 80-tals UFO och kan inte sluta sjunga 80-tals musik!!*

Vad kan det vara....

| | Comments (0)

Inatt drömde jag att nått var fel i den afrikanska by som jag besökte.
En vis man hade tillkallats och min far satt i långa samtal och jag tjuvlyssnade samtidigt som jag hjälpte en monsteruös ko att resa sig ur gyttjan och insåg att vi skulle gjort en punktlista för att kunna lägga fram ärendet snyggt och bli trodda, för vad var det egentligen som var fel?

Kon tog stapplande mekaniska steg och bara ögonvitorna syntes.
Inget fel på kon,
det skulle va nått med att den varit död att göra i så fall...

Rå frihetskänsla bakom ratten

| | Comments (0)

Kom härom dagen att prata om det sköna i att köra bil,
i en kontrast till det tråkiga som kompisen riskerade efter att ha kört lite ovarsamt och blivit tvungen att ha kontakt med ett försäkringsbolag och en bilverkstad.

Det var ju det götta man är ute efter,
fartvinden, killet i magen och känslan av att vara king of the road.
Eller som kompisen uttryckte det:

"Barn är mjuka, bilar är hårda
så jag vinner!"

Om du fick leva om ditt liv

| | Comments (0)

Igår var jag och pågavännen på middag hos min farbror som jag skall resa med i jul. Det var en hel del prat om Etiopien och främst Addis som vi kommer att vara i större delen av resan.

Jag har ju vetat att deras kalender ser annorlunda ut än vår, men nu fick jag grepp om deras modell. Där har varje månad 30 dagar. Men eftersom året har lika många dagar som de har i vår kalender så blir det en bunt dagar över, detta blir en 13:e månad. Att boka med släkten därnere om när man skall komma är alltså ett helt äventyr av översättning och kalkylering. Att nyåret är i månadskiftet augusti-september gör det inte heller mycket lättare.

Året därnere är dessutom inte det samma,
utan typ 1996 eller så.

1996 var året när jag flyttade till Stockholm, undrar om resan i jul kommer att vara ett sätt att liksom börja om. Om jag kommer känna mig yngre och äventyrligare...

Pågavännen var fascinerad för han har rest mer och längre än vad jag gjort, men aldrig behövt ställa om klockan SÅ mycket.

Inte för att man vill tänka på det nu, men hur gott det än kommer vara med föryngringsmiraklet att bli 8 år yngre på 10 timmar, så undrar jag hur motsatsen kommer kännas på tillbakaresan...

Men det finns nått större inrymt i detta.
Nutsch nutsch, ni hajjar va?

Vi kan åka ner om ett par år igen och få vara en av de få människor i världshistorien som upplevt två millenieskiften under en livstid.

Bläeliblä, hur formulerar man dä?

| | Comments (0)

Den här veckan har varit märklig.
Jag tycker att det känns som att allt är blä,
men när jag skall försöka formulera och fatta och förstå det så finns det inga ord. Och inget elände att ta på. Mitt liv är för bra för att jag skall kunna gnälla helt enkelt, men det gör mig inte lycklig utan bara frustrerad. För jag VILL gnälla. Och det känns som att det är skit med allt FAST det inte är det.

Det är bara nån sån där "Jag är på D"-känsla, som är en kontrast till det där "vara på G" som jag skulle vilja känna och behöver känna för att tycka mig lyckas med nått. Att känna sig på dekis är inte roligt helt enkelt, hittade formuleringen "Vi snackar konstgjord andning och bajsnödig uppsyn" i samband med dekis-uttrycket och nått sån't är det alltså frågan om.

Så när jag härom dagen träffade en god vän i veckan så kändes det som att det kanske handlade om pågavännen. HA, att skylla allt på pojkvännen är en av de främsta anledningarna till att ha nån. Placerar man alla felen där så kan man liksom gå torrskodd själv i det man upplever som livets dyngiga bakgator. Schysst? Nä. Meningsfullt? nä, och inte heller konstruktivt. Så jag fick omtenta på det där.

När jag pratade med honom och inte bara bakom hans rygg så insåg jag också att jösses sicken go en. Och det var DÅ jag insåg det, jag har haft en vecka semester sedan förra julen. Och den veckan var en "här har du mitt liv"-turné med pågavännen av det mer intensiva slaget, 3 dagar lära känna föräldrarna, ett dygn med en barndomskamrat och ett med en annan och så ett dygn med bror min och ett dygn själva. Avslappnat? ... tja, det beror väl på vad man lägger in i det ordet...

Jag behöver ledigt.
Jag behöver allt det där jag känner att jag vill men inte tycker att jag har tid med, det där göra ingenting och dra nått gammalt över mig. Det där släppa allt och kräkas ut stress och måsten vid en buske bakom folkets park. Och kanske kanske är det just det där att jag inte ger mig detta som gör att jag känner mig trampad på och så ledsen att tårarna bränner likt en magkatarr långt ner i magen och att de tillbakahållna tårarna klumpat sig till en ilska som blivit ett stort mörkt självförakt.

I hate me.
Det är ju bläigt så det förslår.
Inte konstigt att jag inte förmår att öppna upp för det där glittret som pågavännen försöker peppa mig till. Jag vill faan inte glittra, jag vill bara VA i en annan kropp, ett annat liv. Ett liv där det gärna får pågå en semester.

Entry 1000, vad är frihet?

| | Comments (0)

Igår var jag inneboende-fri och tänkte att nu jäklar skulle jag vara fri att göra vad jag vill. Så vad gjorde jag? Jag låg framför tv'n till klockan 1 och det var INGET att se men jag pressade ändå.

Bytte sovplats tillslut och undrade vad sjutton jag gör för storheter med mitt liv egentligen. Kände mig trång och kass. Visionslös och dekreativ, destruktiv och depressiv.

Vaknade imorse, första gången den här veckan, på klockslaget 6.38. Och denna gång utan att klockan ringde och utan att känna nått som helst behov av att trycka på snooze och somna om. Varför funkar det så?

I alla fall har jag nu gjort det som jag längtat mest efter och som jag inte kan göra när inneboenden är hemma. Jag har gått upp naken och gått på toa och så pruttade jag högt i hallen.

Så nu kan hon komma hem när som helst. Jag har upplevt frihet.

Jag har också noterat att jag inte alls blir så ofri av att ha henne här som jag emellanåt kännt mig. Prutta högt i hallen har ett begränsat värde, ett värde som inte överskrider de 1000-lappar som rinner in i min hushållsekonomi av att ha en inneboende.

Lite till

| | Comments (0)

Den här veckan har jag inte riktigt fått gjort det jag tänkt mig, men så får jag faktiskt inse utan att själv se det som en bortförklaring att jag inte haft mycket tid. Jag kom hem sent i söndagskväll och sedan har jag varit hemma först vid 19-20 om kvällarna så när skulle jag hinna göra något genomgripande?

Jag har i alla fall flyttat en dator och rensat en badkarsbrunn, det är väl värt nått?

Om en halvtimme är det helg.

Den kommer bli intensiv.
I alla fall från lunchtid imorgon, tvättid och ankomst av Mannen från fjärran. Sedan videoem/kväll/natt på temat minnesförlust som jag ser fram emot och så en söndag då vi bjudit bort oss både på lunch och middag, och sen VIPS så sitter man väl här på jobbet igen... :)

Det kan vara ganska olika

| | Comments (1)

Härom veckan utbrast jobbarkompisen:

"Jag skulle hellre hålla föredrag för 2000 pers än att infoga en rad i Excel"

Jag höll inte med.

Otrogna kyssar

| | Comments (0)

Två nätter i rad har jag givit en snabb kyss till min första stora kärlek, klasskamraten i 6:an. Drömmens handling har dock varit i nutid och jag har kysst honom trots att jag ju är tillsammans med en annan.

Det har varit med blandade känslor, skuld och trots. "Jag gör väl vad jag har lust med" och vet väl att det inte hindrar andra mer genuina känslor i andra sammanhang.

För mig är det nog mycket så att det som hände med mitt äktenskap satte all moraluppfattning i gungning för att jag inte trodde att det som hände kunde hända. Att jag trodde att vad man BORDE göra mot varandra som makar och/eller medmänniskor på något sätt satte gränser som gav allt varande en ram. En ram som möjliggör förståelse och tillit, en trygghet mitt i livets alla föränderligheter.

Och ingenting har varit så skrämmande som insikten om att människor kan göra precis vad som helst. Allt från att kyssa en annan än den man är tillsammans med till att skära halsen av en 8-åring. Det mest skrämmande är att man samtidigt som man vet att det är fullt möjligt för vem som helst att när som helst bryta mot alla konvensioner ändå är så att man MÅSTE lita på att folk följer reglerna för att över huvud taget kunna leva.

Det är som att köra bil, man vet att en del kommer över på fel sida ibland, men man måste ändå hålla på reglerna för att trafiken över huvud taget skall kunna fungera och flyta.

Till detta finns alla de där rådande tankarna om att man är dum om man inte passar på att använda gräddfiler när man får chansen. Gräddfiler som inte skulle vara gräddfiler om alla gav sig ut i dem. Gräddfiler som är gräddfiler så länge andra gnetar och håller sig på sina platser. Så även om man inte vill vara en som utnyttjar, så vill man heller inte vara en som utnyttjas. Om vi alla skall köra mitt i vägen så kommer vi krocka. Som att man kan acceptera orättvisor och till och med bejaka den, när de kommer en själv till fördel.

Kanske är det det som gör att huvudsaken till syvene och sist blir det individuella valet. Reglerna är inte tvångströjor. Men "din mamma jobbar inte här"-skyltar är inte den inramning som jag vill ha i min vardag och i den mån jag kan välja mina intryck och min verklighet så kommer jag nog ändå att försöka välja bort en sådan krockande tillvaro.

Reglerna, både de skrivna och oskrivna är där för att göra livet lättare,
inte bara för att skydda andra. Utan också för att jag skall handla så att MITT liv blir lättare. Så att jag inte skall behöva ta ställning i varje enskild sekund av varierande känsloupplevelse.

Det finns mycket man KAN göra, inte mycket man MÅSTE göra, men det som är svårt med valsituationer är att man inte kan veta att man väljer det man i längden VILL uppnå. Det är väl då som det är skönt att kunna luta sig mot en och annan princip.

Om jag drömmer samma dröm inatt hoppas jag att jag vet det bättre.
Men det är svårt att lita på skulden som man vill undvika
och lätt att bejaka lusten som berusar och dimmar omdömet.

Sinnesro skulle kanske vara en bättre grund än principer om man nu inte är rädd för att behöva uppfinna hjulet på nytt gång på gång. Men sinnesro är svårare än att handla i affekt, så kanske skall man inte alltid förlita sig på överkursen?

Nytt nytt

| | Comments (0)

Idag har varit en dag av föreläsning och kurs.
Och nu vet jag mest bara hur lite jag vet.

Först var det ergonomi så nu kan jag inte sitta utan att vrida mig oroligt och undra över hur diskar kläms och nerver i nacken spänns.

Sedan var det en kurs i word som gjorde att jag vill veta mermer mer och bara sitta och måckla för mig själv i timme efter timme.

Men istället började jag att möblera när jag kom hem för att få nätet att funka hemmifrån igen, för med det nya modemet så var man tvungen att ha modemet kopplat direkt till antennuttaget och inte med ett par intervaller av antennsladdsförlängningar så som jag har levt. Så nu är det möblerat och jag är väl sådär nöjd. Vi får se.

Att ha information eller att använda den

| | Comments (0)

"Inställningen till konsten att läsa och skriva har inte alltid varit densamma. I Platons Faidros berättar Sokrates om guden Teut som bland annat uppfann bokstäverna. Han ville ge dem i gåva till den egyptiske kungen Tamus. Men kungen avböjde. Han befarade att de skulle ”skapa glömska i lärjungars själar/…/ ty i förtröstan på skriften skall de hämta minne utifrån, från defrämmande tecknen och ej från sitt eget inre”. Tamus fortsätter: ”Din uppfinning hjälper dem inte att få ett gott minne, utan ersätter deras eget dåliga minne. /…/ De kommer att få höra mycket men inte lära sig något; de kommer att inbilla sig att de vet mycket men ändå vara okunniga i allmänhet; de kommer att bli odrägliga att umgås med, sedan de blivit självkloka i stället för kloka”. Trots Tamus varning är fördelarna med att kunna läsa och skriva så stora att vår kultur för länge sedan har accepterat att minnesförmågan förtvinas"

Citatet hämtat här

Citat av Henrik Tikkanen

| | Comments (0)

"Jag har information, nu vill jag veta vad det är fråga om"

Att ha kunskap innebär alltså att ha mer än information

Sims och Knutby

| | Comments (0)

Jobbarkompisen hade sett på TV igår.

De provade sims och om man ger en person där en taskig barndom så kommer det sedan att hända en massa taskiga saker med den personen. Sedan kom ett program med interju med Knutby-Helge och lunchpromenaden blev intressant.

Det är ju ingen som tvivlar på att det var barnflickan som utförde dåden i Knutby. Så vad får en människa att göra som han/hon gör?

Allt utgår från att alla skall handla medvetet och rationellt, inse sin del och ansvarsfullt inse konskevenser som ens handlingar kan få.

Det man möter i sin omvärld är det man räknar som normalt och man kan hantera detta med att underbygga sin verklighetsuppfattning på olika sätt. Som när man beskriver Kerry-Bush och berättar att Kerry frågar ALLA om råd och kanske inte tar beslut, medan Bush inte vill ha fler än tre rådgivare och kan därmed spara en hel del tid och peka med hela handen när det gäller. (Jag är mer som Kerry, men det innebär inte nödvändigtvis att jag anser att jag hade varit lämplig som president i USA). När man väljer vilka man frågar om råd så väljer man sina svar, menade redan Sartre på sin tid.

Så man skall vara klok och medveten och självständig i förhållande till sin omgivning. Man skall förhålla sig kritiskt till sina rådgivare/vägledare. Hur många har den självständigheten? Jag är en del av min omvärld och den är en del av mig. Drar mig till minnes SYO på Göteborgs Universitet när jag var intresserad av att bli informatör och han sa att jag då måste veta vad jag ville informera om. Och det var ungefär lika väl underbyggt som att jag inte skulle kunna bli bibliotekarie innan jag vet vilka böcker jag skall komma att låna ut. Men vad visste jag? Jag underordnade mig den rådgivare som jag trodde var bättre insatt än mig. Och det var synd. Jag fick ju vandra andra intressanta vägar som jag idag inte kan tänka mig att vara utan, men det var i alla fall ett kasst råd. Och jag borde inte ha lyssnat, borde förhållit mig betydligt mer kritisk och litat mer till min egen känsla. Men mitt val är MITT ansvar, det ger MIG konsekvenser och det är MITT liv.

Religösa vanföreställningar är inte psykisk sjukdom stod det på nån av kvällstidningarnas webbplatser idag. Vilka vanföreställningar är friska och vilka är sjuka är en intressant fråga. Religion är ett tankesystem på samma sätt som en ideologi eller en annan världsbild. När man är inom dess ram utgör det den referensram som man tolkar världen utifrån oavsett om det är att se troll på t-baneperrongen eller visa barmhärtighet mot sina medmänniskor. Väljer vi våra föreställningsväldar? I vilket fall så kan inte ett rättsväsende utformas individuellt för alla varianter utan tvingas att strukturera upp en slags normal verklighet. (Läs gärna Bulgakovs Mästaren och Marguerita i det här sammanhanget)

I vilket fall... Om man nu sätter in en person med taskiga förutsättningar under någon form av stark påverkan är det då någon skillnad på vem och vad det är som påverkar?

En ung vilsen man, med rohypnol i kroppen som mördar eller
en ung vilsen barnflicka, med religiösa förtecken innanför pannbenet som mördar.

Den som gav rohypnolen eller den som gav den religösa inramingen är de lika goda kolsupare? Exakt vari ligger skillnaden i det de kan dömas för?

Var börjar ansvaret för sina egna handlingar och när slutar det. Vilken vidd skall man se sina egna uttalanden i? Vem kan lyssna på det man säger och hur kan det tolkas?

Ligger det inte också en fara i den uppfattning som jag själv har att man kan förstå allt. Att ALLT kunde varit jag, under andra förutsättningar så kunde barnflickan varit jag, Helge varit jag, älskarinnan varit jag, eller den mördade frun eller den eventuellt mördade frun. Med en distans som antyder leken: Om du var tvungen att vara en i Knutby vem skulle du vara då? så kan jag ändå inte låta bli att lapa i mig det som skrivs, det är komplext, det finns ett mysterium och såklart är det självklart kinky-kittling i kombinationen sex-religion. Hur kan man driva en sekt så långt, hur fungerar hjärntvätten och hur extremt långt kan en människa inte gå för att få acceptans, delaktighet, kärlek och förlåtelse. Knutby ger svaret, en människa kan vara beredd att gå precis hur långt som helst.

Koncentrerat stampande på stället

| | Comments (0)

Idag har jag veckans pluggdag.
Är tjänstledig men sitter på jobbet och pluggar.

Kan inte läsa till p1 så jag slog fram en klassisk webbradio-kanal vilket innebär att jag just nu hamnade mitt i bröllopsmarschen! samtidigt som en kompis som är mot att jag flyttar från stan, mejlade om att jag inte tänkt tillräckligt på pågavännen och att han säkert mest är blyg och behöver trugas för att inte känna att han sviker sin hembygd. Vad är Österlen mot Magelungen skrev hon, och det kan man ju fråga sig, bara det att han inte alls bor på Österlen...

Hörde också idag att kompisar pratat ihop sig om att om jag nu träffat en Edvard Persson så vore väl Filmstaden i Solna kunna passa att bo i...

Livet är lätt (ha) och behöver jag säga att jag inte får så mycket pluggat idag. Sjukt, för jag hade ju just bestämt att jag inte behövde fundera på detta med flytt på ett par månader.

Mest vill jag ligga på min säng, lyssna på Marie Fredriksson och Eva Dahlgren och skiva mitt och pågavännens namn och ringa in dem med hjärtan och blomgirlanger, dvs sån't som har sänkt mina studieprestationer i många herrans år. Typ 20 år och inget har hänt, av alla efternamn jag klämt in bakom mitt förnamn så har jag bara prövat att byta en gång och det kommer inte att någonsin hända igen. Ändå... jag har provat nu med, får jag erkänna och rodna som den mentala 14-åring jag är, och det ser rätt snyggt ut - TROTS ALLT.

Torrblogg från söndagens tågresa

| | Comments (0)

Många saker i huvudet.
Man märker det när man skall försöka förstå
och reda ut.

En långhelg hos sommarsambon tillika pågavän och framtid
ÄR omtumlande.

Det är kontraster som hela tiden möts.
Från vardagens intryck av 1000-tals människor på t-bana i rusningstid och valet att hantera det med skärmsläckt blick blir än tydligare när den vanan möter pågavännens nyfiket sträckta hals och blick då plötsligt en klunga på mer än 10 personer samlats på en plats inom synhåll från köksbordet, "vad ei nu ditta?"

Men förutom miljöombytet som i sig nästan är omöjligt att tänka bort. Så är jag full av invärtes slitningar. Vad bär framtiden i sitt sköte?

Min läggning ger mig ingen ro.
Jag strävar efter det ultimata
och måste därför tvivla på allt.

Det finns mycket här i livet som är gudomligt,
oftast skymtas det i det uppenbara och enkla,
genuina och nära.

Men jag är nästan besatt av att finna ett paradis på jorden,
en ultimat tillvaro. Om jag nu kan välja mitt öde, välja mitt liv så som individualismens tidevarv plöjt ner sitt frö i mig att tro, så måste väl det i kombination med "att göra sitt bästa"-arvet leda till att jag väljer det bästa som finns. Och så blir mitt liv en transportsträcka, en paradisgata att hålla fart och fokus på. För att nå vägs ände?

Tänk om jag kunde nöja mig med att livet är stort nog i sig själv.
Att jag kan hanka mig fram mellan mina nu
istället för att söka de stora gesterna...

Det enda jag säkert vet är att jag KOMMER nå vägs ände.
Väl DÄR kommer jag sakna alla NU.

Att leva är någonting jag egentligen är bra på
om jag bara släppte en del barlast och var fokuserad
så skulle jag få vind i seglen i alla fjuttigheter som livets storhet faktiskt består av.

Det ultimata livet
och vara den ultimata Linda
det är en plikt och skyldighet
för mig
och en usel kombination med ett samhälle som lider av val-besatthet.
Det är ingen slump att tidningarna säljer på sina "så gör du - hela listan"-löp.

Att skylla det man inte förverkligar på andra, är ingen lösning,
men heller inte att tycka att allt står och faller med en själv.

Det där "come what may" (ja jag såg Moulin Rouge i helgen) är maktlöst, men inte uppgivet. Det är rakryggat och tryggt mitt i all den avgrundsdjupa ovissheten.

Jag önskar att jag kunde förhålla mig så till min framtid.
Kanske är det det jag är här för att lära mig.
Än en gång har jag fallit för en man som kan det,
som jag tycker att jag har att lära av
och faller i hans armar, flämtande med dåndimps-rösten "smitta mig"

Innan jag åkte i torsdags kändes det som att något var fel.
Som att jag kanske borde strunta i allt det här.
Dra mig ur alla band och framtidsplaner i Skåne.

Och jag kunde inte för mitt liv förstå
vad de där tankarna handlade om
och än mindre formulera dem.
Nu känner jag mig lugnare.

Det har hänt mycket de senaste veckorna/månaderna.
Mest kanske det att lösa drömmar blivit fasta planer.

En annan människa tänker lägga sin begränsade fritid på att göra plats för mig och mina saker. Han skall bygga och rensa. Mycket hade han tänkt att göra ändå, men nu släpper han in mig. Vi har viljor båda två, men han omformar sin egendom till min smak. Och är inne på att ordna så att sovrummet blir ett tvåpersoners, även om han kommer att få sova där ensam större delen av tiden det närmaste halvåret. Han lägger insatser i detta som bygger på mig, tänk om jag inte kan fylla upp det rum han skapar mig, tänk om det blir för trångt. Jag blir så rädd att såra...

Det finns en man som fyller 40 om ett par månader och som önskar sig mig. Och jag fick en fundering om att köpa ringar. Och kanske är det den tanken som riktigt fick hälarna att pressas mot ballarna (skinkorna på skånska) i en reflexmässig sprint för livet.

Hur i hela fridens namn kan jag ens tänka tanken?
Tanken att gå vidare så till den milda grad att jag tänker mig löften så heliga att jag aldrig mer är så ren att jag är värd att ta dem i min mun. Jag har förhävt mig och jag stirrar på mig själv med en så förintande blick att den skär sönder hela det rum där hjärtat har sin plats. Hjärtat har blivit hemlöst och jag ragglar irrande genom mörka regnvåta bakgator och undrar varför jag inte kan se den aveny av ljus som pågavännen skapat åt mig, som vi skapat tillsammans. Tårarna strömmar på insidan och jag har förstenats av rädsla skräck oförmåga att välja mig nått gott och förintande minnen.

Jag är på en gata långt från förälskelsens skimrande kvarter, men inte tillräckligt långt för att jag inte skall ana de fyrverkerier och den ljuva musik som jag inte ger mig tillgång till.

Det var med allt det i mitt oformulerade invärtes bagage som jag for i torsdags.

Efter en helg av möblering och knäskurning bakom aldrig flyttade möbler där ett gemensamt hem började skapas. Och möte med pågasystern som rensat i sonens rum, men sparar lego i hopp om kusiner till sina barn. Och middag hos grannar som räknat ut att den stora 40-årsfesten skulle kunna kombineras med bröllop och ställer sitt hopp att fylla på byn med jämnåriga kamrater till deras barn till oss. Sedan kommer det ju dröja eftersom nästa generationsproducenter är tonåringar idag. *do you feel the pressure, yet?*

Och jag vill tillåta mig att behålla min frihet att tvivla. Att hålla en dörr öppen för vindar att svepa genom, men här finns en famn som är ett himlavalv av innerlighet och omtanke.

Jag letar inte efter nödutgångar när jag är i den.
Jag blundar och ser stjärnor lysa över mitt nu.
De ler uppmuntrande och tillåter mig att önska så till den milda grad att det försiktigt ödmjuka önskandet övergår till mer handfasta begär.

När pågavännen trycker mig mjukt mot sin trygga bringa och säger att vi kommer att få ett underbart liv tillsammans, så känner jag en befrielse över att någon pekar med hela handen i den här frågan. Men också ett argt lilla My-trots som tänker "Lätt för dig att säga, du sätter vare sig ditt boende, dina jobbmöjligheter eller vänskaper som insats"

Det känns emellanåt skönt att tänka att nu har jag gett mig in i detta så långt att det intefinns nån återvändo. Det vore pinsamt gentemot ALLA om jag inte lyckas fullfölja och få det att hålla.

Men nog vore det en ÄNNU skönare känsla om jag hade harmonin och kraften att tänka:
Jag KAN, jag VILL, jag VÅGAR!
Men det skulle som sagt kräva av mig att jag var en positiv person,
med en hel del positiv energi över för annat än det grundläggande
"gå-upp-ur-sängen-på-morgonen"-projektet. Och just nu har jag inte det.

Och jag undrar hur ond jag är på en skala
för visst är en människa som säger
"ligg du kvar och somna om lite, så fixar jag frukost" värd betydligt bättre än att kallas projekt och ligga som en punkt på min "att-göra"-lista:

Att göra
- Vara vid gott mod
- Må bra
- Bli klar med utbildningen
- Vara kvittrande förälskad
- Träffa alla vänner, bejaka dem och visa dem närvaro och kärlek så att de vet att de betyder oändligt, trots att jag kommer att flytta ifrån dem.
- Rensa hemmet inför flytten
- Tänka ut hur nya hemmet skall se ut
- Sköta nuvarande hem så att jag trivs
- Vara här och nu
- Söka jobb 60 mil bort
- Skapa ett nytt kontaktnät 60 mil bort
- Vara på topp på jobbet

Jag vet inte hur jag skall prioritera.
Det enda jag vet är att jag är otillräcklig.

Det ger mig skuld och ångest att vara otillräcklig när jag delar livet med någon annan. För jag behöver en annan då utan att kunna ge särskilt mycket.

Och jag drar in den personen i ett konstigt relationshjul. Jag mår kasst av min otillräcklighet, han peppar för att han älskar och vill mig gott och jag mår ännu sämre för att jag inte kan vara lika öm tillbaka och vill återgälda det jag får så till den milda grad att jag använder ord som att dyrka den andre osv osv tills ett konstigt och skevt förhållande skapats av det som från början bara var en yttring av vad jag vill och drömmer om, men är rädd att jag inte förmår...

Låt mig inte göra det igen.
Kan inte rädslan bo nån annanstans än i mig?
Måste det vara så skuldbelagt för mig att ta emot.
Missunnar jag andra glädjen att ge?
Är det avavundsjuka?

Jag vill också kunna ge mer.

Hörde en nykter alkoholist (p1 hade tema om kvinnliga alkoholmissbrukare för nån vecka sedan) som berättade att när hon var på ett behandlingshem så var det en som sagt till henne gång efter annan att hon dög som hon var. Hon tyckte att det kändes löjligt att få det påtalat gång efter annan, men sedan efter ett par år så landade det äntligen som en aha-upplevelse. Hon behöver inte vara mer, bättre, vackrare. Det räckte att hon bara var och det var en befrielse som gjorde att en hel del av den ångest som hon drack bort tidigare kunde flyga sin kos på riktigt.

Jag har ofta känt mig som en missbrukarsjäl trots att jag inte hållt på särskilt mycket med droger, men kanske är det just den där känslan som är min nyckel att kunna hantera.

Jag kan faktiskt vara tillräckligt bra emellanåt också,
men ofta så ser jag mig som mindre eller mer.
Söker och saknar en lugn distans till det som är jag i förhållande till andra.

Radio-tips, skuld och glamour

| | Comments (0)

Veckans filosofiska rummet, om strukturer kontra individ.
Om det komplexa i att vara del av strukturer, att vara del i många strukturer och att vara del av förtryckande strukturer. Det landade på en och annan öm tå tror jag, men mitt i allt det sades i försvarsställning fanns även en hel del intressanta saker.

Återigen frågan om ansvar och skuld hänger samman. Intressant

Här var det en som undrade varför man skulle ha del i ett ansvar om man inte kände skuld om man inte tog det ansvaret. Och han fick svaret att man kan drivas av annat än skuld. Man kan vilja förändra saker med drivkrafter som drömmar, om viljan att göra världen bättre för sina barn och barnbarn att ärva.

Skuld har ett oerhört stort utrymme i mitt liv.
Jag har mycket drömmar också,
men ofta leder det mest till att jag känner skuld för att jag inte förmår förverkliga dem. Att jag inte lever upp till det jag fick livet för att förverkliga. Att jag inte är värd att leva när jag inte klarar det jag tror är min uppgift, nämligen att våga. Det måste vara det lyxigaste problemet i världshistorien, men så är jag ju också lite glitter och glamour-freak.