Vem är anhörig?

Vi skall lämna in anhörigs telefonnummer till personalavdelningen om det skulle hända något. Tanken vilade på pågavännens innan jag plitade ner föräldrarnas.

Jag minns en gång för 6 år sedan, en annan arbetsgivare. Samma fråga och jag tänkte inte ens utan skrev självklart ner föräldrarnas telefonnummer. Trots att jag faktiskt var både förlovad och sambo sedan ett par år.

Märkligt.
Hörde ett etnologiskt radioprogram om begravningar förra veckan. Om att AIDS-begravningarna i Stockholm på 1980-talet hade förändrat seden. Gjort den mer personlig och levande. Kanske var det för att det var många homosexuella med ett komplicerat förhållande till sina blodsband och till "släkten följa släktens gång" som begravdes. Människor där vännerna så tydligt kändes närmare än släkten.

Vem är mig närmast? Vem är min familj?
Det är svårt att tänka tanken utan att börja ta hänsyn till dem, att ingen skall känna sig åsidosatt. Som om det var en tävling om min gunst, men det är inte så jag menar. Utan mest bara att jag kan behöva påminna mig själv om, vem som betyder mest, vem jag älskar och vem jag innerst inne vill prioritera att ge min tid. Och inte framför allt VEM det är, utan ATT det är så att jag inte är utslängd i ensamhet, utan att det finns händer att hålla och famnar att tryggas i.

Och det gör att jag är rik.