Vad bär jag?

Ett skumbad i ett badrum endast upplyst av en aromalampa doftandes av lavendel och endast ljudsatt av gregorianska munkars sång. Man tror att man skall slappna av.

Men som vanligt skenar istället hjärtat iväg.
Jag inser att min kropp tror att den springer
att den är jagad.
Sakta berör jag mina vader och knän med fingertopparna,
som ett försiktigt sätt att möta mig själv.
Eftersom jag läst att det frigör ett ämne i kroppen som ger avslappning.

Men det är som om jag varit judinna och Hitler leende tagit mig under armen och bjudit in mig i sitt hem. Jag slappnar inte av. Jag har gjort mig alltför illa genom livet för att känna mig trygg i mitt eget sällskap.

Så kommer tårarna och jag försöker leva ut dem,
(fast lite tyst för min inneboende sover)
för jag har läst att det finns stressämnen i tårar som gör att man blir avslappnad när man får ur dem ur kroppen,
det är väl därför jag så ofta gråter när jag badar...

Inte var det många tårar som lät sig pressas ut,
men tankarna började finna nya banor.

Min farfar dök upp.
Han som ville mycket som inflyttad till Stockholm med sin mamma och småsyskon, egen företagare i Stockholm, förmodligen bar han en dröm för egen del att ha pengar, jobba hårt och ha kul, festa och smånojsas med fruntimmer vilket var svårt att få ihop med att hålla ihop familjen med sin vackra fru. Kanske fanns där också en skuld för sin unga mamma vars liv förändrats stort sedan hon fick honom ensam och bara 18 år. Han stack ofta till henne en slant. Hon flydde sin bohusländska by för Göteborg och sedan vidare med de 3 av sina barn hon ville kännas vid. Och längtade till bohuslän.
Han bar nog mycket min farfar, ville mycket för alla, kompensera?, men jag vet inte mycket om det för han insåg inte sina begränsningar ens efter första hjärtattacken och han dog innan han var 45.

Så dök mormor upp i badrumsmörkret som mina ögon vant sig vid nu.

Hon som hade en dröm i livet. Att göra gott. Att bli missionär. När hon var 12 bröt hon benet. Det läkte inte rätt och hon hade svårt att gå resten av sitt 92-åriga liv. Hon blev småskollärarinna och hon träffade en kärlek som hennes familj inte trodde på eftersom han inte var präst. Hon fogade sig. Så gick det år av arbete och engagemang innan hon träffade min morfar, änklig med två moderlösa barn. Hon behövdes. Men hon var ju halt. När hon dog fann vi brevet hon skrivit till sin syster efter att ha pratat allvar och informerat morfar om sin hälsa och han sagt att han ändå höll av henne och ville gifta sig med henne. Århundraders kärlekssaga i det minst storslagna format man kan tänka sig, ty detta var inte människor av kärleksförklaringar utan av vardaglig strävsamhet i det tysta. När deras tredje gemensamma barn fötts kom hjärtbesvären. Hon var 42. Skulle hon överleva? Resten av livet var det medicin som gällde i roliga färger och former. Hon stessade aldrig, men ingen kan minnas henne i något ögonblick av syssloslöshet. Tv? Javisst, men inte utan handarbete, inte utan att hämta frukt och fruktfat och fruktknivar och plocka undan och diska mitt i filmen. Hemligheten var anpassning. Hon hade tidigt lärt sig att man inte kan det man inte har förutsättningar för. Man får anpassa sig, vara vid gott mod och göra sitt bästa. Det kan tyckas som att det skulle göra livet fjuttigt, men hennes begravning då alla de jämnåriga vännerna var borta, var ändå fylld av människor som hyst respekt och värme, för vilka hon betytt mycket. För hon hade haft tiden att se och bry sig om.

I vår tid av superhjältar och megakändisar så tror vi att vi måste göra livet märkvärdigt, som om det inte innehöll sitt eget mirakel. Det finns en mening som mormor sagt, omedveten om att min moster hörde det. Det var när hennes vännina sorgset berättade att hennes liv var meningslöst, att barnen inte brydde sig om henne då de inte tog sig tid att besöka henne. Du är behövd, sa mormor, dina barn behöver någon som tänker på dem. Och det fyller mig med livets storhet. Det handlar inte om att göra sig oumbärlig, det räcker med att finnas. Det är inte de stora utgifterna och de yviga gesterna som gör en behövd och berättigar en plats i världen. Ett värde.

I en tid då den som fogar sig underordnas
Man kan inte vara god, däremot kan man vara snäll så man är dum.
Hela socialisationsprocessen går ut på att lära sig använda armbågarna.

Och det är inte underordning jag söker,
jag söker ett existensberättigande och ett värde.
Jag vill inte ha det på någon annans bekostnad
Men jag vill ha det.

Anpassning
Kompensation
Jag bär båda drifterna.
Och undrar om det är medlen för att uppnå målet om ett värde.

Jag bär också mina föräldrar.
Mamma träffade pappa veckan innan hon fyllde 21. När hon fyllt 23 gifte de sig och vid 26 fanns jag. De håller ihop. De är en familj, oavsett.

När jag var 24 kändes mitt liv som en katastrof att styra upp. Jag hade inte ens träffat nån som det hållit med. Jag hade just flytt min senaste kärleksbesvikelse och dragit till Stockholm. Där jag saknade nån att vara familj med. Jag var inneboende hos en som vardagen fungerade bra med. Det kändes rätt hemma. När han vart kär och jag var så vansinnigt gammal så gick det inte att stå emot, det fanns inte tid för tvivel. Nu skulle kärlekssagan hända mig! Jag låg inte så långt efter mammas tidtabell. Jag var gift före 27. Allt skulle gå vägen, om jag bara gjorde allt rätt. I alla fall ett barn före 30! Men så var det inte så lätt att få barn och så var det inte så lätt att vare sig anpassa mig eller kompensera för min oförmåga att göra det. Och så hade jag förbisett den detaljen att jag levde med en människa och att agendorna inte nödvändigtvis sammanfaller. Att man kan använda samma ord utan att mena samma sak och att man kan var för djupt i sitt eget spår för att höra annat än man vill höra.

Det sket sig med bredsladd.

Hur fasen skulle jag anpassa mig till detta? eller kompensera?
Var jag en besvikelse? Får en looser helt sonika leva vidare?
Ändå

Att kompensera och att anpassa mig
är för tunga saker för mig att släpa på.
Att tävla på någon annans spelplan är omöjligt.
Jag behöver med mig själv vitögat hitta en egen spelplan för mitt liv.

Är det det främmande vackra Skånelandet som blir min framtid?
Allt jag inte känner och inte förstår.
Allt nytt. Som skall integreras med allt jag bär, allt jag är?

Igår fick jag veta att jag kan jobba kvar i Stockholm minst t o m maj. Och jag visste inte hur jag skulle reagera för jag visste inte vad pågavännen tyckte. Och det gjorde mig arg att jag reagerade så. För jag vet att jag skulle hata honom i smyg om han inte gav mig uttrymmet att göra vad jag vill. Men det är inte säkert att det skulle hindra mig från att göra honom till viljes och kompensera mitt hat med presenter och glittrande konfetti.

Det är svårt att vara ärlig.
Om jag inte gör dej till viljes vet du då att jag tycker om dej?
Ibland är nejen så självbejakande att jag växer av maktfullkomlighet då jag uttalat dem, ibland skär de ut ett utrymme av rädsla i mitt hjärta.

Det coola är att hur mycket jag än provocerar så har pågavännen en förmåga att göra det rätta, det milda lindrande. Det rätta kärleksfulla. När jag tänker på det så undrar jag om jag är värd det.

Behöver väl betala nån mellanskillnad så att stackarn inte ger mer än jag är förtjänar.

Är detta något jag vill tillföra min släkthistoria?
Mindervärdet.
Nej, jag har något annat jag vill ge.
Jag vill läka mitt arv.

Mitt arv är inte bara som en ryggsäck
utan också ett känsliga hjärta.

Det är det som alltid skall hållas högst.
Och vara mig dyrast.

Jag översätter mitt liv till ekonimiska termer för att förstå det
Vad är jag beredd att betala för den här utbildningen?
Är den värd mitt hjärta?
Livet självt?

Inget är värt mer än livet.
Dess fana skall hållas högt och dess värde vara den obestridlig tron som man lägger sig själv i. Att styra sina handlingar ifrån och att tryggt omhuldas av.

När samtalet varit:
Jag kanske inte kan få barn
Jag kanske aldrig kommer finna känslan att jag får gifta mig igen
Och pågavännen sagt att han håller av mig, att huvudsaken är att han får åldras tillsammans med mig.
Så känns det som att århundadets kärlekssaga är påbörjad.

Nog sjutton är detta fel tidpunkt att abdikera.

Ändå kan det kännas så vackert och så sluten cirkel
att jag känner att jag inte kan förstå hur livet kan fortsätta nu.

Detta måste vara min märkligaste egenskap
när jag inte får ihop min framtid så bestämmer jag mig att jag troligen kommer dö innan dess så att jag slipper ta tag i det. Kanske inte helt konstruktivt alla gånger. Men det gör att jag i alla fall visslande låtsas som det regnar under processen fram och sedan efteråt med stora ögon förundrat konstaterar att jag överlevt. Det brukar funka med tentor, men hur är det med en flytt till en ny del av världen?