Utan kitt blir'e skit
I fredagskväll var det rånades min närbutik.
I helgen pratades det om att nu skall pendeln sluta gå till Nynäshamn eftersom säkerheten inte kan garanteras. NU är de inställda tågen ett faktum. I Tensta har redan busstrafiken slutat gå eftersom folk kastat sten på bussarna.
Vad är det som händer?
Det har väl pågått länge förstås,
men nu när det är vid min husknut så har det blivit mer verkligt.
Det vi väl alla vill är att känna nån form av lycka.
Men det finns en lång lång gråskala därifrån till misären.
Så nånstans mittemellan kan vi väl alla få befinna oss.
Lite mer down to basic och lite färre jetsett-livs-drömmar...
De himlastormande tillstånden är trots allt drömlika undantagstillstånd i en människas historia. Så om detta är undantagem, vilken är då regeln?
Att ingen skall behöva vara rädd.
När viktiga samhällsfunktioner beskärs så som i Nynäshamn och Tensta så har man givit efter för rädslan. Då håller något nytt på att få mark och ta över. Det som blir tydligt när detta händer är att det inte längre finns nån ram av trygghetsåtgärder.
När vi var små var det alltid finns några i klassen som förstörde.
Nu är det som att lärare och rektor klivit ut och sagt att var och en får klara sig bäst den kan.
Det talas ofta om kärnfamiljens kollaps när man talar om en upplösning av samhället. Kärnfamiljen var också en fälla för många, utan den ingen Norén so to say. Men oavsett vilka svikande fäder (och/eller mödrar) som ligger bakom några snorungars försök att få ett pendeltåg att spåra ut så är det inte där som historien är idag. Det finns inte bara kärnfamilj-icke kärnfamilj. Det finns en himla massa människor som alla behöver vara behövda. Och i princip alla behöver tillhöra någon gemenskap. Likväl som att alla behöver få leva det de som individer själva ÄR.
Ett samhälle är något gemensamt, även om den minsta enheten är EN så är det tillsammans som vi lever, beroende av varandra av att kunna lita på vissa gemensamma spelregler. Och när vi förlorar det, så förlorar vi inte bara varandra, vi förlorar oss själva. För det är i samspel med varandra som vi blir människor, blir mänskliga.
Och hur kan idealet vara något annat än det?
Hur kan självförverkligandet vara något annat än att bli en människa?
