Språk jag inte förstår

Utan språk har man inte verktyg för sitt tänkande.

På bokmässan hörde jag någon berätta om ett språk som inte innehöll räkneord. Det fanns ett, två och flera. Så de kunde inte heller räkna, det fanns inte i deras begreppsvärld.

Vad finns i ens egen begreppsvärld? Och vad faller utanför för att man inte har språket? Hur skall man någonsin veta vad man inte kan veta...?

En hint har jag fått, då jag två gånger den senaste tiden har hört människor göra distinktioner mellan skuld och ansvar.

Först var det när det gällde mäns ansvar för våld mot kvinnor (det som i debatten kom att heta mans-skatt), någon sa att man kan diskutera ett kollektivt ansvar utan att för den skull ge ALLA män skulden för det ett fåtal gör. Och jag höll med om det, men begreppen ligger i mitt medvetande så nära varandra så att jag förstår att det känns som en anklagan om man har ansvar för något man inte tycker sig ha så stor chans att göra något åt. På vilket sätt skall man BÄRA det ansvaret, kan det bara bäras som skuld?

Och så hörde jag det igen. I filosofiska rummet i lördags. Passa på att lyssna.

För mig hänger begreppen ansvar och skuld så tätt samman att jag aldrig ens reflekterat över att det är nån skillnad. Det gör också att jag helt pubertaltrotsigt varken vill ha det ena eller det andra. Har man ansvar så får man också skulden (eller credit) för hur sakerna avlöper. De där begreppen behöver jag klura mer på. Det känns som att det kanske är påväg att öppnas en väg för att bli friare från skuld, utan att för den skull avsvära sig ansvar eller skylla ifrån sig.
Det låter ju helt fantastiskt!!